Enafors

Två fjällbönder

De väntades hem vid femtiden, så vi blev ombedda sitta ner, de kunde komma när som helst. De hade tagit traktorn och farit till Storlien för att hämta vinterproviant, dit var bara något över milen. Vi ringde Storlien, jo, de hade gett sig av hemåt för en bra stund sedan. Timmarna gick. Klockan nio kom de, trötta och blöta. Byvägen hade varit så sur och slirig så traktorn hade inte kunnat ta sig uppför en av backarna med lasten. De hade varit tvungna att bära upp sjuhundra kilo potatis.

Det var Max Fuchs på Rundhögen och Karl Hansson i Enkroken. Den förre en energisk, explosivt livlig, svarthårig man i fyrtiofemårsåldern, österrikare född, berättar dramatiskt och gärna och sticker inget under stol. Den senare, urjämte i folkpensionsåren, med en hög panna på väg upp mot en flint och ett mjukt och lugnt sätt, talar lågmält och tycker sig inte ha något märkvärdigt att berätta. Självmant åtminstone. Han skulle varit enkelt förnäm som en skotsk lord, om han inte vore självfallet värdig som en gammal jämtlandsbonde.

 - Traktorn orkade inte, men jag gjorde det, sade Fuchs segerglatt, och potatisen kom hem innan frosten tog den.

 — Jag orkar inte som förr, jag har så ont i ryggen, sade Hansson stilla, tog en potatissäck i famnen och bar den lätt som vore den ett spädbarn in i källaren.

Transportbesvär är vardagsmat häruppe.

De bor närmaste grannar, bara någon f järdingsväg från varann. Fuchs arrenderar en fjällägenhet och Hansson har egen gård på en fjärdedels mantal, det vill säga etthundratjuguen hektar mark, mest myr samt litet fjällskog och fyra hektar odlad jord. De representerar två typer fjällbor och två sorters fjällbebyggelse.

Huset är minst etthundrafemti år, av vridet kådbrunt fjälltimmer, rummen är kalla, även köket, fast det är panelat för dragets skull, kakelugnar finns inte, man har norska järnspisar i stället. Golven är slitna och kvistiga, gulmålade för renlighetens skull. Allt är bevarat, prydligt och vårdat. Mellan fönsterrutorna ligger rönnbärsklasar på renlav, rönnbären för färgglädjens skull, mossan för fuktens, den drar åt sig vatten så att frostrosorna inte växer ut över hela glaset.

Nästan allt är gammalt. Lagården lider av ålderdomssvaghet under nävertaket. Mittgången är stensatt med stora hällar, på ena sidan har vi vagnbod med tusen ting, slädar och kärror på golvet, handgjorda räfsor och lieorv på väggarna, kontar och korgar i hörnen och virke på spärrarna, på andra sidan gången ligger stall och lagård eldstadslösa. En väldig gödselstack grönskar saftigt på utsidan, gårdens härbre lutar, och gamla kärrhjul murknar bak tunets slipsten. Det syns att de börjar bli gamla, Karl Hansson och hans hustru Kerstin, de har så mycket att göra med att hålla i stånd det som finns, så de räcker inte till för något nytt, de har fått finna sig att ha det som det är och som de alltid haft det. Den förnöjsamheten är något annat än slöhet, den ger plats åt lågmäld förfining och är intelligent i tonen, den är vad man brukar kalla kultur.

— Vi får dra oss fram på många vis, säger Hansson, ena gången kryper vi, och andra gången springer vi.

För sexti år sen hade Enkroken cirka tjugufem personer på fyra gårdar. Nu har man fem på två. Var det för jaktens och fiskets skull som folk en gång slog sig ner här, så inte är det mycket att leva av i dag, nu lever man på kor och turister. Hanssons har slutat med turisterna och nöjer sig med de lugnare korna och orkar ej med många sådana heller, nu sedan reumatismen tog i. Sin hjälpare i nöden, den nordsvenska hästen, oöverträffad i skog och fjäll har de emellertid kvar. De tre kulliga fjällkorna ger på sommaren dagligen cirka tretti liter mjölk, som ger smör och ost, som per år ger en inkomst på fem-sexhundra kronor, som skall räcka till mjöl, socker, salt, kaffe, potatis m. m. m. m. Skogsarbete har inte Hansson, men sköter på vintern eldning m. m. i den delikata sportstugan på älvbrinken ovanför hans gamla gård. Den ligger förtjusande, den är som en liten villa, ny, varm och ombonad med alla moderna bekvämligheter. När den fick sina elektriska ledningar framdragna, då först fick Hanssons och de andra i byn ljus och kraft.

När man hör om de osäkra älvarna och vad som hänt, när man måste över dem, och om olyckstillbud eljest, när man hör om metervis av blöt snö som skall forceras, eller snöstormar, när man hör om normala ryggbördor på sexti-sjutti kilo från stationen (att de känns som hundra när man kommer fram innebär ingen vinning), när man hör om de kalla husen och arbetsförhållandena, då undrar man inte över reumatismen.

Jag frågade Hansson varför han stannat kvar, varför han inte tagit någon av de många möjligheter som funnits att få, t. ex. en gård nerigenom landet.

— Ja, inte är det så mycket som är bra häruppe, men när man är född här och inte vet av något annat, då är det bäst att stanna på ett ställe och inte fara neråt landet och se hur de har det. Då blir man avundsjuk. Har vi bott i Enkroken i femti år, så lär det bli så länge vi lever. Får vi landsväg nu, så kan man åka härifrån, när man dör.

Man håller fast vid sin gård. Bottnar den inställningen i det gamla självhushållets oberoende av andra och känsla av eget värde? Hur som helst den har en ödmjuk stolthet.

3 — Modsen

När man talar om förnöjsamhet i gången tid, säger man ofta:

de visste inte bättre. Och kanske var det sant ibland, fast den slutsats vi vanligen självbelåtet drar därav, att vi skulle ha bättre förstånd än fädren, troligen är felaktig. Var har vi ärvt vårt förstånd ifrån, om inte från dem som levde före oss?

Den förnöjsamhet man möter i våra dar, går emellertid sällan att förringa på det viset, så okunnig är ingen om våra moderna bekvämligheter. I denna gård i varje fall vet de väl så bra, vad de sen säger själva. För nöjsamheten är här en karaktärsegenskap. Ärvd eller förvärvad den är i alla fall vårdad — liksom alla andra gammaldags ting i gården.

Man brukar också säga att det är missnöjet, som driver fram utvecklingen. Det är väl sant på många sätt. Det positiva, skapande missnöjet med ofullkomliga förhållanden är alltid värdefullt, det negativa kvirrande missnöjet har ibland, om det varit starkt och högljutt nog, kunnat förbättra förhållandena för den som klagat, fast missnöjet inte säkert försvunnit för det. Men säg, varför skall det vara så svårt för den förnöjsamme att få gehör för sina önskemål? Han kan ha långt större svårigheter än den som skriar i högan sky! Måste man bråka?

Här har den lilla fjällbygden dragit sig fram i väntan på att myndigheterna skulle ge den väg. Man väntade undergivet i Hanssons fars och farfars tid. Hansson själv har varit något mer aktiv, han har en gång för ett par år sen rest till Östersund och uppvaktat landshövding och vägnämnd i vägfrågan. Det var andra gången i sitt liv han besökte staden och det var tjugo år mellan första och sista gången. Man kan förmoda att han utnyttjade tillfället grundligt.

— Jag åkte hem samma dag. Jag hade bråttom hem och tyckte inte jag hade något att göra i stan, sen vi hade gjort det vi skulle göra.

Kanske är Max Fuchs orsak till att Karl Hansson kom till Östersund för andra gången i sitt liv. Han har nämligen samlat bygdens mummel till taktfasta rop på väg. Han är företagsam och envis, han kan bearbeta inte bara en kärv natur — det kan många fjällbor — utan även bearbeta människor och myndigheter. Det kan de flesta inte, ty så hopplöst efterblivna är de ännu här och var i fjällen, att det anses ofint och påfluget att klaga, och myndigheter, ja, det är något ouppnåeligt avlägset. Att få dem att förstå fjällborna ter sig för dessa så hopplöst omöjligt, att de tiger. Språksvårigheter. Fuchs, som bryter på tyska, har inga sådana språksvårigheter. Han och hans hustru Irma har på Rundhögen utfört den dubbla bragden att få både natur och nymodigiheter att verka för sina syften.

Han har varit skidlärare vid turisthotell, hon är stadsflicka, född i Stockholm. De träffades, och när de började drömma om en gemensam framtid tog den form av en egen liten turiststation. Entusiasm och romantik fanns, men pengar saknades att överta någon upparbetad station. En ljus aprilkväll på en skidtur stannade de vid Rundhögen och beundrade Snasamassivet och Getryggen. Här skulle jag vilja bo. Jag också. När fjällägenheten blev arrendeledig och de begärde att få den, såg de inte så mycket på förfallet som på vad gården skulle kunna bli, trots ruttna hus utan vatten, lyse och framkomlig väg.

När de flyttat in, anmälde sig verkligheten.

 — Det kändes ju litet bittert, sade fru Irma, att på morgonen, när man vaknade, få börja skotta snö inne i huset. Då tänkte man, hur det skulle bli, när det blev ändå kallare. En natt blåste taket av.

Första hösten och de små besparingarna gick åt att göra huset beboeligt. Snickarn, som hjälpte dem, ansåg att de tagit på sig vad de aldrig skulle klara upp. Folk skrattade öppet åt de två tokarna, tog dem inte på allvar. När Max och Irma kände sig alltför nedslagna, gick de ut och såg på naturen.

I februari hade de rucklet så pass i stånd att de kunde ta emot de första turisterna, skolgrupper, men med det enkla kök som fanns var detta ett konststycke. En snöstorm drev huset fullt i folk, man låg över golven, och maten tog slut. Det var för Max bara att i ovädret skida till Storlien och hämta mer. På sommaren grävde han brunn, sex meter ner i jorden började den rasa, med nöd kom han upp. När brunnsringen på fyrahundra kilo kördes hem, råkade hästen i sken, ringen for av, häst och åkdon välte, och det var på ett hår att både häst och körkarl strukit med o. s. v.

— Att leva i fjällen, säger Fuchs, det är varenda dag något nytt.

Varenda dag är verklig kamp för tillvaron. Det är människans tro att det blir bättre som håller henne uppe.

Fuchs gick vidare. Han lyckades få lägenheten antagen som norrländsk fjällägenhet, d. v. s. att kronan genom lantbruksnämnden svarar för byggnadsskyldigheten av hus och lagård. Men lantbruksnämnden var klok nog att ställa ett villkor utöver det höjda arrendet: Fuchs måste själv bli entreprenör vid ev. nybyggnad.

Han fick pengar anvisade och satte igång.

Men Fuchs ville ju inte ha jordbruk och inte heller djur, han ville ha turister. Därför ville han ha ett hotell i stället för en lagård. Men det tillät varken pengarna eller bestämmelserna. Med myndigheternas goda minne satte han trots allt igång. Så här menade han att det skulle gå.

Han hade köpt fjällskog på rot, trehundra träd för tvåhundrasjuttiofem kronor. Skiftet ansågs omöjligt att avverka, det låg avsides och saknade väg. Efter tre höstar och vintrar hade han avverkat, kört fram, skaffat en gammal råoljemotor och en cirkelsåg och sågat råvirke till ett värde av tolvtusen kronor. Han menade vidare att många av de största utgiftsposterna skulle bli ungefär desamma, om han planerade för ett eller två hus, både körslor, folk och materiel kunde utnyttjas bättre för två. Det ena, ett fint bostadshus — dock endast för eget bruk! — fick han ju genom lantbruksnämnden, det andra skulle alltså bli turisthotellet. Men han kunde ju inte gärna erbjuda sina gäster det gamla bostadshuset, som ej var människovärdigt, nybygge fick han varken anslag eller tillstånd till. Alltså renoverade han det gamla och renoverade det så grundligt, att man nu har svårt att se var det är.

På den lilla gårdsvägen körde han fram etthundraåttifem ton byggnadsmateriel. Men det regnade så ovanligt mycket den sommaren, vägen förstördes, och man fick ibland bära fram. Hela bygget blev så försenat att slutet blev en enda kapplöpning med vintern, som ju kunde spoliera allt, om man ej hann få tak, fönster och värmeledning klara. När det började bli kallt och hösten kom med mörkret och det inte gick att fiska laxöring på kvällarna, då fick hantverkarna lappsjuka och ville ge sig av. Muraren stack, och varje dag sade målaren: i morgon reser jag. Men när frosten blev hård, då var kulvertledningen mellan husen klar ifrån värmecentralen. Och till jul kunde man ta emot första gästen.

Turiströrelsen utökades efter hand, överskottet gick till bygget, folk var vänliga med behövliga krediter, ty de såg vad Fuchs uträttade och han skötte affärerna oklanderligt.

På tal om kapital säger f.d. skidläraren:

— Vi har inte sett de senaste biograferna, inte tagit ut ransonen, inte rökt. Vi vet inte vad söndag eller helgdag eller semester är.

Min hustru stod på skidor tre gånger i vintras, själv gjorde jag två små promenader. Vårt kapital är ett arbetskapital, det är oss själva vi släpper till.

Nu ligger turiststationen där praktisk och modern, enkel och rejäl, inredd speciellt med tanke på den ungdom som så sällan hittar en plats i fjällvärlden, där den har råd att vara. Man kan ta emot upp till etthundratjugufem gäster på en gång, under hela den senaste vintersäsongen var de bra mycket över femhundra.

Reklam har Rundhögen aldrig behövt kosta på sig, den går från mun till mun. Och hustru Irma gläder sig nu åt ett lättarbetat kök, elektricitet o. s. v.

— Elektriciteten ja, den var ett riktigt Krångel-Sverige, säger Max. Vi ville ju ha statsbidrag, och då kom en man från elföreningen i Östersund hit för att titta var linjen skulle gå. Och han tittade. När han rest tog vi kompassen och gick linjen. Karl Hansson, en till och jag började hugga, och från slutet av augusti till början av oktober hade vi gjort en bred linje genom vildmarken, över myrar och mossar och genom tät skog. Så högg vi stolpar och körde ut på plats. Min gamla trogna fjällhäst hjälpte mig mycket.

Men elföreningen hade bara tittat. När jag ringde Östersund och sa, att nu är linjen färdig och att jag ville ha elektricitet i den innan höstmörkret, då fick jag till svar att det var inte meningen, de hade bara tittat ännu. Nu har jag väntat på elektricitet i tre år, sa jag, och nu har vi slitit ont för att få linjen färdig och nu vill jag ha ström till hösten. Nej, det går inte, för det var papper och papper, som inte var rätt. Vi hade ju bara telefonerat, inte lämnat in någon skriven ansökan. Elektrikern kom i alla fall upp och avsynade ledningen. Då hängde det upp sig på att vi inte fick någon bra jordledning, fast vi letade på fem, sex ställen, det fanns ingen lera i jorden. Men elektrikern gav mig elektrolytsalt och jag grävde i en myr. Då hade det hunnit bli november och jag stod halva jag i vatten och grävde. När vi sen stjälpte i saltet, gav instrumenten utslag, och jag fick min elektricitet. Vad det betyder att få ljus, det kan man inte återge.

Och nu är det vägfrågan. Vägen skulle betyda fantastiskt mycket för oss här uppe. Det ger en sådan osäkerhetskänsla detta, att när man mest behöver någonting, då kan man inte komma någonstans. En väg har länge varit planerad och det har länge diskuterats var den skall gå. Vi hävdar bygdens intresse. Den skall gå söder om järnvägen, där det bor sju-åtta gånger fler bofasta än norr om. Vi har gjort utredningar i nätter och dagar, jag är ordförande i vägkommittén, myndigheterna har blivit förstående. Vi hade tänkt oss en mindre väg, nu har vår vägfråga blivit en riksvägsfråga och det ser ut som storpolitiken skulle hjälpa oss till en stor väg. När den blir klar, då blir här paradiset, sammanfattar Fuchs.

Det är en fin sorts missnöje, där den missnöjde själv sätter till alla klutar för att göra förhållandena bättre. För bygden har Fuchs varit en vitaminspruta. Hans station fyller ett behov i den jämtländska turistvärlden och ligger väl till för fjällvärldens räddningstjänst. Det är en modern nybyggarbragd han och hans Irma utfört. Nu är det ingen som skrattar åt tokarna på Rundhögen.

Men hon säger så här:

— Jag vill absolut inte ha tillbaka den första tiden. Om vi skulle bli erbjudna ett sådant här stationsbygge till, så skulle vi inte orka ta det. En sådan här sak gör man bara en gång i livet. Men det är en stor tillfredsställelse att ha gjort den och att kunna se fram mot en utveckling till något ännu bättre.

Han säger så här:

— Man kan inte bo i fjällen för att tjäna pengar. För att kunna bo här måste man älska fjäll och natur. Man skall känna att man måste bo här för att kunna leva sitt eget liv.

Vad säger lantbruksnämnden i Östersund, under vilken fjälllägenheterna närmast sorterar? Direktör Vilhelm Wessén svarar:

— Detta är inte en norrländsk f jällägenhet i vanlig mening. Vi gick först efter den traditionella uppfattningen att eftersom här är ett jordbruk, så ska här bo en jordbrukare och han ska ha lagård och leva på sina kossor. Men när vi diskuterade igenom fallet, så sa vi helt enkelt så, att han tjänade ju mycket mer på att ha tvåbenta kor i det hus som skulle vara lagård. Slutligen fann vi på en form, som gjorde att vi kunde klara av det hela, och nu har vi byggt bostad åt honom, och så har han sina tvåbenta djur, turisterna, att ta in pengar av. Våra överordnade myndigheter vet nog om detta, och de har gått med på det.

Fuchs var så in i vassen envis. Han låg efter oss, varje gång hade det alltid hänt något nytt på Rundhögen. Han hade brädfodrat, han hade ordnat med spis, han hade organiserat gruppresor, och det gick framåt. Alla som han hade att göra med, uppskattade hans arbete. Han skötte sin affärer på ett strålande sätt. Varför skulle vi då vara sämre? Vi måste ju hjälpa karln, så han kunde komma sig ändå bättre tillrätta däruppe. Vi har satsat på människan, helt enkelt, på en enastående duktig familj.

Men det hade inte gått om han inte bråkat?

— Nej, absolut inte.

Den väglösa bebyggelsen är av fyra huvudtyper, de under lantbruksnämnderna sorterande fjällägenheterna, de under domänverket sorterande kronotorpen och skogsbolagen tillhöriga gårdar, alla dessa tre grupper är arrendeställen, den fjärde gruppen bildas av de självägande.

Jämtlands f jällägenheter är — det är värt att minnas — gamla självägande ställen, som kronan förvärvat för lapparnas och renskötselns behov och nu arrenderar ut, ofta till de gamla ägarnas avkomlingar. Lägenheterna löd under länsstyrelsen (lappväsendet) till 1947, då de lades under egnahemsnämnden, för att 1948 överflyttas under lantbruksnämnden. Kontrakten är olika, i regel utgöres arrendet av underhålls- och byggnadsskyldigheter. Skogen förvaltas av domänverket. Antalet var etthundrafemtiåtta år 1948 med niohundrafyrtinio innevånare.

På hösten 1949 framlade direktör Wessén en utredning om Jämtlands fjällägenheter. Den avsåg att vara en grund vid bedömningen av vilka som skulle överföras till norrländska fjällägenheter.

Utredningen är förträfflig, klar och åskådlig och ger, så vitt jag förstår, en rätt verklighetsbild. Den rör ju speciellt fjällägenheternas förhållanden, men slutsatserna gäller i stora delar även de övriga grupperna, gårdar av alla sorterna kan ligga grannar.

Dessa jämtländska f jällägenheter indelar Wessén i tre grupper med litet olikartade betingelser. Den södra gruppen återfinnes inom Härjedalen, den mellersta ligger i södra och mellersta Jämtland den norra inom Frostvikens stora socken. Jag ber att få citera följande:

»Vid en sammansyn av lägenheterna inom norra området framkommer, att lägenheterna där huvudsakligen ligga enskilt, avsides från väg och skola. Någon nybildning har ej skett de senaste trettio åren, antalet hushåll har minskat väsentligt. De unga kvinnorna söka sin utkomst på annat håll, männen stanna oftare kvar på lägenheterna. Arrendatorernas medelålder är relativt hög.

Ur skoglig synpunkt föreligger dock stort intresse för bibehållande av ett antal lägenheter inom detta område. Likaså utgöra lägenheterna replipunkter för turister på vandring. Inkvarteringsmöjligheterna äro emellertid mycket små och härigenom kunna arrendatorerna icke i någon högre grad räkna med inkomster från turismen. För postföring, trafiken å sjöarna, meteorologiska och hydrologiska rapporter äro lägenheterna ävenledes värdefulla.

Arrendatorernas huvudsakliga inkomster härröra sig från skogsarbete. Från jordbruken erhållas huvudsakligen endast produkter för eget behov. Getskötseln lämnar dock vissa inkomster. Arrendatorernas sammanlagda inkomster äro relativt goda.

Inom mellanområdet ligger det största antalet lägenheter vid väg. Nybildning av lägenheter har ej skett efter 1918 med undantag av de lägenheter, som ligga efter vägen till Vålådalen, där även antalet hushåll har ökat. På övriga platser har en minskning av antalet hushåll skett. Den procentuella minskningen av invånarantalet de sista trettio åren är dock mindre inom detta område än

inom det norra. Detta torde till en del sammanhänga med att turistintresset här gör sig starkt påmint. Ett flertal arrendatorer driva här pensionatrörelse i sådan utsträckning, att de erhålla sin huvudsakliga inkomst av denna. Jordbrukens produkter förbrukas i eget hushåll eller också säljas produkterna till angränsande turistanläggningar. I vissa fall sker leverans av mjölk till mejeri. Ur skoglig synpunkt är lägenheternas bibehållande önskvärt. God tillgång till skogsarbete finnes.

Det södra området visar en helt annan bild än de båda föregående. Tre stora brukningscentra dominerar bilden. Det stora flertalet lägenheter ligger vid väg; skolor, handlare, poststation m. m. finnas inom lägenheternas område. En icke obetydlig ökning av lägenheternas och hushållens antal har skett under de sista trettio åren. Antalet innevånare har ävenledes ökat under samma tid.

Kvinnounderskottet är ej heller lika markerat som i de båda övriga områdena.

Husdjursantalet per arealenhet är mycket stort. Getskötseln är nära nog dominerande. Inkomstläget är lågt, vilket till en del torde bero på att tillgången till skogsarbete synes vara mindre här.

En mindre minskning av antalet arrendatorer skulle kunna ske dels därigenom att vissa arrendatorer friköpte sina arrendeområden, dels genom en sanering av förhållandena i Bruksvallarna och Ljusnedal genom tomtupplåtelse.

I runt tal torde omkring 120 lägenheter böra omföras till norrländsk fjällägenhet, omkring 30 lägenheter t. v. vara kvar som jämtländsk arrendelägenhet och omkring 10 under de närmaste åren av en eller annan anledning nedläggas. En upprustning av beståndet torde i medeltal kunna uppskattas till 12- å 15.000: — kronor per lägenhet eller i runt tal till 2.000.000: — kronor för samtliga lägenheter.»

Ur utredningen kan vidare framhållas att lägenhetsinnehavarna anlitar socialhjälp i mycket liten omfattning, under inga förhållanden mer än i riket för övrigt och att utflyttningen från hela området är procentuellt större än från svensk landsbygd i allmänhet. Vägens roll framhålles på flera ställen, där det finns väg, ökar befolkningen, längs vägarna kommer arbetsmöjligheterna och turismen, i de väglösa områdena måste barnen sändas bort till skolhem, vilket inte gör tillvaron lättare.

Utredningen är förtroendeingivande, men gjord ur allmännyttans och lönsamhetens synpunkter. Helt naturligt i en lantbruksnämnd. De värden dessa gårdar representerar för sina innehavare utöver inkomsterna, kan man inte göra statistik av. Icke desto mindre är dessa värden en huvudpost, som försvinner i denna ämbetsverkets bokföring.

Södra delen, Härjedalen, kom vi aldrig till, det är i den mellersta

vår resa börjat och nu skall fortsätta.