Döende gårdar och levande

Naturen tedde sig inbjudande turistvacker från både Rundhögens och Enkrokens gårdstun. Men en bit upp i luften blev man rädd, när man såg alla myrar och gölar och sumpmarker i det långa lutet ner mot Enafors och sjön Ånn. Vad vi hört om tillvarons hårdhet blev plötsligt en åskådlig realitet. 

På våra sista droppar tog vi oss till depån vid Anns järnvägssta tion för att tanka. Landningen hade sin charm av framtidsdröm. Vi sökte oss ned mellan alla luftledningar framför den handelsbod där bensinfaten förvarades, sänkte oss över en liten idrottsplan mellan landsvägen och järnvägen, ställde oss framför målburen, offside, femti meter från faten. Det var otroligt behändigt. 

Skolan hade rast, barnen trängdes kring koptern. »Jä vill flyga. Tänk att få sitta och se i lufta.» Tankningen var snart klar. Lug garna for, byxbenen fladdrade, klasserna höll hukande för öronen, när vi lyfte. Läraren körde in dem i skolan, lektionen hade blivit försenad. Vi for söderut, tvärs över sjön Ånn. Satt och såg i luften. 

Den vida sjön var höstblå. Uppifrån tedde den sig inte annor lunda är många av myrarnas gölar. Den var grund, full av sten och sand och revlar på samma sätt, den var bara mycket större. På norra sidan sjön låg många gårdar, nya hus, små tätorter. Där fanns väg och järnväg. På södra sidan var det långt mellan ställena, husen var gärna grå och fallfärdiga. Där fanns ingen väg. 

Vi gick ner i en liten by, Bunnerviken, utanför en gård som föreföll bebodd. Bonden i näldenbyxor och lappskor plöjde svarta fåror med en svart nordsvensk häst i en silvergrön vall. Det var Johan Ed, känd av många fjällfarare, han och hans häst har kört många föror till Sylstationen. Han var den ende bonden i byn, de två andra gårdarna stod tomma, trasiga och skacka, med ruttna trappor ooh knäckta åsar. 

— Det är sju år sen den förste flyttade. Det var nog mycket det, att han tyckte det låg litet för avsides och att husen var så dåliga. Nu förfaller de, det är ju redan klart med en del av dem, det går inte att bo där ens på sommaren. Den andre hade kanske stannat, om han fått hus, för det här hör till de bästa jordbruken i fjällen. Han har eget nu i Handöl. 

Men ni har stannat? 

— Ja, jag är ju född här och trivs gott här också. Blir det inte ensamt, när de andra gett sig av? 

— Nej, det går bra. Jag kommer inte ihåg att det är någon skill nad just. Det går väldigt bra. 

»Jag är ju född här» och »det går bra». I och med det har ofta fjällbon uttömt förklaringarna till att han stannar. 

Här växer korn och potatis, här är sammanlagt omkring femton hektar odlad jord, vid Anns sandstränder är utomordentliga möj ligheter för sommarnöjen, här är skidterräng i fjällen, här är en vid utsikt kring den f jälikransade sjön. Man ser möjligheterna och öns kar att man kände till vanhävdslagen bättre, den kanske inte gäl ler kronans f jällägenheter? Eller är verkligen naturen så hård här? Den var mycket hårdare i Enkroken. Eller är det lantbruksstyrel sen som är hård? Jag har inte frågat. Men den är inte seg vid gårdarna på samma sätt som fjällbönderna och den kan inte säga som Johan Ed. 

— Jag är ju född här, och det är väl det som gör, att man tycker det är bra. 

Hade det funnits väg hade Bunnervikens situation varit en annan, byn hade haft möjlighet att utnyttja sina möjligheter. 

Framför en hotelltrapp i Åre väntade servisbussen, och bredvid den ställde vi ner luftkärran. Den fick sin översyn och min inspel ningsapparatur nya band, varpå vi längs Åreskutans västsida stack vidare mot nordväst. Regnet drev mot huven och ådrade den. Vi gick över caputmortuumröda myrar med gula gräskanter och bly grå vattenspeglar, över vindfällen och stenskravel med mörk bruna lavar och grågröna mossor. Det var en tungt giftig, dyster ton över fjällheden, inte stimulerande i vanlig mening, men så mjuk, så smekande mjuk. Skiftande, skimrande gled färgerna över i varann, bäckarna i svackorna och björkarna i luten lade sick sackmönster över ytan. 

Vi kom fram till en väg, som likt en ljus livsnerv drog fram ge nom skogen, från gård till gård. Både väg och gårdar slutade vid en sjö. På andra sidan sjön låg en båtlänning med uppdragen mo torbåt. Från länningen slingrade sig en blankvåt stig genom myrar och över bäckar till nästa vatten. Där låg också båt. På andra sidan vattnet fortsatte stigen lika blöt till en tom fäbodvall vid en tjärn. Där låg ånyo båt. På andra sidan tjärnen blev det torrare ett stycke, men snart kunde man inte se vilket som var väg och vilket som var bäck, de blänkte båda lika våta. Vi följde den ena silversträngen och kom till en liten gård, Näset, på Storrensjöns södra strand. Tre  båtar måste alltså denna gård hålla, tjära, täcka och laga för att kunna ta sig ut till landsväg. Ändå var sträckan inte mer än tolv femton kilometer. 

Hade vi förut träffat två typer av fjällgårdar, den självägande gården och lägenhets arrendet, så fann vi nu den tredje sorten, bolagsarrendet. Näset ägs av Marma-Långrörs bolag. Det såldes i förra generationen för en billig penning, arrenderas nu av barnen till den förre ägaren. 

Fast det var kala regnhösten med snö i faggorna, så var sommar stugan full av folk. Där bodde de alla som en stor familj både systrarna, arrendeinnehavarna Tilda och Beda Olsson, cirka sexti fem och femtifem, sextifemårige Erik Svensson och hans dotter Edit, några och tjugo, samt fyrtifemårige Erik Svensson. Där fanns det vattenledning, det var bekvämare att hållas där med att sepa rera, kärna smör och ysta, getost mest. Där spann man och kar dade och slapp skräpa ner den andra stugan, den kunde stå fin, när det kom gästande turister. 

Detta var den glada gården. Skratt, prat och arbete vävdes ihop i ett raskt och rörligt mönster. Beda stickade och virkade, Edit och Erik hängde upp sina blöta kläder, de hade just kommit hem längs silverbäcksvägen med ansenliga ryggsäckar från handels boden. Anders lagade näten, tjugufem stycken skulle botas och stärkas. Tilda lagade maten, gäster och färdfolk skulle fägnas och stärkas. Munnarna och fingrarna gick. 

Det går inte nöd på oss, är Tildas refräng. Och medan hon slam rar i spisen berättar hon om allt de producerar själva, potatis, grönsaker, kött och mjölk, ost, smör, det är bara specerier som köpes, hon berättar om de tolv getterna, de fem mjölkande korna, de nio fåren och den nya hästen, köpt samma höst, men redan hemma här. Hon berättar om hur de slår sitt hö på de öde går darna runt omkring, en halvmil åt olika håll, de är tömda på sitt folk allihop. 

— Det är bara vi, som bor här. Allihop far ifrån den här öde bygden. Inte vet jag varför vi stannar. Om man flyttar så blir det väl, när man blir så gammal att man skall flytta till graven. 

Hon skrattar, alla skrattar.

 — Det går ingen nöd på oss, vi har mat och är väl inte utan kon tanter heller, det går ingen nöd på oss alls. 

Hårt trängd. Johan Ed i Bunnerviken mot väggen. 

Hon berättar om herrskapet från Stockholm som bott i sin stuga på gården i över tretti somrar. Då är det rörligt, med alla turister, sörlänningar och ibland även utlänningar »från alla världens kan ter». På eftersommaren blir skogen full av folk som plockar hjort ron, då blir det invasion i fjällen. 

— Då bär dom stora kontar, dom är int rädd för den långa vägen då int, utan då bär dom fram och tillbaka mellan Häggsjön och här. Jag har aldrig sett så mycket folk som det var här förra som maren, det kom fram folk allstans, ur var buske. Ingen var rädd besvär. 

På hösten skjuter man älg, och har det bra av den. Sen händer det ju att det går fjorton dar mellan var gång man ser folk, men man har ju radion så länge batterierna räcker, och när posten kommer får de ju en hel bunt tidningar på en gång, och då läser de ifatt världshändelserna. 

Nog är vintern lång. Men ibland kommer lapparna med sina säckar och hundar och fyller sommarstugan så man knappt kan få ner foten på golvet. De slaktar ren och kokar kött i tjuguliterskastrullen. De har kommit i alla tider, de behöver gården och går den behöver dem, man trivs och är vänner. Och lappflickorna blir med varje år alltmer fina och moderna. På vårvintern kommer turisterna och åker skidor. 

— Nej, ensammen är vi alls int i ödemarken. Nog är det väl bättre här än att bo framme vid vägen och bara stiga i bussarna? Dom är ju så bortskämd dom, så det är stor skam. För att inte tala om dom som flyger upp i luften. 

— Som vi gör? 

— Som ni gör ja. 

Alla skrattar. Beda så att hon har svårt att föra stickorna rätt. Hon håller på med ett par sportstrumpor med stjärnmönster, hon har själv spunnit ullen, starka blir de och ger alltid en liten in komst. 

— Men det är ju arbetsamt för karlarna, som får bära hem all ting åt oss, berömmer Tilda och skjuter upp hucklet. Erik Svens son har varit här i tretti år han, sen pappa dog, och vi blev en sammen. Anders här, han är så duktig, han är släkting förresten, han hjälper oss jämt om sommaren och på vintern ibland. Ja, det är så mycket folk som varit snälla och hjälpt oss. 

Anders berättar om förtjänstmöjligheterna på trakten, de är inte just så stora. Regleringsföreningen har ännu en del efterar beten i gång längs sjöstränderna, röjning och eldning och en och annan båtbrygga. Sjöregleringarna har gjort att fjällborna väst kring Anjan har klätt upp sig. Vägbygget vid Målen har också givit en del. Men utöver dessa anläggsarbeten av engångskaraktär finns ingenting. Skogsarbete finns det mycket litet häruppe, det är långt mellan avverkningarna. Ner i Kall finns det gott om, men skall man  sköta arbetet på gården och alla transporter, då kan man inte tänka på något arbete så långt ut. Anders är ungkarl. 

— Jaha då. Det är man det. 

Har inte fått fatt på någon flicka. 

— Nehej då. Inte. Man tycker det är lika bra att klara sig själv. Ensam. 

Han skrattar så rösten går upp mot falsett. 

— Jodå, det är liksom lugnare. Och så finns det ju inga att få, när varje gård är öde. Jodå. För det mesta är dom öde alla gårdarna omkring här. Men på sommaren är det ju litet folk. Turister som bor här och litet stockholmsflickor också. 

Munnen upp till öronen. Stort skratt. Alla skrattar. Tilda ingri per. 

— Då får Anders vara uppe på nätterna och ro åt dem. Hela nätterna är dom ute på fiske. Dom kan komma hem på morgonen en stund och vila sig, och så ut igen med båtarna. 

Apropå fiske så börjar Erik Svensson i samma raljanta ton som alla de andra berätta om vargar han mött, om rävar, som var nästan omöjliga att få kål på, för de bara låtsades vara döda, och om snö stormar då man inte sett ryggen på den som gått en skidlängd framför. Och alla skrattar, fast de säkert hört historierna många gånger förut. 

Telefon fick gården under krigsåren, för bevakningens skull. Hur är det med elkraften här vid elkraftens källor? »Annorstans har de fått lyse, men här gick ju inte att bygga nån kraft.» De lyser sig med fotogenlampor, stormlyktor eller gamla lyktor med ljus i. De har fått en vindmotor av regleringsföreningen, men den funge rar dåligt. Nu håller församlingens behjärtade kyrkoherde på att försöka skaffa dem en generator driven av råoljemotor. Vindmo torn står där och verkar nådegåva till en fattig släkting och passar bättre att flagga för än att skyla över ett sjukt samvete. 

En vanlig sörlänning, som kommer norrut, förvånas alltid över att dessa, som bor vid de reglerade vattnen och får dras med alla regleringens olägenheter, ska ha så svårt att få del av regleringens fördelar. Den må vara hur laglig och formellt oklanderlig som helst denna njugghet, det är ändå något galet i den. Majoriteten tar för delarna, minoriteten får olägenheterna. Majoriteten vet inte vad den gör, vet inte när den vrider på sina strömbrytare, hur fjällbon har det. Visste den, skulle den med skamkänsla fråga varför inte kostnaderna för de få slås ut på de många. 

I denna gård tackade man och var glad, när man fick vindmo torn, man tackar och är glad när man får råoljegeneratorn. Därför att man har fint vett. Och då behöver väl ingen ha dåligt samvete, eller hur? 

I lagården är det minst lika livligt som i stugan. När vi tar i dörren bräker alla fåren på en gång, och korna ramar, både Droppa, Driva, Rosa, Dora, Flora och Fröjd. 

— Har ni sett grisen, ropar Tilda stolt. Int har han mycket ull, men det är gott späck, så han fryser aldrig. Och där är hönsen, som inte blev några höns. Vi skulle fått några små värphönor, men det blev tuppar alltihop, bara tuppar. 

— Gitt, gitt, ropar Edit, och getterna stolpar sakta mot oss, både Viveca, Mussi, Mygg och Gullspira, och allt vad de heter, samt Petronella, som är ledarget, fast hon inte är äldst. 

— Sippera, sippera, gitt, gitt, ropar Edit, men alla getterna stan nar hypnotiserade av mikrofonen, som blir en blänkande medelpunkt i en halvcirkel av framåtvända öron och långa skäggtussar. Fjorton par opalskimrande hornpersögon speglar sig i kulan. 

— Vi tycker om djuren, säger Tilda. Det är mycket arbete, o, vad arbete, men man måste ha någonting att leva för. 

Varför är just denna gård så vital, medan alla de kringliggande givit upp? Det räcker inte med förklaringen att bolaget har heder av bostadsbeståndet och att turismen utvecklar gårdens möjlig heter. Många fjällgårdar har lagts ner med lika goda ekonomiska förutsättningar som denna. Kanske ligger den rationella förkla ringen i Tildas irrationella formulering »vi tycker om» och »något att leva för» samt i gårdens livsglädje. Man känner ibland en stark lust att börja tala om andligen bärkraftiga jordbruk. 

När vi lyft från klungan hus på näset och flög österut, såg vi några av de döda gårdarna. Flandern skymtade på avstånd, sen kom Kjolands by. Först passerade vi en röd jaktvilla, den tedde sig slottslik i denna omgivning, trots att dörrarna var balkade och fönstren bommade. En liten torvtäckt timmerstuga intill föreföll öppen. Vi gissade att det var raststuga för dem som färdas, så de inte skulle behöva bryta sig in i villan. Sen kom byn. En blöt stig band samman de våtsvarta gårdarna, de föreföll ha varit fyra, kan ske fem. Husen utvisade olika grader av förfall. Ett par tak ver kade tämligen nya, kanske hölls de i stånd för fiske eller skogsar bete, andra var jämmerligt snöknäckta. I den byn hade glädjen inte orkat, det hade blivit för tungt, det blev för besvärligt väglöst, med handelsboden på andra sidan den stora Kallsjön. Husen på en gård blev för dåliga, så gav sig de som bodde där iväg. Flytta blev smitta. Så for de alla, även de som hade det bättre. Ingen ville  stanna ensam. Det är inte länge sedan. Detta är inte den enda by, där det gått så. 

Jag satt och tänkte på vad jag hört berättas om livet i byn. Här ifrån for man till Levangers marknad i Norge, när det var dåliga år, och bytte ost mot fisk. Här bodde den kände Stor-Nisse, som kunde stämma blod och var trollkunnig för övrigt. Han var född med segerhuva, han kunde släcka skogseld genom att gå runtom kring. Hans berömmelse gick så vida att en professor en gång for dit för att lära. 

Nu fanns det inte mycket att hämta här. 

Vi for över Digernäset, gammal bondejord, på Kallsjöns västra sida. Där låg, såvitt vi kunde avläsa det från luften, tre gårdar i själatåget eller redan döda. En fjärde hade tydlig livsvilja. Flagg stången lyste vit på långa håll, där fanns köksträdgård inom snyggt staket, getter och får flydde mellan husen, här fanns både kora och potatisåkrar, och vallarna borde ge hö åt många djur. Allt gav intryck av fart och fasthet. Skogen stod grann i höjderna intill, kanske var det den som gav gården stöd. 

Vi for över Hamburg på samma strand. Där låg också ett par hemman öde, en mangårdsbyggning verkade ståtlig ännu i sin röta, den såg gammaldags ut, där måste åtskilliga generationer ha hunnit bo. Även här fanns en gård som föreföll vara vid hälsa, boningshuset var i varje fall vitmålat. 

Uppefter Anjan låg lägenheter beredda att ge upp. I Gråsjön vid Kallsedet låg tre å fyra gårdar öde o. s. v., o. s. v. Var vi hade rest i denna del av Jämtland, hade vi mött samma beklämmande syn. 

Det är som det gått röta även i fjällbon. Olust och håglöshet har smittat av sig, han känner sig borttappad i folkhemmet, han orkar inte längre. 

De som trots detta stannat kvar, de måtte vara av en särdeles kvalitet. Hur länge ska de orka?