Renvakten 1888

Renvakten är en stämningsfull och tragisk berättelse från fjällbygden, publicerad på julafton 1888. I centrum står Matias, en renvakt vars stillsamma liv på fjället skildras genom hans möte med en finsk vintergäst, hennes musik och den starka längtan som väcks inom honom.

Den stilla julstämningen övergår efter hand i dramatik när en våldsam storm närmar sig och vargar hotar renhjorden. Medan gästerna roar sig i den varma hotellsalen befinner sig Matias ute på det vintermörka fjället. Berättelsen avslutas tragiskt när hans hund leder sökandet till platsen där Matias ligger död i snön.

Renmarknaden var slut. Det var rimfrost,
vindstilla och gnistrande kallt. Och
tyst och stilla som en helgdagskväll.
Skymningen föll på så tidigt och
stockvedens brasor lyste rikare än vanligt
från de små stugorna vid foten af fjellet.
Det var julafton på fjellet.

Matias, var ej lik sig mera. Då han

satt modell, log han ej så bredt som förr,

men då jag satt tyst och målade, satt

han tyst och var bäst belåten, ty han

tänkte tyst och stirrade ut genom

fönstret, ut i det blänkande hvita fjellet,

långt bort, med en frågande blick

som var fuktig och ibland kom en stor tår

fram i ena vrån, men han klippte af

den och den föll ned i pelsens hår.

Derinnefrån ett rum hörde han musik,

Finska fröken[1] sjöng och spelade så

vackert på piano, hon, luftgästen midt i

smällkalla vintern. 

Det var finska folkvisor hon sjöng.

Matias hörde musik för första

gången derför lyssnade han än mer, stirrade än mer in i det djupa fjärran, långt bort till den lekande yrsnön som i hvirflande dans gick som skyhöga vågor kring Syltopparnes höjder, bort till Seckafjellets krön, der renhjorden stod som en mörk silhouett mot ljusningen mellan snöskyarne.Än fuktigare lyste ögonen, men

tårarne deri dräpte han, då jag frågade

honom hvad han sörjde.

[1] Enligt tidningen från 11/12 samma år hade hotellet i Storlien två finska damer till vintergäster. /Bernt Mevik

»Ingenting än», blef svaret, tvärhugget

torrt.

»Men du tycker som jag, Matias, att

musiken är vacker?»

»Ja, rasandes vacker! Dä’ ä’ som jag sjelf ville sjunga så, just så, då jag ä’ på vall, ensam, med hjorden, då jag står vid forsen och ser dit ner i djupet och hör så konstiga ljud, och rundtom fjällen hör snöstormarna hvina och pipa med så många läten».

Matias hade så vackra tankar ibland.

Han brukade lyssna till fjellvindarnes

susning, till vattenfallens mångfaldigt

brutna ljud och från granskogens rand

der nere i dalarne hade han hört vallflickorna från stora bygden tömma

underliga toner ur lurarne, ut öfver nejden,

toner blandade i harmoni samman med

mångdubblade ekon. Det var folkvisetoner, ur fjellnaturens djupaste hjerta

sprungna som silfrade källsprång ur klippebarm. Toner som Matias kunde igen från sin barndom på fjällen, toner som gåfvo eko i hans egen sjal i dallrande vågrytm. 

Fröken hade varit så god emot

honom, hade gifvit honom en stor bibel i

läderband oeh andra små, goda böcker.

Hon hade läst poesi och berättat julsagor

i skymningsstunder der på hotellet. Och

hon hade pekat uppåt en kväll, mot

vintergatan och berättat om en Salami och

en Sulamith och om en kärlek, stark,

som kan bygga bro och fästen, som hålla

då allt annat kan brista.

Det var så underliga saker, allt detta,

för Matias. Saker som han aldrig förr

tänkt på, men de voro ändå så enkla,

så lätta att begripa. Att han ej förr

fått veta allt detta! Det skulle varit

lättare då att vakta hjorden i så mången

ödslig vinternatt på drifvorna. Och han

tänkte igenom allt, allt hvad fröken sagt,

då han gick hem till kåtan. Och han

tänkte på henne mest Han tänkte på

allt och på henne då han låg och såg

nattbrasans sken och glöden svartna och

slockna. Han drömde om allt och drömde

om henne och han vaknade med

tankarne fästa på henne.

Men en dag reste fröken. Då strök

Matias kring husknutarne och grät,

torkande tårarne med snöbollar. Och han

kunde ej längre sitta modell. Jag frågade honom hvarför. 

»Dä’ kommer snart en bränning, der

vestanifrån, en Tävedaling, tjock som

en rök, starkare än ånghästen der på

spåret. Akta sej då! Var ej ute, men

då är min tur, ut på vall, men min är

renhjorden - vargen är värst» 

Några dagar efteråt var jag ute på

fjellet och mötte Matias i skymningen.

Han var blek och mer sorgsen än förr,

och tryckte min hand nervöst som en

sjukling.

»Akta sej nu! nu kommer han, innan

han vändt sej ä’ han i hälarne på’en.

»Vargen?» sporde jag.

»Vill han si’en?» så pekade han mot

svartgrå fläck i skyn. Det var vesterut,

så der ofvan Täfvedalens forsar ungefär -

då förstod jag Matias. »Täfvedalingen,

tjock som en rök, fjällets starkaste

bränning, starkare än ånghästen der på

spåret, men vargen är värst» - läste jag

igenom med snabbaste tankar.

»Blir du ute i natt Matias?» frågade

jag.

»Ja-a, minst, adjö han, och Gu’hjelp’en

hem» var det sista jag hörde, som kom

stötvis fram genom skurarne.

Men den tår jag såg blänka i hans

öga vid vid afskedet, tänkte jag på under

vägen hem, och inne i den varma

hotellsalen, vid det rika bordet, deromkring

resande och husets gäster glammade i

sorglös munterhet och belåtenhet med

lifvet och dess njutningar, dans och lekar

och löjen.

 Jag tänkte på den, då jag

låg i sömnlös natt och hörde stormarna

rasa derutanför och yrsnön som trasor

piska på fönsterrutan. 

Och jag tänkte på den, då solen log genom snöskyarne och snöskottarne, då de hvilade sig, sågo tysta ditöfver till fjellet, der renhjordendrog fram. 

Jag ryste då ropet ljöd »Skall!»

Är Matias borta?» frågades.

Han fans ej der hjorden ilade i spridd
oordning fram öfver spår och stängsel,
hastigt, häftigt, vildt, som då en fjellbäck
utfor stalperna far. Hjorden jagades af
vargarne.[1]

 »Bare je får gjann rejnan miin je, ä’
je fejen» - vrålade en bonde nerifrån
Åre, som ej ville gå med i skallkedjan.

Han sökte ej Matias, men hans renar
lupo bort, åt Enafors till.

 Och lapphunden, Matias kamrat på
vall, tjöt der bakom fjällväggen, Skallet
drogs ditåt. Der låg Matias i drifvan,
kall som den bädd nattens storm och
snö åt honom redt i det sista.

Sambo.[2]

[1] Enligt tidningen från 20/11 samma år härjade 12 till 14 vargar bland traktens renar.

[2] Konstnären Sven Linnborg 1857-1932 från Ås, Jämtland, som 1889 utgav en ilustrerad kalender från Jämtlands turistled : ”Bland fjellris och ljung”.

/Bernt Mevik

Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling