Blåhammaren

Karolina Mårtensson f.1885-06-23 från Fjällsågen 

”Från tiden i fjällen har Karolina åtskilliga minnen och upplevelser att berätta. Det var under vinterhalvåret fjällanläggningarna i huvud­sak höll öppet, men även sommartid.

Under de tider hon inte hade denna syssla, vistades hon i hemmet i Fjällsågen.

Under de första åren i Blåhammarstugan var det mest förmögna engelsmän, tyskar, danskar, islänningar och norrmän, som vistades där under sina semestrar. Sedermera var det i huvudsak norrmän. Stugan var för det mesta fullbelagd, särskilt under vinterhalvåret. Även under somrarna kom det dock turister dit. Det var mest fråga om svenska lärarinnor och sjuksköterskor.

Från året 1913 minns hon en lärarinna, som hade en ovanlig men dock praktisk sportutrustning. Den bestod bland annat av ett par riktiga Näldens vadmalsbyxor med gylf. Hon hade också den tiden en fru Hulda Andersson från Östersund som gäst. Karolina och Hulda blev mycket goda vänner och träffades ibland i staden. Hulda var gift med en fanjunkare vid I 5.

1913 träffade de båda i Östersund en tysk försäljare, som bjöd ut lustiga sportkläder, bestående av mörkblå cheviotbyxor, grå tröjor med vit krage och vit kant nertill — sedermera kallade Åre tröjor — samt sockar, vantar och mössa, stickade i samma färg. Denna sportutrustning blev mycket populär i Blåhammaren. Den kom sedermera att dominera i hela Norrland som sportutrustning.

Vid den tiden fanns i Åre en hotelldirektör vid namn Marcus, som tillsammans med dåvarande chefen för Jämtlands fältjägarregemente, överste Lilliehöök, då och då brukade besöka Blåhammarstugan. Under vintern 1915 kom de båda till Blåhammaren, där de skulle tillbringa en veckas semester. Översten brukade därunder bära kol, ved och snö in i stugan. Av snön smälte man vatten. Under samma vecka bakade dir. Marcus vetebröd och limpor, som skulle förbrukas under påsken. De var båda mycket hjälpsamma och präktiga människor. Särskilt översten blev mycket populär bland gästerna i Blåhammaren.

Man använde hästar utrustade med trygor, för att vintertid frakta proviant till Blåhammaren från Storlien. På samma sätt fraktades mat till Sylstationen från Enafors. Här kan omnämnas, att Sylstugan byggdes några år före anläggningen i Blåhammaren.

I Blåhammaren hade Karolina alltid en flicka som hjälp. Under sin tid i Sylarna hade hon dessutom en manlig hjälpreda. Det blev emeller­tid många gånger ren överansträngning i arbetet, inte minst på grund av det myckna nattvaket. Under vårvintern 1916 var hon särskilt över­ansträngd, då man den vintern hade haft ett stort antal norrmän som matgäster. Ryktet om den goda mathållningen i Blåhammaren spred sig nämligen bland befolkningen på andra sidan gränsen, där det var ranso­nering på matvaror. Det var dessutom smått om föda på grund av det då pågående första världskriget. I Blåhammaren hade man tillgång till en del köttvaror, som man kom över på svarta börsen nere i bygden. Därför kunde man hålla tämligen god standard, trots ransonering.

I slutet av vintersäsongen svimmade Karolina inte mindre än 19 gånger, på grund av alla påfrestningar. Vid det sista av dessa tillfällen kom Knaust från Sundsvall till Blåhammaren i sällskap med två andra personer. Han upptäckte snabbt hennes belägenhet och organiserade därför omedelbart en räddningsexpedition från Storvallen i närheten av Storlien. Det gällde att snabbt få henne transporterad till sjukhus. Det fanns nämligen lokal telefonförbindelse med Storlien från Blåhammarstugan.

Det var Anders Olsson i Storvallen, som med hästfora skulle utföra transporten. Det visade sig emellertid bli ett vågspel, då den strida Enaälven höll på att gå upp på grund av den kraftiga snösmältningen. Man var tvingad att passera över älvens is för att komma till Storvallen. Denna del av transporten kunde dock utföras utan missöden.

Innan transporten påbörjades vid Blåhammarstugan hade Karolinas kvinnliga hjälpreda släpat ut henne i snön, för att hon skulle kvickna till. Därefter bäddades hon ner i forsläden. Hon sov sedan under den två mil långa färden ner till Storvallen. Från den sistnämnda orten reste hon själv med järnväg till Östersund. Där beslöt Karolina att inte upp­söka läkare, utan istället resa hem till Fjällsågen. Hon lejde därför en hästskjuts över Storsjöns is till Myckelsåsen i Marby, dit skjutsen an­lände vid fyratiden på morgonen. Därifrån startade hon omedelbart på skidor, för att åka den återstående 1,5 mil långa vintervägen till hemmet.

Där kunde hon nu äntligen ha en möjlighet att vila upp sig ordentligt.

Från 1915 minns Karolina en annan episod i Blåhammaren. Det var i februari månad med kyla och dessutom full snöstorm. Under förmid­dagen hade man ringt från Storlien och beställt  mat samt nattlogi för 20 regements- och kompaniofficerare samt 10 värnpliktiga, som under den månaden var på vinterövningar i trakten av Storlien. Det var en trupp ur Värmlands regemente.

Truppen anlände under eftermiddagen. Samtliga deltagare var mycket trötta och svettiga. Mest trött och grinig var chefen, överste Uggla. Hans son Bertil — som på den tiden var fänrik — var också med. Översten påfordrade genast, att de värnpliktiga skulle äta i köket, vilket emeller­tid Karolina förbjöd, då det därigenom skulle bli för trångt där. Översten ifrågasatte då, vad det egentligen var för sorts klass på stället, eftersom hans officerare skulle nödgas äta i matsalen tillsammans med de värn­pliktiga. Karolina menade, »att det här är endast första klass, eftersom Vi befinner oss så pass nära himmelen.» Nu fick översten syn på ett par lappar, som satt i ett hörn i matsalen, varför han frågade: »Var äter då lapparna?» Karolina svarade: »Dom äter också i matsalen.»

Därefter begav hon sig in till sina sysslor i köket. Officerarna fick därför äta tillsammans med både de värnpliktiga soldaterna och lapparna.

Just som måltiden var avslutad, kom två nya gäster in i stugan. Det var direktör Marcus från Åre samt överste Lilliehöök, som var sport­klädd. När översten fick syn på Karolina och hennes kvinnliga med­hjälpare inne i köket, ropade han åt dem: »Hej på er flickor! Har ni någon ärtsoppa kvar, som vi kan få äta tillsammans med er inne i kö­ket?» Därefter kom de båda utan vidare in i köksregionerna, där de serverades den begärda soppan.

I matsalen funderade överste Uggla, vad det var för sorts figurer som var så »tjänis» med kökspersonalen. Därför beordrade han sin son Bertil att bege sig in i köket för att ta reda på den saken. Översten blev myc­ket förvånad, när han fick reda på, att det var chefen för Jämtlands fältjägare som uppträtt så familjärt i Blåhammarstugan.

Här skulle kunna inskjutas, att överste Lilliehöök på sin tid var syn­nerligen uppskattad och omtyckt vid sitt regemente, där faktiskt hans porträtt fanns placerat i en personalmäss så sent som på 1930-talet. Detta hindrar naturligtvis inte, att den andre översten kunde vara lika omtyckt, när han inte var uttröttad av en påfrestande skidtur i snö­storm. Man får inte glömma, att dåtidens officerare var uppfostrade till att hålla mera på sin värdighet, än vad som är fallet med moderna tiders officerskolleger.” 

” Strax efter krigsutbrottet 1914 inträffade en händelse i Blåhammaren, som satte nerverna i dallring på både Karolina och Anna Magnusson. Någon stund efter midnatt kom två skäggiga och smutsiga män in till dem i stugan, där de uppträdde som om de var rädda för något. De talade ett utländskt språk, troligen ryska, samt pekade på kaffepannan som stod på spisen. Karolina förstod att de ville ha kaffe. Hon kokade därför sådant åt dem och gjorde dessutom i ordning smörgåsar. Männen begav sig från stugan efter kort stund, utan att lämna någon betalning. Kvinnorna låste därefter dörren, som tidigare alltid brukade vara olåst, varefter de gick till sängs. De hade emellertid svårt att somna den nat­ten, då de tyckte det var kusligt. Dessutom var man kanske uppjagad av att kriget just brutit ut. Därför fantiserade de om alla möjliga farliga saker som kunde inträffa. De var ju ändå två ensamma kvinnor mitt i fjällvärlden, långt från närmaste människoboning.

Följande morgon ringde Karolina till banvakten Aune i Storlien och berättade om det inträffade. Denne inköpte därför omedelbart hos Öster­sunds Redskapshandel två pistoler samt ammunition, som han omgående skickade till dem.

De följande dagarna övade Karolina och Anna flitigt i det ädla skjutandets konst, »kanske för att kunna möta ett plötsligt ryskt anfall mot Blåhammaren»”.

”Något om äventyrligheterna i fjällen.

De transporter med hästforor till Blåhammaren som alltid utgick från Storlien, med vilka forslades alla de förnödenheter som behövdes där under vintersäsongen, gick inte alltid att utföra utan faromoment.

En av de sista dagarna i februari 1913 startade man från Storlien med tre sådana foror. Karolina och Anna Magnusson i Månsåsen följde med på skidor, medförande personlig utrustning i ryggsäckar. De skulle nämligen förestå stugan under den vintersäsong som började. Det skulle emellertid komma att bli en färd, som Karolina och Anna sent skulle glömma.

Fortransporten utgick från Storlien tidigt på morgonen, eftersom man hade två mil att köra genom fjällterrängen. De karlar som körde fororna var banvakten Lars Aune från Storlien, Anders Olsson från Storvallen samt Ante Jonsson från Rundhögen. Aune fraktade flickornas rygg­säckar i sin fora, för att göra det lättare för dem att följa med på skidor. Det visade sig emellertid att Karolina och Anna hade svårt att hänga med, då de snabba nordfjordingarna satte full fart bortöver fjällvidden. Aune erbjöd dem därför, att de skulle få åka med i hans forsläde, för att inte transporten skulle bli försenad. Man hade just passerat den frusna Enaälven och kommit nästan halvvägs till Blåhammaren, när Karolina och Anna fick sätta sig längst baktill i Aunes forsläde. Där­efter lade han slädfällen över deras ben och band fast dem med slädens fästremmar.

Aune, som körde först med sin fora, föredrog att färdas efter fjäll­ryggen där telefonledningen till Blåhammaren löpte, för att inte behöva använda snötrygorna på hästen. Den egentliga färdleden för hästforor gick annars nere i dalen, men just nu var det hårt före som bar hästarna efter den led de färdades. Det var således bitvis hård skare och bitvis is där de körde. Man forcerade just ett kraftigt motlut. Uppe på fjällkam­men ovanför motlutet stannade man upp ett tag, för att hästarna skulle få pusta ut.

Framför dem fortsatte leden i form av en s. k. getrygg — en mycket smal fjällkam — med kraftiga stup på båda sidor. Karlarna lämnade sina foror och började undersöka leden framöver och bedömde, att de skulle kunna fortsätta längs »getryggen». Aune startade därför med sin fora, under det de andra väntade vid rastplatsen, för att se huru det hela skulle avlöpa.

Det avlöpte heller inte så bra, ty bara efter några meters färd efter bergsryggen slant bakändan på forsläden i sidled och ryckte med sig fjordingen, som satte sig på bakhasorna. Släden fortsatte därefter med bakändan före och med hästen sittande på hasorna framför släden. Farten bara ökade och ökade nerför slänten, med hästen sittande på bakbenen. Efter ett hundratal meter stoppades foran upp av den lösa snön. Fjordingen satt tursamt nog fortfarande upprätt mellan skaklarna. Aune stod själv kvar uppe på bergskammen och bevittnade den vådliga färden. Hästens tömmar var nämligen fastade på forsläden, som alltid var brukligt.

Färden nerför fjällslänten gick så snabbt, att varken Karolina eller Anna hann bli riktigt rädd. När de såg sig om, upptäckte de att bakom dem på endast några meters avstånd var flera otäcka stenblock, som stack upp ur snön. När de sett stenblocken, förstod de vad som kunde ha inträffat, om inte släden stoppats upp av snön. Aune kom nu åkande på byxbaken ner till släden. Hans kommentar var: »Gud ske lov, att det gick så bra.»

Han lyckades köra foran ner i dalen, dit även de andra samlades så småningom. Man satte därefter snötrygor på hästarna och fortsatte efter den ordinarie leden till Blåhammaren.

Fjällvärlden är inte att leka med och kan lätt felbedömas av turister, särskilt vintertid. Det visade en händelse, som inträffade i Blåhammaren i början av mars 1915. Man hade ovanligt många gäster under hela denna vintersäsong.

Den aktuella dagen — en tisdag — hade Karolina och Anna bakat massor med vetebullar. Man väntade ett trettiotal gäster av bägge könen, som skulle göra en skidtur från Högfjällspensionatet i Storlien till Blåhammarstugan. Sällskapet nådde fram till  Blåhammarstugan ungefär mitt på dagen. Ledare för gruppen var en direktör Swartz från Siden­huset i Stockholm. De övriga deltagarna bestod mest av affärsfolk och banktjänstemän från huvudstaden.

Det var serverat för 30 personer då man satte sig till bords, blöta och svettiga av åkturen. Ingen medförde underkläder för ombyte. När Karo­lina skulle servera kaffet, märkte hon, att det blev bara 29 fyllda koppar. Det blev alltså en kopp över. På hennes fråga om gruppen inte bestod av 30 personer svarade ledaren, att visst var man så många, men att en ur gruppen stannat nere i fjällslänten, något hundratal meter från stugan. Han skulle komma sedan han vilat något. Det hade då förflutit omkring 10 minuter sedan gruppen anlände.

Karolina, som hade stor erfarenhet av fjällvärldens farligheter, upp­manade Swartz att omedelbart bege sig ut och hämta den saknade. Vid denna tillsägelse blev Swartz en aning »purken», men lämnade den till hälften urdruckna kaffekoppen, samt begav sig ut tillsammans med en annan man ur gruppen för att hämta den saknade, en bankdirektör Stenmark. Hans unga hustru var också med. Hon ställde sig vid fönstret och tittade ängsligt efter männen, som på skidor var på väg nerför slänten.

Efter cirka fem minuter kom de bägge männen skidande tillbaka upp mot stugan, men Stenmark var inte med. Männen såg mycket allvarliga ut. När de kom in i stugan yttrade Swartz: »Han orkar inte själv, så vi får nog hämta honom.»

Hela sällskapet lämnade hastigt sina platser och rusade iväg nerför backen. Till deras fasa kunde de konstatera, att mannen var död. Den förut så uppsluppna stämningen förbyttes i ett slag till djup förstämning. Den unga fru Stenmark hade plötsligt på ett grymt sätt blivit ensam i livet.

Händelsen visar, att skidande turister aldrig skall lämna någon av del­tagarna kvar ute i terrängen, även om man som nu, endast befann sig något hundratal meter från en stuga. Stenmark var en man i 50-års-åldern. Den från Storlien tillkallade läkaren konstaterade, att det var mannens hjärta som strejkat.

Troligen samma vinter var det ytterligare en man som avled i skid­spåret, endast några hundratal meter från Blåhammarstugan. Han var med ett sällskap stockholmare på väg till Blåhammaren. Sällskapet lämnade honom där han satt sig på en stor sten för att äta ett apelsin, var­vid han yttrade: »Jag kommer efter strax.» När man en dryg timme där­efter kom till platsen — satt mannen i samma ställning — men var nu död. Han hade frusit ihjäl.

Vistelsen i fjällstationerna var inte alltid helt riskfri. Under vintrarna var det snöstormar och under somrarna åskväder, som ibland kunde ställa till förtret.

År 1920, när Karolina och Anna Magnusson var i Sylstugan under sommaren, blev det vid ett tillfälle ett häftigt åskväder. Blixten slog ned i spisen, på vilken man hade en stekpanna med köttbullar. Stek­pannan slungades upp av stöten, varvid de nystekta köttbullarna del­vis fastnade i taket. Vid samma blixtnedslag skadades även telefonen, så att förbindelsen bröts med Storlien. Dessutom fick både Karolina och Anna armarna förlamade, vilket inte släppte på flera timmar.

I Sylarna hade de varje dag besök av lappbefolkningen. Lapparna var mycket tjänstvilliga, så man kunde därför få hjälp av dem för budbärning till Storlien om något inträffade, såsom telefonfel etc.”

”För att återgå till fjällvärlden, så berättar Karolina följande historia från Blåhammaren:

I april månad 1917 skidade två prästmän från Storlien till Blåhammarstugan, dit de anlände vid 16-tiden. Man hade varskotts om besöket, genom att Aune i Storlien sett männen bege sig i riktning mot Blå­hammaren och därför per telefon meddelat Karolina. Han uppmanade henne att hålla utkik efter dem, då det var 17 grader kallt och deras utrustning knappast lämpade sig för skidfärd i fjällen. På fötterna hade de vanliga tunna skor med galoscher. Deras klädsel i övrigt bestod av vanliga kavajkostymer och långa svarta rockar samt skarphatt.

De bägge frisksportande gentlemännen visade sig vara pastorerna Eriksson från Hackas och Ling från Berg. Eriksson hade kollapsat en bit från stugan och hans kollega Ling kom släpande med honom in i stugan. Då var Eriksson så »färdig», att han kräktes. Räddaren hade själv förfrusit en tå, som det nu gällde att få liv i med tillhjälp av snö.

De bägge prästmännen övernattade i stugan, men kände sig lite »lur­viga» påföljande morgon, innan de påbörjade återfärden till Storlien. Den dagen var det sol och inte så kallt som föregående dag. Därför blev deras återfärd troligtvis inte så strapatsrik.

De båda prästmännen måste ha varit riktiga friskusar, som vågade utmana fjällvärlden. Särskilt med den olämpliga huvudbonad, som ingick i deras utrustning. Kan man möjligen våga tro, att de innan avfärden från Storlien av någon mild försyn upplysts om, att det under inga för­hållanden skulle komma att bli snöstorm. — Vad vet man.”