STORLIEN-ÖSTERSUND LT

Säkerhetspolisens avdelning i Östersund skötte jakten på spioner

och hemliga agenter i Jämtland under andra världskriget. Deras arbete har varit hemligstämplat, tills nyligen. Efter ett regeringsbeslut hävdes sekretessen på dokumenten. LT har tittat närmare på handlingar som blivit offentliga efter 60 år.

Fru Maria Welander i Storlien tog emot brev av en norsk posttjänsteman.

   Hon blev anhållen av säkerhetspolisen i juli 1941. Där misstänkte man att hon ägnade sig åt brevförmedling i spionagesyfte, vilket Maria Welander förnekade. Däremot erkände hon att hon tagit emot ett brev som innehöll fotografier och skrivelser som hon inte läst igenom.

   Vid en husrannsakan i hennes hem påträffades ett brev med instruktioner om vart hon skulle skicka brev så fort hon tog emot något.

   På den här tiden passerade många brev mellan Norge och Sverige gränsen vid Storlien. Där var Maria Welander anställd vid postkontoret.

   Säpo misstänkte henne för att förmedla hemliga underrättelser med postkontontoret som täckadress. Sekretessen i ärendet var total och enligt uppgifter i Säpodokumenten gick brevförmedlingen till så här:

   "En organsierad plan finns för brevsändning över svensk-norska gränsen. Brev hämtas i Fritiof Bruuns bokhandel i Trondheim och medföres till Storlien av en norsk järnvägstjänsteman vid namn Trömnes. I Storlien lämnar han breven till en vid postkontoret anställd dam vid namn Maria Welander". 

   Säkerhetspolisen skriver vidare: "När brev anlänt till Storlien ska Maria sända ett kort med hälsningar från Licia till fröken Solveig Lindh c/o Falkendahl, 9 Parmmätargatan, 2 tr, Stockholm. Varefter en person sändes från Stockholm till Storlien för att hämta försändelsen. Härigenom skulle postbefordran undvikas".

   I nästa skede skulle breven från Storlien vidarebefordras till "närmast kända chef inom organsationen".

   Men förbindelsen fungerade inte tillfredsställande och en studerande vid namn Magnus Lind-skog skulle resa till Storlien för att efterforska anledningen.

   Men han blev anhållen före avresan från Stockholm. I förhören berättade Lindskog om hur brevförmedlingen var organiserad vilket ledde till att Maria Welander anhölls.

   Lindskog erkände att majoren Munthe vid brittiska legationen i Stockholm gett honom i uppdrag att åka till Storlien.

   Under säkerherhetspolisens utredning påträffades två brev på en adress i Stockholm som förmedlats från Maria Welander i Storlien.

   I ett av breven omtalas bland annat att Trondheim är bas för 12 motortorbedbåtar och att det på ön Munkholmen finns mängder av luftvärnskanoner.

   Brevet andas otålighet och brevskrivaren i det ockuperade Norge skriver:

   "Varför bombar ni inte Vaerness flygplats. Just nu är det fullt med plan där. Tyskarna har pilotskolor där och alla slags flygmaskiner".

   Genom en kontakt inom norska polisen vet brevskrivaren att Gestapo är ute efter honom.

   " Jag har hjälpt många pojkar över till Sverige och nu är det bäst att jag ger mig iväg själv. Jag gillar inte att bli fånge hos tyskarna".

   I stort sett kände Anna Welander till att hemliga underrättelser överbringades från Norge via Storlien. Men i förhören förnekar hon kännedom om vilka som var inblandade och att hon på något sätt haft kontakt med dem. 

Lennart Öhd

lennart.ohd@ltz.se

063-15 55 07 

BRÄCKE-STORLIEN LT

De var fast beslutna att föra stulen dynamit till motståndsrörelsen
i Norge.
Hans Kittelsen och Olav Sveen skulle bilda en sabotageorganisation.

Planerna avslöjades när de åkte fast i fjällterrängen på svenska sidan.

    I säkerhetspolisens förhör berättar de med ungdomlig entusiasm hur kampen mot tyskarnas ockupation av Norge drev dem själva över gränsen.

    I ett avsnitt står det:

    "Kittelsens och Sveens plan gick ut på att så många norrmän som möjligt skulle försöka ta sig över från Sverige till Norge. Tillsammans med andra norrmän skulle de upprätta gerillastyrkor, som skulle öppna regelrätta strider mot tyskarna".

    Gerillakrigarna skulle utruststas med uniformer och vapen från England, var det tänkt. För att få loss pengar sökte männen upp norska legationen i Stockholm.

    Där fick de besked om att en sådan plan måste underställas Londonregeringens prövning och frågan blev vilande.

    Tiden gick. Kittelsen och Sveen började smida planer på egen hand. De fick tips om att söka sig till kommunister efter otydlig information om att man skulle kunna få loss vapen i de kretsarna.

    Ur Säpos förhör:

    "De beslöto att fara till en plats där det fanns mycket kommunister och de for upp till Kiruna".

    Men vapenraggningen bland kommunister i Kiruna gav klent resultat. Med sovsäckar och ryggsäckar gav de sig istället av till Norge på en improviserad sabotagetur.

    Målet var industrier av betydelse för tyskarnas krigföring och järnvägar.

Under förberedelsefasen i Kiruna gjorde man vissa undersökningar för att komma över sprängämnen i Sverige.

    Ur Säpos förhör:

    "De gingo ut i samhället där de större delen av dagen drev omkring på olika gator och i parker för att komma i kontakt med arbetare".

    "Men de blev aldrig säkra på de personer de fick kontakt med och vågade inte föra framföra sitt egentliga ärende".

    Det såg hopplöst ut för sabotörerna. De lämnade Kiruna och beslutade sig för att ta sig in i Norge via Storlien. På vägen dit passerade tåget Bräcke där männen stal två cyklar.

    Där fick de också tips om att sprängämnen förvarades i två källare vid vägen mot gamla Folkparken i Bräcke.

    Det började plötsligt ljusna.

    På natten mot den 5 juni 1943 bröt de sig in i förrådet och fann oöppnade lådor med dynamit. De lyste upp källaren med tänstickor och packade ryggsäckarna fulla med trotylstavar, dynamit, stubintråd, tändhattar och en elektrisk tändapparat av märket Siemens.

    Kittelsens och Sveen hade utsett Bånggården i Storlien till gömställe. Uttröttade efter resan dit sökte man igenom byggnaden i jakt på mat. De gräddade pannkakor och kokade fruktkräm.

    Senare vandrade man över fjällen några gånger mellan Sverige och Norge med Bånggården som bas dit man återvände efter varje tur.

    På norska sidan fick männen tag på coltrevolvrar och automatvatpen.

    Enligt egna uppgifter brände de av ett par kilo dynamit mot en ospecifierad anläggning i takterna av Meråker och Kopperå. Närmare än så kom de aldrig någon sabotageaktion.

    De mesta av sprängmaterialen från inbrottet i Bräcke gömde de på norskt område.

    Hans Kittelsen och Olav Sveen greps av svensk militär när de rörde sig i förbjuden militär terräng i närheten av järnvägen i Storlien. Sabotageutrustningen och vapen låg kvar på vinden i Bånggården.

STORLIEN-ÖSTERSUND LT

Ett avslöjande i LT

om en spionaffär

i Storlien väckte uppståndelse den 14 november 1943. 

Av artikeln framgår att den kände idrottsmannen Sture Zetterblom[1] blivit anhållen liksom hans far, vagngårdsmästaren A Zetterblom, samt banarbetaren C.G Velander.

   Misstankarna handlade om viss olovlig underrättelsetjänst. LT kunde berätta om förmedling av uppgifter över svensk-norska gränsen.

   Från polisens sida var det locket på som gällde.

   För första gången kan LT nu ge en bild av vad som pågick bakom kulisserna hos säkerhetspolisen efter gripandet.

   Tidigare hemliga handlingar visar att Länstidningens redaktion och personer i Storlien var utsatta för telefonavlyssning.

   Två av de gripna i Storlien hade så gott som daglig kontakt med norsk järnvägspersonal.

   Och det här var ett känsligt ämne i det ockuperade Norge.

   Av Säpos utskrifter från telefon-avlyssningen framgår att samtal till och från en telefon i Storlien avlyssnades.

   Flera samtal fördes mellan telefonen i Storlien och LT:s redaktion. Dagen efter spionartikeln i LT låter det så här:

   Storlien: - Ringer med anledning av spionaffären. Det vart ganska olyckligt utformat i tidningen, vi hade ju uppmanat till försiktighet. För de norska järnvägstjänstemännen är det tråkigt, där gäller en sån där sak som angiveri. De norrmän som är här i dag är mycket bekymrade.

   Länstidningen: - Det kanske är bäst att tala med redaktionssekreterare Persson om det där. Han tjänstgjorde i går kväll när de där nyheterna kom.

   Storlien: - Vi måste göra något åt det där, det kan bli farligt för norrmännen. De norska järnvägstjänstemännen står under stränga bestämmelser, som de inte törs bryta emot, fast de naturligtvis träffar svenskarna.

   Senare samma kväll när redaktionssekreterare Persson börjat sitt kvällspass ringer en källa från järnvägen i Storlien igen. Säpo avlyssnar följande samtal:

   Storlien: - Det är en mycket ömtålig sak för norrmännen det där som stod i tidningen.

   Länstidningen, Persson:

- Jag förstår det. Är den här historien till förmån för tyskarna?

   Storlien: - Det vet jag inte alls. Ingen här i Storlien vet det. Ljungström bad er ju behandla det försiktigt.

   Länstidningen, Persson: Vi har fått bekräftelse från landsfogden att det gäller brott mot spionerilagen.

   Storlien: Det där bryr jag mig inte om. Det är vad som står om norrmännen vi opponerar oss emot...

   Det avlyssnade samtalet fortsätter och ger en inblick i känsliga avvägningar mellan hemliga spionkällor och journaliser och vad som slutligen kunde publiceras i Jämtland med hänsyn till båda sidors intressen.

   Dagen efter avslöjandet gjorde LT en uppföljning där tidningen dementerar uppgiften om att norsk järnvägspersonal förmedlat kontakter.

   "Publicerade uppgifter att de anhållna stått i förbindelse med norsk järnvägspersonal, ha visat sig vara oriktiga. Förbindelsen över gränsen har gått andra vägar", står det i uppföljningen den 15 november 1943.

   Inom Säpo i Östersund tycks man ha varit nöjda med den information som avlyssningen gav dem.

   "Bra", står det antecknat i tjänstekolumnen på ett par av utskrifterna. 

[1] Född 1915-03-14

GÄDDEDE LT

SÄPO:S HEMLIGA ARKIV - en artikelserie av Lennart Öhd och Åke Nord. Del 2. Stora delar av länet var förbjudet område för utlänningar under krigsåren för 60 år sedan.

Vilka personer som tilläts röra sig över svensk-norska gränsen var snävt reglerat, enligt en bestämmelse som tillkom i februari 1942.

   I ett PM hos säkerhetspolisen från augusti samma år har man tittat närmare på förhållandena vid gränsstationen i Gäddede.

   Enligt bestämmelserna fick norska medborgare i närheten av gränsen besöka Jämtland under kortare tid. Förutsättningen var att man hade med sig gränskort utfärdat av landsfiskalen i Gäddede.

   Men det krävdes ett ärende av godtagbar art för att få komma in i den jämtländska frizonen.

   Besöka släktingar, viktiga affärer eller läkarbesök i Gäddede öppnade gränsbommen.

   För norska medborgare med gränsbobevis gällde dessutom att man direkt måste bege sig till militärmyndigheten i Gäddede, och därefter till landsfiskalen, för att erhålla visum av den sistnämnde.

   Uppehållet i Sverige gällde i högst tre dagar.

   Senare skärptes bestämmelserna så att innehavare av gränsbobevis måste anmäla sin ankomst i förväg och erhålla visum före.

   Säpo såg uppenbara fördelar med den ökade byråkratiseringen i samband med gränspasseringen

   I det tidigare hemligstämplade PM:et skriver man rakt på sak:

   "Genom införande av dessa bestämmelser räknas med att en hel del onödig trafik över gränsen bortfaller, genom att det blir betydligt större besvär för vederbörande att få komma in. Dessutom måste vederbörande ha ett verkligt viktigt ärende, ty i annat fall beviljas icke visum."

   I bakgrunden fanns misstankar om att underrättelsetjänst pågick mellan personer i Norge och Sverige.

   Säkerhetspolisen oroade sig över att många av de cirka 40-talet norska medborgare som passerade gränsen dagligen besökte läkaren i Gäddede.

   Det betraktades som anmärkingsvärt eftersom flertalet besökare kom från platser i Norge där det fanns läkare.

   Säpo hade kontakt med gräns-uppsyningsmannen Göran Myrhed. Enligt PM:et befarade han att doktor David Hummel i Gäddede skaffade upplysningar av norrmän som han vidarebordrade. 

   Ur Säpos PM:

   "Hummel var en mycket intelligent person som kunde erhålla mycket upplysningar av norrmännen, enär dessa sågo upp till honom med stort förtroende".

   Vidare framgår att det bedömdes som mycket svårt att avgöra Hummels politiska inställning.

   "Det kunde tänkas att han vore engelskvänlig och införskaffade för engelsmännen nödvändiga upplysningar. Det kunde emellertid även tänkas att Hummel förde ett dubbelsspel och läto sina upplysningar gå vidare till Tyskland".

   Säpo hänvisar också till landsfiskal J.F Byström som gav dem skäl att misstänka Hummel för underrättelseversksamhet... "på grund av hans förbindelser med en del norrmän och många resor i samband med besök och sammanträffande av norrmän".

   Vidare ur Säpos PM:

   "För den händelse Hummel bedrev underrättelsetjänst, så vore denne att betrakta som en mycket farlig person med tanke på hans duglighet och intelligens".

   "En fru Kari Mårtensson i Gäddede, dotter till tulltjänstemannen Skogen i Murumon, vore också att räkna som misstänkt person med tanke på förbindelserna med sina föräldrar och sin syster i Norge".

   Med anledning av denna och annan liknande information föreslås i PM:et att Säpo ska bedriva postkontroll och öppna de utpekade personernas privata post. 

Lennart Öhd 

östersund lt

Jan Henry Vanvik från Trondheim var den anonyme norske vardagshjälten som flydde och hamnade i svenskt polisförvar - ett av många öden som mötte unga norrmän i gränstrakterna.

Anläggningsarbetare Vanvik var en av de tappra som drog upp i Hegra Fästning och anmälde sig till krigstjänst när tyskarna anföll den nionde april 1940.

   Under tre veckor rasade kamperna runt fästningen och var den sista norska försvarsskans som föll i tyskarnas händer.

   Henry Vanvik var då 22 år och märkt av kriget.

   När fästningens chef major Reidar Holtermann samlade sitt förband på fästningsplanen 1 maj och sjöng "Ja vi elsker dette landet" innan vita flaggan hissades plågades Vanvik i dubbel bemärkelse.

   Förlusten av fästningen var oundviklig men han hade också sårats; i de sista hårda striderna blev han träffad av granatsplitter i höger arm. De ärren blev de synliga, men de själsliga var helst säkert mer kännbara genom resten av livet.

   Den unge Trondheimsgutten vårdades på lasarettet i Levanger i flera perioder.

   Splitterskadorna visade sig svårläkta och hindrade honom att jobba.

   Dessutom hade han blivit en efterfrågad man av tyska säkerhetspolisen; Henry Vanvik hade förvisso sträckt vapen i Hegra men fortsatt arbeta inom oppositionen mot Nasjonal Samling och nazisterna. Och detta fasans krigsår 1942 hade tyskarna ett järngrepp om Europa och Norge.

   Hans flyktväg gick via Steinkjer där han slog följde med gårds-arbetaren Kjell Ronäs. 19 juni passerade de gränsen och anlände till Edevik. Turen gick vidare till vägspärren i Mattmar där de sammanstrålade med andra norska flyktningar och förhördes. Flyktingarna skickades till Kesäter förläggning i Vingåker.

   Efter en vecka fick Henry Vanvik pass och kunde dra till Stockholm. Den skadade högerarmen var en pina. På norska legationen förklarade en läkare att det krävdes lasarettsvård. Vanvik skulle få plats på "Vanföreanstalten" i Stockholm i november. 

   Men nu var det tidig höst och den rastlöse krigshjälten bestämde sig för att dra på fjälltur till Jämtland! Han saknade inte pengar sedan mamma hemma i Trondheim via en affärsbekant lyckats skicka honom 4 000 norska kronor - en förmögenhet i dessa dagar.

    På kvällen den 8 september tog han tåget till Östersund efter att ha köpt en ny ryggsäck för 36 kronor, en sovsäck för 40 kronor, en kompass i skinnväska för 10 kronor samt tobak och matvaror för en veckas fjällvistelse.

    I Östersund bytte han till rälsbuss, klev av i Mattmar och fortsatte till fots. Strax väster om Mörsil tog han nattlogi i en lada, det blev sista natten i frihet på turen. Morgonen därpå vid 9.30-tiden när Henry bara hade några hundra meter kvar att gå till Järpens samhälle blev det tvärnit i en vägspärr.

    Här rådde uppehållsförbud för utlänningar som inte kunde röra sig fritt i området, och den unge norrmannen fördes genom Järpenpolisens försorg till rannsakningshäktet i Östersund den 18 september.

    Det skulle dröja många år innan det blev någon fjälltur för Jan Henry Vanvik

storlien LT

"Det bästa vore att få söka lyckan på något av Europas blodiga slagfält".

   
    Inte alla flyktade till Sverige undan nazisterna eller drog över gränsen för att hjälpa de ockuperade grannarna. Det fanns undantag...
   
    Inledningens omskakande rader finns i ett brev som landsfiskal Bergman i Storlien konfiskerade hos en turistande östgöte i december 1942.
   
    Brevet togs om hand och hamnade hos statspolisens hemligstämplade rapporter.
   
    Skrivaren hann dra i väg mot nya och kanske gruvsamma öden...
   
    Delar av hans brev till släktingar i Linköping, Gävle och Stockholm ger en annorlunda flyktingberättelse":
   
    "Jag har nämligen beslutat mig för att skudda detta lands stoft av mina fötter för att komma ner till Tyskland. Kommer därför i dagarna som turist att gästa Storlien där jag om lyckan står mig bi en vacker dag skidar över gränsen till vårt broderland och där anmäler mig för de tyska myndigheterna.
   
    Om dessa ej kunna hjälpa mig att utan vidare komma ner till Vaterlandet kommer jag att anmäla mig å Waffen SS och då deltaga i striderna på östfronten eller var det nu blir...eftersom det lär vara alldeles omöjligt att inom vårt demokratiska samhälle kunna erhålla ett annat arbete än skogen och eftersom jag i fyllan och villan hittat på en sådan dumhet, som att lägga beslag på en mig ej tillhörig rock, anser jag det bästa vara att söka lyckan å något av Europas blodiga slagfält."
   
    Brevskrivaren tillägger att han inte begär att någon ska förstå hans motiv och att "dessa rader kommer jag att posta först då svenska gränsen ligger bakom mig".

Lennart Öhd

GÄDDEDE / östersund LT

Plötsligt hamnade "Hjördis" i Östersund och "sömmerskan" i Gäddede i säkerhetspolisens fokus. Två kvinnliga Mata Hari? Nej, inte riktigt...

Polisens jakt på skumma försändelser gick genom gård och stuga.

   Nu var det landsfiskalen i Frostviken som på uppdrag av säkerhetspolisen gjorde tillslag hemma hos sågmästare Arvid Pettersen i Vallmon.

   Fynden var tre brev där det framgick att ett batteri skulle anskaffas...

   Här framställdes misstankarna om att sömmerskan Kristina Engum från Björkvattnet kunde vara postförmedlare till norrmän.

   Anledningen var att hennes namn fanns på ett av de tre breven från "Hjördis".

   Sömmerskan Engum hade nämligen dåligt radiobatteri.

   Arvid Pettersen hade berättat detta för sin vän Hjördis Olsen, köksbiträde på Sollidens sanatorium i Östersund.

   Eftersom trion hade norsk bakgrund ansåg säkerhetspolisen att det var saker i görningen och tog samtliga till förhör när "batteribrevet" avslöjats.

   Det måste ha varit en av många föga upplyftande förhör som sedan avrapporterats i polisens hemligstämplade arkiv.

   Det visade sig nämligen att allt var precis så sant och enkelt som polisen INTE tänkt sig.

   Trots en nogrann genomgång av uppväxtförhållanden och levnadsöden så kunde kvinnorna inte knytas till någon spionverksamhet. De hade inte ens fuskat på ett skolprov.

   Hemma hos Kristina Engum hittade polisen det misstänkta batteriet: "Vid kriminalkonstapel H Lindstedts besök i Vallmon företedde Kristina Engum ett i omslagspapper inslaget och till synes oanvänt anodbatteri".

   Batteriet hade inhandlats hos Viklanders affär i Östersund av Hjördis Olsen, en misstänkt handling polisrapproten beskriver så här: "Fröken Olsen var av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande batteri varit avsedd för fröken Engum och att detsamma skulle inkopplas till dennes radioapparat och att hon genom denna åtgärd ej gjort något orätt".

   Och det var ju faktiskt tillåtet att lyssna till radiosändningar - om man bara fick ett fungerande batteri. 

"Organisationen" - de var Säpos stora huvudvärk 

GÄDDEDE/ÖSTERSUND LT

SÄPO:S HEMLIGA ARKIV - en artikelserie av Lennart Öhd och Åke Nord. Del 3.
Huvudpersoner i "Organisationen":
Annonschefen Ivan Larsson på Länstidningen.
Partiombudsmannen och sportredaktören
Paul Björk på Länstidningen.
Gäddedeläkaren David Hummel.
Sjukvårdaren Mauritz Gustin på Frösö Behandlingshem.

Tillsammans med norska legationen i Stockholm höll de igång nätet av förbindelser över gränsen som stöttade norska motståndskampen och försåg England med underrättelser om nazisternas aktiviteter både i Norge och Sverige.

    Kurirvägarna gick över Gädd-edeområdet och Storlien.

    Björk och Gustin stod för transporterna av norrmän med olika ärenden i bagaget - allt från hemliga meddelanden om tyskarnas aktiviteter till underlag för spionage och sabotage.

    Doktor Hummel framställs i Säpos hemliga arkiv som organisatören av trafiken medan Larsson utpekas som initiativtagaren.

    Själv var Gäddededoktorn skuggad, postövervakad och telefonavlyssnad av dåvarande hemliga statspolisen under närmare fyra år utan påtagliga resultat.

    Han tog emot massor av gränsboende norska "sjuklingar".

    En av Hummels anställda säger i säkerhetspolisens förhör den 20 februari 1942: "Det är egendomligt att så många norrmän under åberopande av sjukdom infunnit sig i sjukstugan i Gäddede där de från doktor Hummels sida mottogs före sjukbesökande svenskar... en sjukling uppgav att han åkt skidor i två mil och tolkat efter bil i fem kilometer ..."

    Gäddededoktorn gjorde själv 21 resor över gränsen mellan 1941 och 1943.

    Inte minst var Hummels frekventa Stockholmsresor, med mellanlandningar i Östersund där han träffade Paul Björk, ett gissel för säkerhetspolisen.

    I Stockholm mötte han ditflyttade annonschefen Ivan Larsson och kontakterna på norska legationen.

    Säkerhetspolisen hade helt enkelt svårt att hänga med och låg hela tiden steget efter.

    Doktor Hummels aktiviteter var till slut ett så stort bekymmer för säkerhetspolisens Jämtlands-chef Wilhelm Ahlberg i Östersund att han under våren 1943 skrev följande till sina överordnade: "Då Hummels uppträdande och förehavande förorsakar otrygghetskänsla och stort besvär för den övervakande myndigheten vore det i högsta grad önskvärt och nödvändigt att han, därest han ej inom kort kan överbevisas om brottslig verksamhet, förflyttas till annan tjänstgöringsort"!

    Ett halvår senare - i november 1943 - kom slutet för "Organisationen" när Paul Björk och två norska kurirer, Kjell Lindboe och Lars Haugnes från Trondheim, greps på tågstationen i Östersund.

    De var då på väg till Norge via Åsarna och Ljungdalen med radiosändare för Englandstrafik från Norge. I kurirernas packning hittade statspolisen flaskor med vätskor för hemlig skrift, hemliga meddelanden, tårgaspistol i form av en reservoarpenna, tre handeldvapen 6,5 mm Browning och en kulspruta.

    "Organisationen" rullades upp under åtskilliga förhör hos statspolisen.

östersund lt

"Organisationen" hade vid flera tillfällen hjälp att smuggla norska kurirer, spioner och sabotörer över gränsen av två kända Östersundare:

      Lennart Schöqvist, lokalredaktör på LT i Strömsund och senare chef-redaktör på tidningen.

   Nils H Lundgren, ordförande i SSU-distriktet och senare den kände frisörmästaren och landstingspolitikern i Östersund.

   Paul Björk involverade Schöqvist och Lundgren i tran-sporterna som chaufförer där motståndsmän, gömda i bagageluckan, togs förbi militärspärrarna i västjämtland och Gäddede och in i Norge.

   Båda kallades till förhör hos säkerhetspolisen i december 1943 när "Organisationen" avslöjats.

   Lennart Schöqvist hade jobbat på Wetterstens cirkelsåg i Fanbyn och sågverket i Pilgrimstad innan han blev platsredaktör på LT:s redaktion i Strömsund.

   1960-1975 var han chefredaktör på tidningen.

   I sina kontakter med arbetarrörelsen kom han i kontakt med ombudsmannen Björk som vid ett besök hemma hos Schöqvist i september 1942 berättade om den illegala trafiken.

   Han hade då med sig två norrmän och bad att de skulle få stanna hos platsredaktören tills "Organisationens" Mauritz Gustin hämtade dem för den äventyrliga Norgetransporten.

   I förhören försäkrar Lennart Schöqvist: "Björk nämnde ingenting om att norrmännen i Norge skulle utföra spionage eller sabotage... bara att de skulle sprida propagandamaterial".

   Efter sju timmar anlände Gustin och motståndsmännen kom över gränsen.

   Det var inledningen på ett samarbete där Schöqvist vid flera tillfällen själv deltog i transporterna. Paul Björk kom då i partidistriktets bil "Z 1789" till Strömsundsredaktionen med norska kurirer och hämtade upp Schöqvist.

   Nils H Lundgren och Björk träffades via SSU.

   I förhören berättar frisörmästaren, han var det redan då, om att "Björk frågade om jag ville vara honom behjälplig med att transportera två norska pojkar förbi militärspärrarna vid Mörsil och Kallsedet".

   Nils H fick vid tillfället också veta att Paul "brukade hjälpa tyska pojkar vid deras färd från Sverige till Norge".

   Även nu användes partidistriktets bil som de turades om att köra under färden västerut. Några kilometer före varje vägspärr stannade de "och de båda norrmännen stuvades in i bilens garageutrymme". Björk och Lundgren legitimerade sig för militären och när spärren sedan var utom synhåll fick norrmännen åter ta plats i baksätet. Proceduren upprepades i Kallsedet.

   I förhören berättar Nils H Lundgren att han fick 15 kronor av Björk vid återkomsten till Östersund vid tretiden på natten med uppmaningen "köp något åt din hustru" .

   "Jag vet att transporten var olaglig men medverkade på grund av rent ideella skäl".

   Han hävdar också i säkerhetspolisens hemligstämplade handlingar att det var enda gången han var inblandad i "dylika transporter". 

Topphemliga C-byrån lurade polisen 

östersund lt

"Organisationen" hade en direktkoppling till försvarsstaben som säkerhetsspolisen inte kände till: militära underrättelsetjänstens "C-byrå" som stod till tjänst med censursäkra adresser för meddelanden.  

 Det var förbryllande för dåvarande SÄPO att det i doktor Hummels post aldrig kunde avsöjas olagliga underrättelser och korrespondens om "Organisationen".
   
    Även sedan nätverket splittrats fortsatte statspolisen - utan resultat - att postöppna och avlsyssna David Hummel.
   
    I april 1944 skriver den luttrade statspolischefen Wilhelm Ahlberg i Östersund till sin chef "Herr landsfogde Alf Eliason, Härnösand":
   
    "Härmed får jag vördsamt fästa uppmärksamheten på att sedan den 18 november 1940 har undersökning av doktor Hummels post pågått i Strömsund utan att giva något positivt resultat. Att så är fallet kan med skäl anföras den omständigheten, att doktor Hummel misstänker att han är föremål för övervakning och därför undviker anförtro posten försändelser, som kunna avslöja hans förehavanden...att han begagnar andra vägar då det gäller befordran av underrättelser. För mig synes det därför meningslöst att denna postkontroll i Strömsund fortsätter, vilken därjämte är förenad med stort besvär för granskaren och postverket. vad gäller telefon- och telegrafkontrollen i Östersund bör den kvarstå tills vidare".
   
    Vad statspolischefen Ahlberg inte visste var att "Organsiationen" hade hemligt mäktigt militärstöd.
   
    I boken "Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket" ger författarna Thomas Kanger och Jonas Gummeson förklaringen:
   
    "Säkerhetspolisen förföljde dem som stödde motståndskampen i Norge, men Paul Björk, David Hummel och de andra i nätet i Sverige hade en vän: den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten, på den tiden kallad försvarsstabens C-byrå. Den deltog aktivt i kururtrafiken, bland annat genom att stå till tjänst med en censursäker adress dit försändelserna kunde skickas med post".

Lennart Öhd
lennart.ohd@ltz.se
063-15 55 07

Björk blev politisk spion 

gäddede lt

Doktor David Hummel - spindeln i länsbaserade "Organisationen" - skuggades ofta när han lämnade mottagningen i Gäddede för sina resor i den illegala underrättelsens tjänst. 

   Björks ombudsnät blev också ett nyttigt underlag för IB - Informationsbyrån - som utvecklades ur försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst C-byrån.

   C-byrån hade under "Organisationens" aktiva tid i Jämtland skyddat verksamheten med cencursäkra adresser mot insyn från säkerhetspolisen.

   Paul Björk var väl förtrogen med de hemliga organisationerna och van att jobba med underjordisk kontaktverksamhet.

   I augusti 1947 anställdes Paul Björk tillsammans med Arne Pettersson hos socialdemokraternas partistyrelse.

   Arbetsuppgiften var SAPO: partiets politiska polis. Björk och Pettersson organiserade kartläggningen av kommunister inom fackföreningsrörelsen och planerade åtgärder för att neutralisera deras inflytande. SAPO sorterade direkt i tur och ordning under partisekreterarna Sven Andersson och Sven Aspling.

   SAPO:s förföljelser av kommunister i fackklubbarna imponerade på USA och underrättelseorganisationen CIA så till den grad att Björk i en rapport fram amerikanska ambassaden 1950 karaktäriserades som "socialdemokraternas expert på kommunism". Björk fick och utnyttjade ett resestipendium från USA för att besöka landet några år senare. Åter i Sverige gav han ambassadsekreteraren Marshall Green en utförlig beskrivning av hur socialdemokraterna bekämpat kommunisterna i Norrbotten, en rapport som sedan gick till amerikanska utrikesdepartementet.

   Från att ha själv varit förföljd och granskad av SÄPO blev Paul Björk den som granskade och förföljde i SAPO.

   Källa: "Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket", Thomas Kanger och Jonas Gummeson. 

Skuggades under sina resor 

gäddede lt

Doktor David Hummel - spindeln i länsbaserade "Organisationen" - skuggades ofta när han lämnade mottagningen i Gäddede för sina resor i den illegala underrättelsens tjänst. 

Ett brottstycke ur säkerhetspolisens rapport från ett Stockholmsbesök under slutet av 1942 berättar:

   "Klockan 22.10 slutade teatern. Först av alla lämnade Hummel teatern, begav sig halvspringande till droskstationen å Nybroplan och färdades till Karlavägen 65 där hans moder kastade ner nycklarna. Hummel fortsatte härefter till Bacchi Vapen där han gick in festvåningen.

   Klockan 23.10 lämnade sällskapet i tre bilar restauranten och färdades till Grand Hotell, där de gingo in i restauranten. genom hovmästaren erfors att Hummel troligen hade mycket bråttom och snart skulle lämna sällskapet.

   Klockan 0.25 lämnade Hummel ensam restauranten, fick droskbil och färdades till Nybroplan, där han steg av och betalade. Här sammanträffade han med norske legationstjänstemannen Reidar Hedeman. Tillsammans besökte de restaurant Riches bar. Här sutto de ensamma vid ett bord mitt på golvet och förde ett lågmält, ja viskande samtal.

   Klockan 1.10 lämnade de tillsammans restauranten, gingo över Nybroplan genom Berzelli park till Näckströmsgatan där de gingo in i en port".

   David Hummels kontaktperson Reidar Hedeman är den som "Organisationen"" huvudsakligen fick sina uppdrag av. 

Tyska legationen mål för planerat sprängattentat 

östersund lt

SÄPO:S HEMLIGA ARKIV - en artikelserie av Lennart Öhd och Åke Nord. Del 4.

Bakom planerna på sprängningen av tyska legationen stod två kamrater från ungdomsåren i SSU som ledde attentatgrupperna.

Den ene var Conny Andersson, mannen som ledde svenska gerillagruppen under "slaget vid Garberg Bru i Selbu" där 500 tyskar skjöts ihjäl. Uppdraget ett år senare att spränga tyska legationen i Stockholm kom från engelska högkvarteret.

   Det var andra gången Conny Andersson var involverad i en aktion som var nära att dra in Sverige i kriget.

   Attentaten avslöjas i hemligstämplade säpoförhör av en kollega till Conny Andersson.

   De båda spelade centrala och mycket farliga roller i svenska okända sabotageattacker under krigets inledning.

   Conny Anderssons grupp fick

   5 000 kronor direkt i handen av dåvarande statsminister Per-Albin Hansson för att undsätta och stötta norska motståndet i Hegra Fästning.

   Gruppen var ett par mil från fästningen när den hamnade i strid med tyska patruller. I en perfekt förskansning på en klippavsats ovanför Garberg Bru vid Selbu mejade svenskarna ner över hundratals tyskar under en vecka - i officiella tyska rapporter anges 172 stupade - innan gruppen retirerade till Sverige.

   Orsaken var att tyska flyget började terorbomba gårdar i Selbu och Tydal som hämd. En anmärkningsvärd omständighet är att Conny Anderssons grupp tog samma reträttväg som Armfeldts karoliner, dock utan att frysa ihjäl.

   Han sårades under striderna i Selbu, tilldelades senare Frihetsmedaljen och Kung Håkons frihetskors.

   I säpoförhören berättar Anderssons kollega - okänd identitet - att han själv ledde en patrull som sprängde landsvägen och järnvägen över Gevingåsen mellan Hell och Trondheim. Gruppen anslöt sedan till svensktruppen i närheten av Hegra innan den drog vidare mot Steinkjer.

   "Härunder råkade vi någonstans mellan Hegra och Hell komma rätt på en tysk stab, varför vi blev tvungna att leverera batalj. Vi skjöt två tyska vaktposter samt kastade in ett par sprängladdningar i den tyska förläggningen, vilket hade till följd att flera tyska officierare strök med. Bland dessa var den mycket omtalade tyske översten, som förde befälet över de tyska trupperna i Trondheim med omnejd".

   Stämmer uppgifterna i säpodokumentet är de minst sagt sensationella; en krigförande svensk trupp som skjuter och spränger högsta tyska officersmakten i Tröndelag, sannolikt sanktionerad av svenske statsministern!

   Källan i säpoförhöret berättar också om Conny Anderssons planerade attentat mot tyska legationen som han fick reda på under en träff "i hörnan av Ringvägen och Hornsgatan klockan 17.55. Klockan 19.00 skulle Conny träffa kapten Marks på samma plats".

   Vid tillfället, i september 1941, hade både säpokällan och Conny Andersson återvänt oskadda från attentaten mot nazisterna året innan.

   De diskuterade tyskarnas "omfattande spionage" mot engelska legationen: "Conny talade då om att han ansåg att tyska legationen var vårt nya riksdagshus. Han förklarade att där fanns mycket papper och handlingar som borde förstöras, varför man skulle spränga legationen på ett sånt sätt att den antändes...sprängladdningarna skulle kastas in genom fönstren på nedre botten...någon tid för attentatet nämnde icke Conny utom att det skulle ske nattetid...jag fick den uppfattningen att Conny fått i uppdrag att planera och medverka i detta attentat av kapten Marks på engelska legationen".

   Av okänd anledning genomfördes aldrig sprängningen av tyska högkvarteret.

   Källor: Säpos arkiv. Uppgifterna om Per Albin Hanssons stöd till den svenska gerillagruppen kommer från en av deltagarna, Erik W Råberg, som berättade om Slaget vid Garberg Bru i LT-bilagan "Fjällvärlden" 6 februari 1977. 

Hemligt chiffer fynd när Säpo grep norrman 

ÖSTERSUND LT

Säkerhetspolisen kom över hemliga chiffer som engelsmännen använde när Hans Erik Rydman greps i Storlien i maj 1942.

   
    Rydman började motarbeta tyskarna strax efter ockupationen och blev flykting i Sverige.
   
    Han kom i kontakt med uppdragsgivare för brittiska legationen i Stockholm som gav honom i uppdrag att skaffa militära upplysningar i Norge.
   
    Det handlade om truppstyrkor, divisioner, befästningsanläggningar och allt av militärt intresse.
   
    Rydman lärde sig också hemligheter när det gällde uppbyggnaden av de brittiska koder som skulle användas för att skicka infomation via radiosändning.
   
    Ur säpos handling i ärendet:
   
    "Uppdragsgivaren hade bestämt att resan skulle ske över Storlien så de skulle komma så nära Trondheim så nära som möjligt."
   
    "Upplysningarna skulle sändas per radio till England första tisdagen i månaden".
   
    Radiosändningen var tänkt att utföras av personer Rydman skulle träffa i Norge. På plats där skulle man först sätta in en radannons med ett speciellt budskap i tidningen Adressavisen.
   
    På så sätt skulle uppdragsgivaren få klart för sig att uppdraget påbörjats.
   
    Anropssignaler, våglängder och andra detaljer hade Rydman skrivit ned på ett papper.
   
    Men först måste den svensk-norska gränsen passeras.
   
    För att ta sig över gränsen i Storlien köpte Rydman och en kollega skidutrustning i Ånn.
   
    Under natten den 8 maj påbörjade de skidturen mot Norge, men omkring 200 meter från gränsen greps de av svenska militär och fördes till en vaktstuga.
   
    Papperet med nycklar till Rydmans chiffer sysselsatte Säkerhetspolisen på flera nivåer.
   
    En analys gjordes av radiokontrollavdelningen i Stockholm. Där kunde man pejla in mottagarstationen med hjälp av informationen.
   
    Hemliga chiffer är ett återkommande inslag när det handlar om spioneri.
   
    Av handlingarna som omger det här fallet framgår att sifferkoder skulle användas i kontakten med den engelska mottagarstationen.
   
    För att översätta koden till klartext hade både sändaren Rydman och mottagaren i England varsina exemplar av samma bok; "Chansen" av författaren Barbara Ring.
   
    Genom sifferkoden, som de inblandade lärt sig utantill, kunde meddelanden skickas med hjälp av bokstäver på olika sidor i boken.
   
    På så sätt bildade bokstäverna i boken nya ord som utgjorde information om tyskarnas militära aktiviteter i Norge.

"Farlig kvinna" orsakade spionvarning 

ÖSTERSUND LT

I oktober 1943 fick säkerhetspolisen en spionvarning om Hildur Lorentzen sedan hon passerat Storlien.

    Enligt varningen hade hon åkt tåg över Storlien i klass 2 kupé tillsammans med två norrmän.
   
    Varningen innehåller uppgifter som inte går att knyta till någon person på annat sätt än att de meddelats av en källa i Norge.
   
    Enligt källan fanns det all anledning att hålla ögonen på fröken Lorentzen. Hon beskrivs som en mycket farlig person, slank till växten med mörka tänder i överkäken.
   
    Farligheten uppgavs hänga ihop med att hon i sju månader varit anställd hos tyskarna i Trondheim på Grand hotell. Hon misstänktes ha angett sin norskpatriotiska pappa som därefter blev arresterad av tyskarna.
   
    Efter semesterresan till Sverige via Storlien så dök hon inte upp i Norge som planerat. Oron spred sig.
   
    Ur Säpos rapport:
   
    "Farhågor har uttalats för att hon kunnat stanna kvar i Sverige för utförande av vissa uppdrag för tysk räkning, vilket kan innebära skada för vårt land och norska flyktingar".
   
    Den norska meddelaren skickade med ett fotografi som Säkerhetspolisen använde i sina spaningar.
   
    Men Hildur Lorentzens öde är okänt och om hon var tysk agent är oklart. Inga fler spår finns i handlingarna från Säpo i Östersund.
   
    I de skriftliga instruktionerna som polisen arbetade efter framgår att de uppgifter som uppställts för agenter var av allra största betydelse att fastställa om någon av dem åkte fast.
   
    Det betonas att "myndigheten måste anstränga sig till det yttersta" eftersom det kunde vara "av allra största riksbetydelse".
   
    Den här tydliga uppmaningen från högre ort förklarar en del av utredningsivern som präglar vissa ärenden från den här epoken.

Vapensmuggling på högsta nivå 

GÄDDEDE LT

Norske medborgaren Helmer Ryen stoppades i en överlastad taxi full med vapen och sprängämnen i Gäddede januari 1945.

   När militären släppte hemliga handlingar för tio år sedan berättade LT om händelsen.

   Men den rapporten gav inga närmare svar på omständigheterna bakom vapensmugglingen.

   Sedan Säpodokument blivt offentliga får historien en fortsättning.

   Klart är att Helmer Ryen var utsedd till ledare för en expedition med uppgift att hjälpa den norska motståndsrörelsen.

   Han blev igenkänd av landsfiskalen när han var på väg till Gäddede för att anmäla sig där. Ryen skulle invänta sex norrmän på Jormliens pensionat.

   Han medförde 16 automatkarbiner tillverkade i USA. I den omfattande utrustningen ingick även 7 Coltpisloler, 28 handgranater, 70 kilo sprängämnen, tändrör och detonatorer samt radiosändare och diverse andra föremål.

   I säkerhetspolisens förhör framgår att Ryen kom som flykting till Sverige och fick anställning på norska legationen i Stockholm.

   På legationen fick han i uppdrag att sätta sig i förbindelse med motståndsrörelsen i Norge.

   Tillsammans med de sex norrmännen, som fått tillstånd av Utlänningskommissionen att vistas inom Frostvikens område, skulle man ta sig in i Norge.

   Inne på norskt område var det tänkt att utrustningen skulle tas om hand av motståndsmän.

   Taxiägaren Gunnar Andersson i Gäddede hade tidigare lovat att utföra körningar åt Ryen och hans kamrater i sin bil med registreringsnummer Z 256.

   Biljetter till Jämtland, fickpengar och transportkostnaderna hade ordnats av personal på norska legationen i Stockholm.

   Men på väg från Strömsund till Gäddede fastnade Ryen i en militär fordonskö och avkrävdes legitimation.

   Det ledde till att han blev misstänkt.

   På grund av vad som framkom i förhören med Ryen kvarhölls även de norska motståndsmän som skulle möta honom i Jormlien. Dessa var Hans Borg, Peder Nikolai Vang, Gunnar Enersen, Johan Hildrum och Arne Nytrö.

   Norrmännen fick åka tillbaka till Stockholm två dagar efter att de åkt fast i Jämtland.

   Deras vapen och sprängämnen fördes till Strömsund för tillsyn av landsfiskalen.

   Men polisen höll dörren öppen...

   "På norrmännens önskan fick även deras övriga utrustning kvarstanna i Strömsund för att senare avhämtas av dem eller annan ansvarig person", står det i handlingarna. 

Inget kommunistmöte var för litet för Säpo 

östersund lt

SÄPO:S HEMLIGA ARKIV - en artikelserie av Lennart Öhd och Åke Nord. Del 5. Säkerhetspolisens lokala bevakning sköttes från kriminalöverkonstapelnivå till fjärdingsman.

Föredrag och filmförevisningar - inget var för smått för säkerhetspolisen när kommunisterna arrangerade.

   Inte minst när "ansvarige anordnaren av tillställningen voro ombudsmannen i Jämtlands läns kommunistiska partidistrikt Arne Gösta Jansson".

   Som i en rapport den nionde mars 1943, signerad fjärdingsmannen i Rödöns polisdistrikt, från en träff i Krokoms föreningshus.

   Där redogör polisen för inslag som föredraget "Arbetarekvinnorna och kriget"..."hölls av redaktör Valborg Svensson från Stockholm".

   Här får säpo veta att "kvinnorna i Sovjetunionen hade samma löner som männen för samma arbete och arbetsprestation, vilket icke voro förhållandet i Sverige".

   Fjärdingsmannen noterade också "kända besökare och enligt vad känt troligen sympatisörer voro arbetaren Bertil Bergman med hustru Märta Sofia, Hissmorfors, arbetaren Adolf Emanuel Berglund, Hissmofors, arbetaren Nils Gustaf Sjöström, Hissmon, arbetaren Ernst Eugen Hammarström med hustru Charlotta och dotter Rut Alfhild, Krokom. För säkerhets skulle rabblade fjärdingsmannen också upp ett antal "kända besökare men troligen inte sympatisörer".

   Med andra ord räckte det med att bevista ett möte för att hamna i säkerhetspolisens protokoll med klangen misstänkt kring sina namn. Exakt varför framgår sällan i säpos handlingar.

   Skälen att övervakas var ofta diffusa. De pm statspolisen i Östersund gjorde över kommunister i länet löd ofta "med anledning av vad som framkommit i ärendet synes skäl föreligga för övervakning".

   Det gällde ofta att någon "tilldragit sig uppmärksamhet genom mottagande och utdelning av transportförbjudna tidningar och genom upprätthållande av förbindelser med kommunistiskt sinnade personer" som det står i flera hemligstämplade rapporter.

   I ett "pm till Granskningschefen" varnas för att man vid ett postkontor den 28 november 1941 "observerat ett kommunistiskt flygblad med titeln "Varför räcker inte pengarna till?" som spridits i 1 500 exemplar till ett hundratal adresser varav sju personer i länet; Rickard Krig, Kallsedet, Ludvig Bylund, Ytterån, Axel Flodén Överhogdal, J.H Dahlberg, Ytterhogdal, J.W Östlund, Ocke, Tage Sundberg, Rätansbyn och J.W Sundberg i Bispfors.

   Vid ett tillfälle skrev kriminalöverkonstapel Wilhelm Ahlberg i ett hemligstämplat brev till sin chef landsfogden Alf Eliason i Härnösand: "Jag får härmed vördsamt meddela, att Jämtlands kommunistiska parti i förliden april månad å rätt många platser å länets landsbygd anordnat film-förevisning av filmen Slaget vid Orel och att myndigheterna å respektive orter uppmanats hålla uppmärksamheten riktad på antalet närvarande filmåskådare och så vidare". 

En av många avlyssningar - ord för ord 

östersund lt

Trots alla avlyssnade samtal och sprättade brev kunde Säpo aldrig beslå Arne Jansson ens med några samhällsomstörtande ord.
 
    Kanske var det den förvirring och osäkerhet som rådde i ett krigshotat Sverige som resulterade i att persongranskningarna av kommunister ändå pågick både under och efter kriget.
   
    Så här kunde de låta i hemligstämplad rapporter till statspolisen:
   
    "Östersund 4153, Jämtlands folkblad, Arne Jansson talar. Till: Östersund 3623 Bror Altzén, träarbetare på Kyrkgatan 27.
   
    Jansson: Tjänare, det är Arne! Hur mår du?
   
    Altzén: Tack, bra.
   
    Jansson: Tänkte på attt jag skulle skicka en blänkare till tidningen om kommunmötet och skriva programmet. Då skulle jag sätta "sång till luta" och tänkte att du ville sjunga.
   
    Altzén: När blir det?
   
    Jansson: det blir måndag kväll, åtta dagar i dag. Om du fick hem grammofonen kunde du sjuknga den där sången "Till fosterlandet", den är ju så vacker."
   
    I den stilen fortsatte samtalet.
   
    Här ett samtal 29 december klockan 16.42 1942 mellan Arne Jansson och Birger Lindroth i Östbacken SÄPO hemligstämplade:
   
    "Jansson: Är det du Birger? Det är Arne. Hur känns det efter festen däruppe?
   
    Lindroth: Det är inte illa. Det var lyckat.
   
    Jansson: Jag var i Trångsviken, men det var misslyckat. Kalle Pettersson hade satt upp anslagen på söndag kväll. På måndag blev dom nedrivna, så det kom bara åtta. Jag höll föredraget i alla fall. Vi har ju en mängd sympatisörer där. det blir nog en kommun där. När ska ni bilda er?
   
    Lindsroth: Jag har utlyst möte till på nyaårsafton, när Åkerlund kommer tillbaka från staden.
   
    Jansson: Ni kan meddela kommunens adress till partiet...

Interneringsläger i Härjedalen för radikala 

LILLHÄRDAL LT

Lövnäsvallen väster om Lillhärdal var platsen för personer med utmanande radikala åsikter.

   Under några månader våren 1941 var en grupp värnpliktiga från I 5 utlånade för att bygga baracker i Lövnäsvallen.

   I barackerna skulle ett "arbetskompani" upprättas.

   Men ordet kompani i sammanhanget var en lek med ord.

   "Arbetskompaniet", det var cirka 80 kommunister, syndikalister och socialdemokrater som gjort sig kända för sina radikala åsikter.

   Lönväsvallen i Härjedalen var ett av de läger där radikaler internerades under andra världskriget.

   LT gjorde en rundvandrig på platsen sommren 1979, tillsammans med två av de som var med och byggde lägret: Albin Månsson och Mattias Forslund.

   Reportaget gjordes av den numera uppmärksammade journalisten Peter Kadhammar, då sommarvikarie på LT.

   I säkerhetstjänstens register över kommunister och andra motståndare indelades i fyra kategorier - A, B, C, och D - efter farlighet.

   A-kategorin skulle vara de farligaste. På kompanier som det i Lövnäsvallen internerades sådana politiskt farliga personer.

   - Det var ingen som berättade för oss soldater som byggde lägret var det handlade om, berättade Mattias Forslund för LT.

   - Vi skulle inget veta. Överhuvudtaget var det få som kände till lägret.

   - Kommunisterna kom till Sveg med tåg. Där hämtades de med lastbil och kördes hit på natten så att ingen skulle veta något.

   En av de som internerades var Nils Holmberg, radikal redaktör från Göteborg och ledamot i fullmäktige.

   Några utdrag ur hans berättelse från uppslaget i LT...

   - De som var förlagda i Lövnäsvallen jobbade under sommaren med att anlägga en väg. Under vintern hade manskapet praktiskt taget inget annat att göra än att skotta snö, enligt Nils Holmberg.

   Mycket av tiden fördrev internerna med att tälja. De fick inte lämna lägret. Man fick skriva och ta emot brev, men det var allt.

   Genom en radioapparat höll de sig informerade om världsläget.

   - Och vi såg ut som fångar i de kläder vi blev tilldelade, minns Nils.

   När krigslyckan vände för Hitler började lägren avvecklas. 

"Arne hade alltid ett vinnande sätt" 

rätan lt

Det var orsaken till att jag lämnade Rätan. Arne var en fantastisk person, jag pratade mycket med honom om politik och livet.

   Märta Alheim är syster till Arne Janssons fru Britta.

   Redan 1940 fick hon nog av det "hårda politiska klimatet" i Rätansbygden - vilket sannolikt inte var unikt för just detta område under åren före och under kriget.

   Janssons svägerska flyttade till Karlsborg, fick jobb på ammunitionsfabriken och "var jätterädd att chefen skulle veta om min anknytning till kommunisterna...då hade jag väl fått sparken".

   Sedan länge bor hon i Tibro.

   Hon ger den här minnesbilden av det säpogranskade blivande kommunalrådet:

   - Han var en intelligent person, han hade ett vinnande sätt och blev omtyckt. Arne var ju en väldigt aktiv kommunist.

   - Vi som fanns i närheten fick många gliringar och höra mycket otrevliga saker.

   - Min syster Britta fick utstå mycket. Jag vet att ortsbor kontaktade apotekschefen i Hede och krävde att hon "skulle bort" från sitt jobb som apotekare i Rätan.

   - Men han förklarade tydligt för alla att "henne släpper jag aldrig".

   Märta Alheim tror att Arne Jansson med tiden förstod att han fanns i säkerhetspolisens fokus.

   Vid ett tillfälle under senare delen av 1950-talet skulle makarna Jansson göra en drömresa till Kanada.

   - Min syster fick sin biljett. Men Arnes blev "klar" först efter avresdatum så Britta reste själv till Kanada.

   - Så nog var han bevakad och misstänkt för sin politiska övertygelse. Men han tog det i alla fall utåt från den lätta sidan och skrattade oftast åt otrevligheterna.

   - Arne var engagerad i det mesta som rörde Rätan och var alltid för bygden, minns svägerskan Märta. 

Han var den mest avlyssnade 

rätan lt

Han kom 1935 till Rätan med ett tivoli, hittade kärleken Britta och stannade.
   
    Den rödlysande politiske själen Arne Jansson hamnade under kriget i rena säpokarusellen; hans telefon avlyssnades och posten öppnades, sannolikt långt efter krigsslutet.
   
    Ett kommunalråd som hamnade i säpos hemligstämplade arkiv för att han var hängiven kommunist.
   
    Arne Jansson blev nämligen kommunstyrelsens ordförande under mitten av 1950-talet fam till kommunsammanslagningarna 1973-74 - trots sin politiska övertygelse i tider då kommunister ansågs farliga av både militären och socialdemokratiska regimen.
   
    - Det var obegripligt att säkerhetspolisen övervakade honom... Arne var den mest pålitilige och respekterade politiker som kämpat för en hembygd.
   
    - Vilka kränkande övergrepp mot en humanist som var en stark fosterlandsvän!
   
Vänsterpolitikern Kalle Åkergren, i dag bosatt i Stugun, mötte Arne Jansson första gången när han flyttade till Rätan 1965.
   
    Och fångades av det politiska engagemanget - ett samarbete som innebar att Kalle värvades till partiet av Arne.
   
    Han tycker det är upprörande uppgifter om övervakningen av Jansson som avslöjas i Säpoarkiven.
   
    - Ja, verkligen. Arne var en politisk stjärna. Tänk dig att han som kommunist blev vald till kommunstyrelsens ordförande trots att sossarna var i majoritet. Även dåvarande borgarpolitiker tyckte han var den mest kompetente och tillförlitlige ledare av gamla Rätans kommun.
   
    - Det fanns ju inget hos Arne eller i hans politiska engagemang som var det minsta samhälls-omstörtande. Han kunde omöjligt vara en fara för rikets säkerhet eller något liknande... men det är klart, under kriget och efteråt så vet vi ju att kommunister ansågs "farliga".
   
    Kalle Åkergren tror inte att Arne visste hur omfattande säkerhetspolisens granskning var.
   
    - Att kommunisternas möten kunde vara övervakade förstod nog alla... men avlyssning och postöppning på det där sättet, nä, det är för grovt.
   
    Men i Säpo-arkiven finns detaljerade utskrifter av samtal mellan Arne Jansson, hans vänner och partikamrater.
   
    Detsamma gäller rapporterna om Janssons och även andra kommunisters brevväxling.
   
    Avlyssnarna var särskilt utvalda växeltelefonister på de lokala telefonstationerna.
   
    Samtalen vittnade om vardagliga ämnen och politiska möten av oskyldig omfattning.
   
    De ger däremot insikter i Arne Janssons kringresande på föredragstrunéer i länet, opinionsmöten och hans arbete med en lokal partitidning.
   
    Ingemar Wohlén, styvson till Arne Jansson, och i dag fortfarande verksam med tapetserarverkstad i Östersund berättar:
   
    - Ja, jag vet att det var nära att pappa togs in på arbetslägret för kommunister i Lillhärdal. Jag minns att han då en gång antydde att han var bevakad.
   
    - Jag var i början av tonåren under senare delen av kriget. Pappa var kommunisternas starke agitator och det fanns många nazister i Rätanområdet under den här tiden. Själv blev jag kallad för kommunistyngel och annat otrevligt.
   
    - Kommunisterna hade hemliga möten bakom mörkläggningsgardiner för att hålla sig undan nazistsympatisörerna, minns Ingemar Wohlén.
   
    Arne Jansson pensionerade sig vid kommunsammanslagningen och flyttade till Östersund med hustrun, Rätanapotekaren Britta.
   
    Sjömannen, tivoliarbetaren och politikern Jansson klarade livets karusell. Även om han fick åka i misstänksamhetens berg- och dalbana i statspolisens hemliga arkiv.

Han dömdes efter sin attack mot "tysktågen"

östersund lt

Sista dagen knyter vi ihop den här serien med en person som tydligt minns en tid i historien som många inte har några minnen av. Charles Lindgren var 16 år när de omtalade, och med tiden starkt ifrågasatta permittenttågen, passerade länet där han bodde. I serien har förekommit flyktingar, säkerhetspoliser, spionmisstänkta, rena äventyrare, sabotörer, avlyssningsaktioner och hemliga operationer. Oavsett vilka personer det handlat om, och deras mål, så skymtar de eviga existentiella frågorna bakom deras berättelser. Vem är jag egentligen? Vart är jag på väg? Och hur lång tid har jag på mig?

Mitt i den ljusa juninatten passerade tyska permittenttåget Grötingens station. 16-årige Charles Lindgren och en kompis hade bestämt sig: nu skulle de göra attentatet mot nazisterna.

   - Jag träffade en tysk löjtnant i huvudet med en sten, han var nära att dö och jag åkte dit och fick böta... 360 kronor var en förmögenhet då.

   Charles blir 80 om några dagar.

   Han bor i dag i Sösjö åtta kilometer från Grötingen.

   Stationen är sedan länge försvunnen. Bara en räls rakt genom området berättar att tågtrafiken finns kvar.

   Men dunket i skenorna ger fortfarande obehagliga ekon hos de som minns "tysktågen" under andra världskriget.

   Charles var en av dom som brann av ilska mot de tyska transporterna på svenska järnvägsnätet upp över gränspassagen i Storlien och in till det ockuperade grannlandet.

   De tyska soldater som stojade i kupéfönstren och på perrongen under uppehållen på stationerna var på väg till eller från striderna i Norge. Där förbyttes stojet till vapenskrammel, förnedring och död.

   - Det bodde en del norrmän i våra bygder. Dom blev våra vänner och berättade om situationen hemma.

   - Vi tyckte det var för jävligt att Sverige skulle släppa igenom fienden på det här sättet. Man ville ju bara inte se dom komma här. Vi såg rött när vi såg en tysk uniform.

   - Så jag och en kompis ville ge tyskarna på skallen på något sätt. Vi planerade att kasta sten på dom när tåget passerade Grötingens station. Och det gjorde vi. Både glåpord och sten.

   Tysktåget gjorde ibland korta uppehåll på stationen. Men den här gången rullade det förbi.

   Då slog Charles till.

   - Jag träffade en tysk löjtnant i tinningen med en sten. Han satt i en bil som var lastad på en av vagnarna. Han fick tas om hand vid nästa station och jag fick senare höra att han varit nära att dö.

   För Charles blev det rättsligt efterspel och skulle säkert resulterat i allvarliga påföljder om han varit äldre än 16 år.

   - En pensionerad banarbetare som var ute och kollade rälsen och växlarna hade sett mig. Han pekade ut mig och jag åkte fast.

   - Jag fick åka till tinget i Östersund tre gånger och var utan advokat. Pappa Kalle sa till mig att på alla vis försöka få böter. Det blev så.

   Charles körde några år brännved - och timmer med skogshästen. Det blev inte många kronor om dagen.

   - Jag dömdes till 360 kronor i böter. Det var en våldsam summa pengar för en 16-åring då och för vem som helst egentligen under de tider som rådde 1941. Det hade inte gått om inte pappa hjälp mig att betala.

   Efter stenkastningen blev tågen polisbevakade - både ombord och med följebilar.

   Och unge Lindgren var noterad som "farlig" hos både statspolis och militär.

   - När jag samma år sökte till luftbevakningen och hamnade i Tännäs gick det inte lång stund förrän chefen kallade in mig och sa "du får inte vara här efter vad du gjort". Och så fick jag biljett hem.

    Charles har haft sitt goda humör i bagaget och alltid jobbat som hälsan själv inom skogs- och byggbranschen, sista 20 åren innan pensioneringen som maskinförare hos SCA. Tre söner - Kent, Bernt och Benny - har breddat familjelivet under åren.

    Han rör sig fortfarande i svängen, älskar hästjazz och countryfestivaler och är en av profilerna under Duvedscountryn varje sommar.

    - Och så har jag en särbo i väst, säger han och avfyrar ett skratt.

    Han har också skarp ammunition på lager.

    I höst gör han sin 66:e älgjakt.

    - Det ska åtminstone bli 70 älgjakter, säger han bestämt.

    Och mamma Wanda levde ju till hon blev 96...så Charles har oddsen på sin sida.

    Det hade han ju egentligen också den där sommarnatten 1941.

Lars Algot den ende som dömts för spioneri i länet

ÖSTERSUND LT

Lars Algot Westling såg chansen att tjäna stora pengar när han gjorde värnplikten på I 5.
   
    I sin tjänst på regementet hade Westling tillgång till uppgifter som rörde I 5:s mobilisering.
   
    Under en månads tid 1940 gjorde han anteckningar på lösa blad och i ett anteckningsblock om hur mobiliseringen skulle gå till. Uppgifter som var känsliga mot bakgrund av att kriget rasade i länderna utanför Sverige.
   
    När Westling muckade från I 5 dolde han anteckningarna under mössfodret och lämnade Östersund.
   
    Fyra år senare, 1944, erbjöd han personer som uppgav sig vara representanter för främmande makt, oklart vilken, att köpa mobiliseringsplanen.
   
    Men Westling greps av polisen i Stockholm innan han kunde sälja uppgifterna till främmande makt.
   
    Han dömdes också där vilket medfört att fallet knappt uppmärksammats i Jämtland.
   
    Sedan domarna fallit hölls sammanträde med regementskrigsrätten på I 5 den 8 april 1944. Där fastställdes domen på 6 års straffarbete för Lars Algot Westling.
   
    Samtidigt bestämdes att protokollen i målet, och samtliga handlingar, skulle vara hemligstämplade i minst 20 år.
   
    Ur krigsrättens protokoll:
   
    "Krigsrätten finner att Westling obönhörligen satt sig i besittning av uppgifterna vilkas uppenbarande för främmande makt kunnat skada rikets försvar."
   
    "Krigsrätten har vidare funnit att det måste ha varit förenligt med förhållandevis stort besvär, och krävt rätt stor omtanke, att överhuvudtaget kunna sammanställa uppgifterna."
   
    Undertecknat: krigsdomare Folke Holmberg, kapten Nordin och fanjunkare Ohlson på I 5 samt auditör Frans Victor.
    

Soldater hoppade av för att få ett bättre liv 

MUNKFLOHÖGEN LT

När tågen med tyska soldater rullade genom länet fanns även tvångsinkallade soldater från andra länder i vagnarna.

Natten mellan den 23 och 24 mars 1943 passade sju tvångsinkallade soldater från Polen på att hoppa av när tåget passerade mellan stationerna Munkflohögen och Kännåsen.

   Efter avhoppet kom de ifrån varandra längs spåret och fem av dem blev omhändertagna av hemvärnet i Lit.

   Senare dök polisen upp och av deras rapport framgår att männen önskade bli behandlade som politiska flyktingar.

   För dem öppnade "tysktågets" passage genom Jämtland förhoppningar om ett bättre liv. Att stanna kvar på tåget hade inneburit fortsatta strider på nya slagfält.

   En av dem var polske medborgaren Isidor Lewandowski.

   Född i Dirschau tog han anställning som maskinarbetare i en tysk fabrik i samma stad och från denna plats blev han tvångsinkallad till tysk krigstjänst.

   Efter två veckors militärutbildning transporterades han till Frankrike och deltog i inmarschen där.

   Efter några månader i Frankrike fråntogs polackerna vapnen och transporterades med järnväg och båt till Oslo.

   Från Oslo fortsatte färden till Trondheim där de överfördes till infanteriregemente 214 B.

   Tillsammans med ett 50-tal polacker fick man följa med permittentåget genom Jämtland. Målet var Narvik för vidaretransport mot ryska fronten.

   Under resan såg de sin chans att fly.

   - Jag ville inte kämpa för Tyskland som behandlat de polska medborgarna mycket illa, säger Isidor Lewandowski i säkerhetspolisens rapport.

   Männens vidare öden är okända.