Vid återkomsten till Vallen skulle alla mjölkkärl och tråg diskas och ställas att lufttorka. Ladugården rengöras, luftas och ströas, alla gluggar öppnas, så allt var fint till kvällen. I båsarna låg grön fin torv, som byttes under sommarens lopp, det var karlarnas göra, likaså vedhuggning. Det går mycket ved åt till att koka mesost, och den skall vara torr och fin. Sedan nu ladugården är “städad”, får flickorna lite rast.

Sedan skall all mjölk bäras från stenkällaren och fyllas i den stora grytan Nu skall en ost “tas upp”, ystas alltså, sedan skulle kokas till mesost eller messmör. Och det gällde att kunna elda och passa grytan hela dagen. Och allt medan grytan sakta kokade, turades flickorna om vid kärnholken. Under sång och skämt, det sjöngs mycket. Mot slutet av kokningen måste grytan noga passas, att inte brännas vid. Därefter skulle messmöret röras kallt. Oj, att få skrapa grytan sedan och sleven, mums, va gott! Och så få nykärnat smör på brödet!!! Ja, så går dagen med alla bestyr. Allt som oftast går Karin ut på vallen och tittar och lyssnar efter boskapen. Så att dom ungefär ska veta, var dom har dem till kvällningen. Dom var synliga väst i liarna mitt på dagen.

När solen började dra sig mot Stenfjället till, gick hon upp på högsta backen och började locka högt och klart utöver vidderna. Det hördes kilome­tervis omkring. Karin hade en väldigt stark, hög och klar röst. När kossorna hörde de välkända lockropen började de att dra sig hemåt. Flera gånger under eftermiddagen fick Karin springa upp på backens högsta topp, och hennes lockrop hördes vida omkring nejden.

Efter ett par timmar hördes skällorna närma sig. Då var flickorna på pass vid ladugården och tog emot dem Getterna kom hem först och blev mjölkade, dom kom alltid före hem den här tiden. Karin och Ingrid höll alldeles på bli nedtrampade av getterna, alla ville ha “saltslick”, och alla ville stå i enrisröken. Flickorna tyckte mycket om sina kossor och getter.

Längre fram på höstsidan, när kvällarna blev mörka, var alltid getterna så mörkrädda. Då fick Karin eller Ingrid hämta dem i någon dal, där de stod och inte vågade gå hem.

Ja, när nu getterna väl blivit mjölkade, gick så Karin ut igen och lockade. Koss ko ro, koss ko o ho kommen nu då. Flora och Lilja, Amelöj, Kruslin och Engelin och allt vad de nu hette. Och nu kom kossorna i rad och ställde sig vid enrisröken och saltstenen. Och alla hade brått att sedan komma in och bli mjölkade. Efter avslutad mjölkning, och hund och katt hade fått sin mjölk i sina fat. Och kossorna hade lagt sig och idisslade, “hjärte”, tryggt och gott. Stängde så flickorna dörren till fähuset.

Tog sina stävor och ämbar med all den fina mjölken. Och gick till kokhus och källare. Sedan när mjölken var omhändertagen, hade flickorna en stund för sig själva. De plockade blommor och pyntade i stugan. I morgon skulle skuras och repas enris på golvet, då det var lördag. Ungdomarna från Enesval­len skulle komma på besök. Josef skulle ta med fiolen. Så går sommaren fort undan.

Trots att det många gånger var både tungt och slitsamt arbete med mångahanda göromål, så tycker både Karin och Ingrid att ingenting går upp mot livet på fäbodvallen. Och att djuren är de finaste vänner man kan ha.

Gunborg 

Antholm 

Fotnot: Författaren till denna berättelse har själv varit getare i Storvallen och är barnbarn till den i berättelsen omnämnda Karin. Händelsen har förlagts till år 1876, då Karin var 16 år gammal. Karin har haft en ivrig lyssnare i sitt barnbarn, då hon på gamla dagar berättade om hur det vari hennes ungdom.

Karin var född 1860-07-16 i Lillteveldalen, dotter till Olof Andersson och Anna Stefansdotter.

(Bernt Mevik)