Magnus Torsteinsen Kluksdal

Magnus Torsteinsen Kluksdal 1872–1945

Magnus Torsteinsen Kluksdal född 27/3 1872, död 21/2 1945. Brukare av Kluksdal Östre. Barn bland andra John Kluksdal, som vi nog många har träffat på Gränsrasten. Jag har hittat detta i Stjördalsboka sid 309 (i den upplaga jag har).
/Thomas Velander

EINAR LYSHOLM

En reslig märkessten

Av alla fjällfolk som jag genom åren har stött på och senare blivit god fjällvän med, kommer Magnus Kluksdal att stå kvar i minnet som en av de mest markanta gestalterna i den fjällvärld jag känner mig mest förtrogen med. Genom mer än fyrtio års feriefärder i Tydals- och Meråkertrakterna har skaran av fjällvänner blivit ganska stor. För den som är placerad i stadssamhället känns umgänget med fjällfolket härligt välgörande. Giltiga och präktiga är dessa människor, enkla och lättillgängliga i sitt sätt att vara, och ofta mycket originella i sin syn på saker och händelser.

Bland fjällfolket i trakterna ”mina” sätter jag Magnus Kluksdal överst på listan. Det var inte bara till det yttre han skilde sig ut. Han var i hela sin inställning, i sin syn på livet och människorna, i sitt sinnelag och med sin evne att lösa uppgifterna, en undantagsmänniska. Detta gällde inte minst hans yrke som fjällbonde och genom årtionden som värd i ett välrenommerat och flitigt besökt turistkvarter. Hans intelligens och framsynthet gav märkbara utslag i hela hans verksamhet. Man kan nog säga att hans vandring alltid gick ett gott stycke vid sidan av allfarvägen – utanför de upptrampade rutterna, kan vi kanske säga.

Många kommer att minnas Magnus från firandet av Turistföreningens 40-årsjubileum i Britannia 1927. Stillfärdig skred den tättbyggda gestalten i sin grå vadmalsdräkt av hemvävd ull och i sälskinnsskor tillsammans med dottern Anne – själv en skicklig värdinna på Kluksdalen genom många år – där han hälsade på bekanta och okända turdeltagare. Med lugn blick, en smula avvaktande och märkbart reflekterande, som han alltid var när han ställdes inför nya människor, handhälsade han på festdeltagarna.

Magnus var självlärd i betydligt större grad än fjällfolk flest. Alltid såg han folk och förhållanden utifrån sitt eget omdöme – från sina egna erfarenheter. Han godtog inte utan vidare vad andra kunde mena om saker och händelser, utan gjorde själv upp sina meningar. Någon fann att hans sätt att vara på, och att säga sin mening på, röjde en viss envishet. En smula sanning låg det nog i detta, men det var inte det väsentliga i hans egenskaper.

Under sina studier i ”marken” inför sitt verk ”Jämtland och Norge” uppehöll sig professor dr Edvard Bull ett par dagar på Kluksdal. Det var troligen 1925. På återresan var Bull inne på min tidningsredaktion, och i ett samtal gav han uttryck för sin stora överraskning över att han hade stiftat bekantskap med Magnus. En ovanligt klok och intelligent man måste han vara, sade professorn.

Ja, vad hade inte en självlärd och ”självgjord” man som Magnus Kluksdal hämtat av erfarenheter och livsvisdom från de tidigaste barnaåren, på föräldrarnas gård Kluksdal Midtre. Hans förfäder var gruvarbetare från Røros- eller Kviknetrakterna. Tidigt på 1800-talet hade de kommit fjällvägen med klövjest. Med kvinnor och barn hade de slitit sig fram till trakterna omkring Lillefjell gruva för att söka en bättre utkomst här.

Själv skildrade Magnus för mig en gång hur han som sextonårig pojke hade arbetat sin första säsong i skogen och på vårvintern stolt hämtat uppgörelsen på Bruket. Den kvällen kom sextonåringen körande hem med matvaror som han hade köpt nere i bygden. På lasset låg en hel säck mjöl – den första som kom till hemmet, berättade han. Vi var femton till bords hemma, sade Magnus, så varorna kom väl till pass. Men när hans mor fick se den stora mjölsäcken kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Något sådant hade hon inte väntat sig att få uppleva.

Kluksdal Östre, som blev hemmet för Magnus, hans hustru och barn, var inte någon större gård när Magnus köpte den. En liten kåta närmast stugbyggnaden, ett mycket litet fähus hörde också till. Men år för år blev förbättringen allt mer märkbar. Nya hus reste Magnus med egna händer. Han röjde jord på skogsmarken längs Klukselva. Boskapen ökade från år till år, men så slet han också hårt och tog ofta kvällen och natten till hjälp. Själv tillverkade Magnus körredskapen både för sommar- och vinterbruk. Han smidde beslag på vagnar och hjul, och skodonen åt sig själv och familjen tillverkade han.

Det blev omsider en riktigt vacker och välskött gård i de härliga trakterna under Kluken – österut på Moa, som kluksdalingarna säger. Och så kom Ludvig Sivertsen tillsammans med sin far – 1910 tror jag det var – för att resonera med Magnus om att inrätta turistkvarter på gården. Framsynt som Magnus var slog han genast till. För folket österut på Moa blev detta ett steg vidare mot bättre ekonomi, och alla som genom åren har gästat Kluksdalsfolket kommer oförbehållsamt att ge värdskapet starkt beröm för god omvårdnad och god trivsel. Själv gav Magnus en gång uttryck för sin status genom att medge att han var en välbeställd man – ja, på fjällvis då, tillade han och log. Det låg en viss realism i dessa ord.

Genom umgänge under många år lärde jag känna Magnus både utan och innan. Och mycket lärdom gav samvaron med honom också mig. Kvällsstunderna tillsammans med honom blev ofta stora upplevelser och inte mindre turerna till fjällvattnen för att fiska. Under många år bedrev Magnus, på samma sätt som de flesta fjällbönder på den tiden, slåtter i skogen och myrarna. Han och barnen reste stora höstackar längs skogsgränsen i Klukentrakterna. Och en sommar först i tjugoårsåldern fick han också lära mig att samla de korta grässtråna, få dem slagna samman och med hjälp av att vrida bära bunten på skuldran och lägga det hela på höstacken. Det var sannerligen inget lätt jobb, men jag gav mig inte förrän jag behärskade det någorlunda tillfredsställande. Och Magnus skrattade och log när vi slog oss ned på tuvan för att ta en välförtjänt vila.

Efter att äldsta dottern gift sig och svärsonen Johan Krogstad från Gudå tog över gårdsdriften, åtnjöt Magnus pensionärstillvaron i fulla drag. Sommartid tog han gärna turer över till Guro Østby – Storerikvollens mycket populära och vänliga värdinna och säterjänta genom 40–50 år. Efter ett par dygns trevlig samvaro här drog han vidare över till kollegan Ola Stugudal. Eller också gick hans besök hos ”hemmansägaren” Anders Olsson på Storvallen, med efterföljande återbesök hos hemmansägaren under Kluken. Magnus var en god och högt ansedd rådgivare för samerna i Stordalsdistriktet. Till honom kom Stinnerbom senior, Barrock, Bergström och alla de andra och fick hjälp och goda råd. För samerna var Magnus den självklare gode vännen och huvudmannen genom många år.

Magnus Kluksdal fick inte uppleva att se landet befriat efter de fem årens våldsherravälde – han dog några få månader tidigare. Men hans gård, jorden och allt annat han skapade med sina händer, står fortfarande som talande vittnesbörd om den skicklige, självlärde fjällbonden, om den kloka och framsynta människa som ordnade förhållandena så väl både för sina egna och för tusentals fjällvandrare som genom årtionden tog turen till fjällgården österut på Moa.

Själv känner jag mig djupt tacksam för att ha haft Magnus som vän, och stor tack är jag skyldig Johan Rognhaug och Ida Brandtfjell, som för mer än fyrtio år sedan öppnade porten och visade mig vägen in i fjällriket österut vid riksgränsen.

Originalartikeln på norska