Detta är en avskrift av tre artiklar införda i 

Stockholms Dagblad 1906-08-26, 09-01 och 09-06. 

I tredje delen skildrar Storlien som fjäll-, rekreations- och hälsoort vid en tid då platsen fortfarande var under utveckling. Läsaren får följa med på utflykter, ta del av sällskapslivet kring stationen och uppleva fjällens natur, årstider och vida utsikter.

En central del handlar om doktor Ernst Westerlund, som tidigt insåg Storliens särskilda värde som högluftskurort. Artikeln beskriver varför han ansåg att den rena fjälluften, höjden, klimatet och de goda järnvägsförbindelserna gjorde Storlien särskilt lämpat för ett högfjällssanatorium.

Samtidigt blickar författaren framåt och ser möjligheten att utveckla Storlien till en betydande svensk hälso-, rekreations- och vinteridrottsort. Avslutningen präglas av en stark framtidstro – att det ännu förhållandevis unga Storlien en dag skulle kunna bli det fjällparadis som dess förespråkare redan såg framför sig.

Storlien

Del 3

Givetvis har ett Storlienvistande många utflykter på längre håll att bjuda på; man far till Ånn och ser på fjällkolonien; man far till Dufed, till Tännforsen, till Åre – för att nu ej nämna utflykter till Norge: Gudaa som plats för eftermiddagskaffet. Merakersdalen och Trondhjems domkyrka.

En promenad till Brudslöjan utgör också en ”utrikestripp” på andra sidan gränsen och är en mycket lönande sådan. men man återvänder alltid ”hem” med en känsla af att här uppe på Storliens höjder, här är, åtminstone för oss svenskar, det enda riktigt rätta fjällandet.

Man har naturligtvis också sina inomhusnöjen, när ovädren rasa alltför mäktiga öfver bergstoppen. Bland 100 gäster finnes det alltid någon musikalisk förmåga, ofta flera, som offrar sig för den allmänna glädjen.

Eller man promenerar i den långa stationshallen, där tågens ankomst från både Sverige och Norge utgöra dagens stora händelser; man passar på tidningspojken för att få sina färska tidningar, man hämtar sin post, man gör affärer i det lilla butiksståndet – kort sagdt, det glädtigare ”societetslifvet” på Storlien är koncentreradt just nere i denna hall, som första gången man beträdde den kom en att rysa. 

Tredje klassens väntsal är såsom bjudande det största utrymmet, också ibland föreläsningssal, särskildt om söndagarna, då ofta någon af sanatoriets prästerliga gäster håller gudstjänst – något sällsynt i denna trakt, hvars närmaste kyrka ligger i Dufed. Det händer också att Storlien tager sig en kurortsmässig prägel genom att anordna någon basar, såsom t.ex. i år, då tre dagar å rad stationshall och väntsalar förvandlats till en brokig och munter marknadsplats, där godt humör och goda viljor åstadkommo ett vackert resultat för bansamhällets duktiga skytteförening. En högtidlig fest var det, då svenska flaggan under fosterländskt tal och sång för första gången åter gick i topp på sin nya stång.

Under vackra kvällar samlas ungdomen till lek på sanatoriets stora gård eller också vandrar man fram och tillbaka på terassen, från hvars trappa sommarens lilla sångkör sjunger svenska sånger, ända tills solen sjunker bakom norska fjällen och Snasahögarna börja glöda i purpur för att så småningom med en violett öfvergång återtaga sin svartblå aftonfärgton. 

Detta fjällands hälsokraft visste man för 25 år sedan alls icke om.

Det var året efter Jämtlandsbanans öppnande 1883[1] som d:r Westerlund reste hit för att undersöka de jämtländska fjälltrakternas lämplighet såsom högluftskurorter.

I samma syfte hade han förut studerat sådana anläggningar i Riesengebirge, Taunus, Schweiz m.fl. och fann vid jämförelsen; att i Jämtland borde fullt lika goda om ej öfverlägsna luftkurorter kunna uppstå.

Före honom hade ingen tänkt därpå och många betviflade möjligheten af goda resultat. Men d:r Westerlund vidhöll sin åsikt, som nu efter mer än 20 år visat sig vara fullt riktig och som gjort Jämtland till Sveriges mest besökta fjällbygd.

Sedan han noga studerat luft- och höjdförhållandena i de genom den nya banlinien lätt tillgängliga trakterna, kom han till den slutsats, att just Storlien vore den yppersta plats för ett högfjällssanatorium, vida att föredraga framför både norska och andra utländska.

[1] Invigningen skedde 1882-07-22

Skälen härför voro flera: först vistelsen inom eget land; lättheten för den sjuke att komma hit upp, dit vagnarna gå från Stockholm direkt upp på högfjället och så godt som fram till sanatoriets dörrar, då man annars vanligen får fara miltals efter häst på branta, ofta svåra vägar. Vidare den lugnande känslan för t.ex. en nervsjuk och af ängslan plågad människa att ej vara afskuren från världen, att lätt kunna återvända hem, att genom daglig post, telefon, telegraf, stå i förbindelse med de sina; lättheten för dessa att besöka den sjuke – allt detta förtager känslan af isolering och den ångest, denna brukar väcka.

Banan stiger småningom upp till 600 meters höjd öfver hafvet och till gränsen för trädvegetationen. Här ligger det n.v. sanatoriet; den svage och sjuke behöfver alltså icke möda sig med en kraftkräfvande fjällbestigning; den hälsostärkande luften fyller rummen, och äfven om man vore tvungen att ligga till sängs, skulle man snart röna dess lifvande verkan. Man bor ej i en trång dal, från hvilken man skall sträfva upp mot höjden; som redan betonats: man lefver och bor uppe på högfjället och andas dess tunna, rena, damm- och bakteriefria, nervstärkande luft.

Genom denna tunna lufts inflytande ökas både respirationen, cirkulationen och ämnesomsättningen i öfrigt, hvarigenom en starkt ökad aptit uppkommer. Dagens tre stora måltider vid de välförsedda borden bli också stora faktorer för hälsostegringen, och den två gånger i veckan ”lagenligt stadgade” vägningen på den stora stationsvågen är nog så behöflig för en lagom reglerad ökning af kroppsvikten eller för en för mången lyckad bevarad status quo.

Den långa dagen och det intensiva ljuset göra sig också tydligt märkbara på så sätt, att trötthetskänslan försvinner; man bli gladare och lättare i sinnet; man sofver ofta bra mycket mindre än där nere i hemmet, men detta är ej detsamma som ”dålig sömn” eller sömnbrist och alla intet att oroa sig för; ty man behöfver icke så mycket sömn som annars.

Tack vare höjden öfver hafvet besväras man här ej så mycket af fjällmyggen, som är så outhärdlig i Enafors, Ånn och längre ned; endast när värmen räckt några dagar, kommer den med östanvinden för att dock snart åter jagas af västan tillbaka ned i dalen.

Man känner sig ej heller inklämd mellan fjällväggar; man har många mils utsikt rundt omkring, och horisonten begränsas af alla dessa i det föregående nämnda fjäll; dagrarna öfver denna väldiga högslätt med alla dess sjöar, tjärnar, åar och forsar, skifta öfver vidderna violetta, purpurröda, svartblå, solglänsande.

Från det n.v. sanatoriet till ”toppen” är omkring 250 meter; till denna höjd, alltså nära 900 meter öfver hafvet, kommer man – jag betonar detta än en gång såsom ett enastående plus – utan ansträngning, tack vare fjällets svaga lutning, den goda vägen och de talrika hvilplatserna. Också den svage kan efter någon öfning lätt nå dit upp.

Man skulle kunna tycka, att 600 meters höjd är litet i jämförelse t.ex. med kurorterna i Schweiz och Tyrolen.

Höjdsanatoriernas skapare, d:r Brehmer[1] i Görbersdorf i Schlesien, har dock genom noggranna undersökningar kommit till det resultat, att den bakteriefria sonen, som vid ekvatorn räknar omkring 18-20 000 fot öfver hafvet, sjunker mot norden, så att han t.ex. vid sanatoriet Görbersdorf på Riesengebirges sluttning ansåg den ligga mellan 1000-1500 fot[2]. Alltså ligger Storlien långt öfver den af honom beräknade linien.

Den absoluta fuktigheten är, som bekant, i fjälltrakter mycket mindre än närmare hafvet. Man märker detta på Storlien genom den hastighet, hvarmed marken uttorkar till och med efter flera dagars regn.

[1] Herman Brehmer (1826-1889) byggde ca 1860 ett tuberkulossanatorium här.

[2] En fot = 0,297 meter. Värdet här motsvarar alltså  297,0 - 445,5 meter.

För öfrigt torde Storlien vara den enda högfjällskurort åtminstone i Europa, som har godt af Atlanten och Golfströmmen. Storlidalen öppnar sig nämligen, som sagdt åt väster med sin stolta utsikt öfver de norska fjällen och Merakersdalen, som redan ligger nära 400 meter lägre än Storlien.

Som bekant når Atlanten genom Trondhjemsfjorden ända fram till stationen Hell. Genom Merakersdalen och Skurdalsporten föres denna hafsluft upp i högfjällen. Må vara att sommarens luftgäster ibland sucka öfver de molnmassor, som västanifrån vräkas öfver dem på deras bergstopp och som skocka sig där så tätt, som skulle man aldrig mer få skåda solen. man vet dock mycket väl genom erfarenheten, att man har godt af att vistas i detta moln, och äfven soldyrkaren börjar efter 2 –3 dagars värme med klar himmel och flödande ljus att längta efter det. 

Mest märkes dock hafsvindens inflytande på vinterklimatet. Enligt uppgift af stationspersonalen är det betydligt mildare här uppe på Storlien än t.ex. nere i Enafors, Åre, Ånge och ännu längre ned. Storlien är därför en den härligaste vinterplats för idrottsmän och bjuder på ojämförliga skidbackar. Hvarför skulle man ej hit förlägga de ”Nordiska spelen”? Man riskerar sannerligen ingen snöbrist här, och hela världen har lätt att komma hit.

 Förliden vinter besöktes Storlien af 30 unga engelsmän, som bodde på sanatoriet och ej nog kunde prisa den ypperliga skidterrängen. Hvarje jul och påsk äro dessutom alla rum upptagna af idrottsungdom. Men mars och april lära vara årets skönaste månader på Storlien.

Hvarför då icke här få till stånd ett verkligt vintersanatorium, en centralplats för svenskt vinteridrottslif, en rekreationsort, stoltare och friskare än både det norska Holmenkollen och Voxenkollen! Tillräckligt länge har denna framtidsplats legat jämförelsevis outvecklad.

. 

När d:r Westerlund, dess upptäckare, först kom hit, fanns här utom det nybyggda stationshuset endast en fallfärdig gammal grå stuga med tak af jordtorfvor, ”gamla Storlien”.

Egendomen var visserligen stor, 14000 tnl.[1] fjäll, myr och betesmark, men dess dåvarande norske egare hade aldrig tänkt sig att luft och höjd kunde vara något värda.

D:r Westerlunds skarpblick såg genast detta; han började sända sin sjuka hit, och en efter annan återvände botad eller stärkt, ja sådana som förgäfves sökt bot i Schweiz eller i söderns klimat återvunno på Storlien inom kort tid sin hälsa. Bland dessa var också f.d. professorn i fysiologi vid Karolinska institutet, sedermera sekreteraren i landtbruksakademien Chr. Lovén[2], som för kroniskt bröstlidande besökt många klimatiska kurorter både i Schweiz, Afrika, Sydamerika o.s.v. Han fann emellertid så stort behag i Storliens luft- och höjdläge samt i den lättbestigliga terrängen, att han år efter år hvarje sommar vistades här och förklarade att Storlien var i Sverige den lämpligaste plats för ett högfjällssanatorium.

[1] Ett tunnland = 4936,6 kvadratmeter. Ytan av egendomen blir då  691124000 kvadratmeter, eller 6911,24 hektar.

[2] Otto Christian Lovén (1835-1904)

Tillsammans med honom uppgjorde d:r Westerlund i midten af 1880-talet en plan att inköpa Storlien och här bygga ett modernt tidsenligt sanatorium som skulle ligga på Västra Kumlets fagra skyddande sluttning. Denna plan strandade dock på egarens – den norska trondhjemsfamiljens[1] – beslut att själf uppbygga det n.v. hotellkomplexet[2].

Denna sak föll således utanför den svenske läkarens räckvidd, om han ock är den egentliga orsaken till att Storlien intill den dag i dag varit så starkt besökt af gäster. Hittills har det dock varit så, att med honom ha de kommit, med honom ha de farit, ett förhållande, som säkert beredt honom stor ledsnad. 

Ty han är utan tvifvel den förste som vill att Storlien skall uppsökas för dess egen skull, som hoppas och tror på en pånyttfödelse för denna plats genom anställandet af fast läkare och genom uppförandet af en praktisk och hygienisk nybyggnad, så att det blir möjligt att med trefnad vistas här alla tider af året. 

Säkert skulle han känna oblandad glädje, om det fattiga okända Storlien, han för snart 25 år sedan uppsökte, blefve en i verkligt stor skala välsignelsebringande svensk hälsoort. Sker detta, så är det framför allt hans förtjänst.

[1] Fam Selander

[2] Klart 1888

Och nu, sedan detta Storlien, den stora gränsegendomen omkring det viktiga järnvägspasset till Norge, öfvergått i så ädla svenska händer, har man allt skäl att hoppas på en sådan pånyttfödelse. Den nye egaren, konsul Oscar Ekman, som mer än någon annan i vårt land alltid på det lifligaste uppmärksammat och stödt svenska intressen, har genom inköpet af Storlien tagit ett nytt ärofullt steg i denna riktning.

Om och när ett nytt och större Storlien uppstår uppe på den öfre platån, där björkarna växa, dit järnvägshvisslingen icke når och med den stolta rundblicken öfver horisontens mäktiga fjällkedja, på just den plats där Storliens berömde läkare tänkt sig den, då skall detta i viss mening vara att eröfra ett stycke Sverige åt svenskarna genom att vända deras blickar och förhoppningar hemåt i stället för utåt.

Och då skall Heidenstam få rätt i sin spådom om Storlien; då ”väntar här uppe ett helt underland, sparadt åt framtiden, slutet inom sig själft, jungfruligt, knappast ännu förstådt och därför dubbelt lockande och förtrollande”! 

Cecilia Bååth-Holmberg

Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling