Gruppen Öhgren måste snart av beklaglig anledning byta namn. Gruppledaren råkade nämligen redan andra dagen ådraga sig en fotledsskada, som  tvang till innevistelse till kursens slut. Lyckligtvis fanns inom armén en man, som kunde ersätta den fallne hjälten. D:r Ernström, som egent­ligen beklädde annan funktion i lägret, övertog nu därjämte befälet över gruppen, som han handledde med stort intresse och skicklighet.

För övrigt var ifrågavarande grupp synbarligen föremål för avdelningschefens von Feilitzens speciella omtanke och välvilja. Han försåg den nämligen med ensartade skidor, som han själv inköpt och i experimentsyfte tagit med till kursen. Det var sju fots jämförelsevis breda och stadiga terrängskidor av Skidfrämjandets skolmodell. Var det hans mening att hävda denna skidtyps överlägsenhet gentemot de vanliga, långa och smala terräng- och löpskidorna, så må det fastslås, att han fullständigt lyckades. Enligt d:r Ernströms utsago tillägnade sig gruppen på förbluffande kort tid den färdighet, som enligt programmet borde uppnås. Och med erkännande av elevernas intresse och energi, bör rättvisligen påpekas, att skidorna i sin lätthandterlighet och sina lämpliga mått i hög grad möjliggjorde framstegen.

Den moderna skidtekniken har mycket att bjuda på, det fingo vi erfara under Storliendagarna. Programmet var upplagt så, att icke blott övningarna utan även intresset stegrades dag från dag. Och när dagens övningar voro slut, var det med en viss längtan vi motsågo nästa dags morgon för att åter få spänna skidan på fot och fortsätta vår utbildning.

Skidgymnastiken omfattade rörelser, vilka verkade upp­mjukande och stärkande på de leder och muskler, som kom­ma till användning särskilt vid skidlöpning. Därvid förekommo knäböjningar, stämställningar, trampvändning, lapp­kast, hopp på stället och hopp med vändningar m.m.

Av grundläggande betydelse i all skidlöpning är balans­förmågan, och denna övas bäst vid utförslöpning, som också stärker de för skidlöpning viktigaste lederna, nämligen knä­leder och vrister. Därför övades flitigt utförslöpning i olika ställningar, under knäböjningar och med växling av ledande skida såväl i jämn lutning som i växlande lutningsförhållanden. I utförslöpningen inlades även olika slag av hopp, så­som grenhopp, sidohopp och löpningens avslutande genom tvärhopp, likaså stäm- och annan bromslöpning.

I samband med utförslöpningarna övades skilda slag av uppförslöpning, och erhöllo på så sätt höft- och magmuskler jämte lår en värdefull träning.

Vi fingo ock lära oss, att skidlöpningen är en benens upp­gift, och att stavar ej få användas som stöd annat än i un­dantagsfall.

Stavarnas rätta hållande och användning ingingo därför såsom särskilda övningsmoment.

En synnerligen metodisk undervisning erhöllo vi vid in­lärandet av olika svängar (stämsväng, stämkristiania, tele­marks- och kristianiasväng). I synnerhet här bidrog den ensartade skidmaterielen inom gruppen kraftigt till att inlä­randet gick som en dans.

Sedan vi fått godkänt vitsord i den enklaste bromsnings-och svängningstekniken, kunde vi gå till attack mot den nära liggande Skurdalshöjden. När under uppfarten vädret klarnade, var det svårt att återhålla ett utrop av beundran inför de imponerande, storslagna fjällviddsvyer, som den vi­kande dimman äntligen släppte ur sitt famntag. Det hurrades för solen ibland.   Den lilla upp­märksamheten  kunde behövas, ty det rödgula klotet, vars  belysning målar fjällvärlden i fan­tastiskt  sköna  färger, visade  en påfallande benägenhet att gömma sig bakom dimslöjor och snögardiner. Summa tre dagar  hade vi riktigt vackert väder. Men hur tacksamma  voro vi ej därför! 

Farten uppför fjällsidan var aldrig överdrivet hög. Vi gingo i regel i två spår, ofta mycket hala. Det är, som varje skidlöpare vet, inte så enkelt att valla så, att skidorna gå lätt framåt och — bara framåt. Och det var förvisso mer än en, som bittert ångrade, att han på morgonen behandlat sina skidor med paraffin. Stundom hindrades framryckningen effektivt av "något", som låg i spåret, något, som långsamt kravlade sig fram och visade sig vara en männi­ska, försedd med armar och ben och skidor och stavar. Rå­kade det vara den för sin jovialitet och sitt kamratliga väsen

allmänt uppskattade tungvik­taren "B. från G.", så tog ma­növern lång tid. Han var sär­deles kontant med moder jord och påverkad av dess drag­ningskraft. Och det hände, att endast skidorna stannade över snötäcket, markerande den plats, där ägaren försvunnit. — Trots sådana hinder, som naturligtvis inte alls verkade nedsättande på den glada stämningen i gruppen, nåddes småningom det icke nämnvärt svårbestigliga fjällets topp.

En stunds vila, orientering och fotografering, och så följde en snabb nerfärd, som gav full valuta för strapatserna. För åt­skilliga av oss var en dylik njutning hittills okänd. Kilome­terlånga, lagom branta löpor är det ju inte gott om söder om fjällregionerna*

En gång tog vi en våldsamt brant och snabb genväg ner till "Högfjället", den s.k. Möllers backe. Det var en färd! Inte en man på sexton klarade sig från "doppningar". Snön var djup och lös och töväderstung, och endast "storbrom­sen" kunde här användas. (Men en annan gång, i lämpli­gare före skall den resan göras om. Lita på det!)

Nyårsdagen 1928 var en nyårsdag framför alla andra. Det var hög och allvarlig stämning därute på den vita vid­den, medan under korum i det fria psalmen sjöngs, och rek­tor Svedelius med sin varma stämma föreläste dagens predikotext. Det var lust och glädje i sinnet under den ansträng­ande färden mot de "norske fjelde". Det var kraft och klang i levet för Sverige däroppe på Lill-Gluckens topp, där svenskt och norskt land konkurrerade om vår uppmärksam­het. Och det var fart och fröjd under den vindsnabba nerfärden genom raviner och utför branter. Den nyårsdagen skall länge leva i minnet.

Den teoretiska undervisningen meddelades under afton­lektionerna i stora matsalen. Ett flertal föreläsare medver­kade. Först och främst kaptenerna Dyhlén och v. Feilitzen, vilka med kunnighet och talang behandlade skidlöpningens teknik, vallning, fjällfärder m. m. 

Ja, roligt var det och föga underligt, att tiden så snabbt gick ifrån oss. Den 3 januari voro vi färdiga att bryta upp. Dessförinnan hade vi emellertid hedrats med ett par notabla besök, dels av den nye chefen för G. C. I., överste K. A. Rignell, dels av undervisningsrådet W. Björck, vilken hade att å Skolöverstyrelsens vägnar inspektera vårt arbete.

Kursen avslutades vid middagstiden torsdagen 3 jan. 1928. Därvid överlämnades från kursdeltagarna minnesbägare till rektor Svedelius samt till kaptenerna v. Feilitzen och Dyhlén.

Till sist höll undervisningsrådet Björck ett avslutningstal av ungefär följande lydelse:

"Sedan jag nu sökt avbörda mig den tacksamhetsskuld, vari vi stå till olika institutioner och personer, må det tillåtas mig ett par enkla reflektioner, vilka jag såsom lekman gjort inför det senaste dygnets upplevelser.

[1]Under färden till Lill-Glucken dagen därpå fogade ödets nyckfulla gudinna det så listigt, att trollkarlen bröt ena skidan och fick åka "en­sidigt" c:a en halvmil för att komma hem. På fjället dugde hans magiska lagningsmetod synbarligen icke.

För det första har det stått klart för mig, då jag jämför in­trycken från de fyra kurser av denna art, som jag under årens lopp bevistat, förlagda till tre olika orter, att den individuella prestationsförmågan å kursdeltagarnas sida avsevärt stegrats. Men därjämte skulle jag vilja säga, att denna kurs fått en all­deles särskild prägel av en god "samhällsanda", betingad av de trevna former, under vilka samvaron kunnat äga rum med alla. deltagarna under ett och samma tak här i Storlien.

Vi få emellertid aldrig förgäta, att dessa kurser icke äro nå­got självändamål, väsentligen avsedda för att tillgodose del­tagarnas personliga nytta och nöje. De stå i folkskolans tjänst. Det är folkskolans arbete som genom desamma skall främjas. Vad är naturligare än att Ni alla, då Ni återvända till de många skolorna, gå att tillgodogöra Er de inhämtade lärdomar­na vid undervisningen i gymnastik med lek och idrott. Om­tanken om de barn, som undervisas i de tyvärr ännu alltför talrika skolorna utan gymnastiksalar och materiel, har utgjort ett starkt motiv för statsmakternas offervilja gentemot skid-idrotten. Den långa vinterns klimatförhållanden gör det också både önskvärt och naturligt, att skolans kroppsövningar under denna tid framförallt stå i skidans tecken.

Och med tanke härpå vill jag gärna uttala den förhoppning­en, att Ni icke lämnar någon möda ospard för att hos den ungdom, vars fostran Ni äro satta att leda, inplanta betydelsen icke bara av en god individuell prestationsförmåga utan också av en sund samhällsanda. Vad Ni i det avseendet göra för barnen från de mångtusende hemmen, det kommer hela vårt folk, hela vårt samhälle till godo i form av ökad livskraft och ökad trevnad.

Med dessa enkla ord anhåller jag få förklara denna skidkurs avslutad.”