Storlien

Gamla Storlien

Där snöstormen rasar i midvinterkvällen,

där fjällbruden smyckar de ödsliga fjällen,

 där låg uti Storlien fordom en gång:

en grå gammal boning: Hör lyss till min sång!

Fast stugan är riven, likt härjad av bränder,

 i sången min tanke till den återvänder:

Till gamle kung Oscars tid, fridsam och säll,

Till Rike-Jöns levnad bland Storliens fjäll.

Nu snart är igenväxt de grönskande liden,

 som nutiden kallar för “gamla Storlien"

 men aldrig man glömmer hur fager den var

 med klargröna ängar i försommarns dar.

Kring gårdsplanen brusade fjällvindsmusiken, 

och nejden var fylld utav vildmarksmystiken.

På vidderna strövade järv, björn och lo,

och vargflockar tjöto på hårdfrusen mo.

Och ännu man minner om sällsamma tiden,

 då Storlien fylldes av lugnet och friden,

då Endräkt och Gamman var oskriven lag,

och åren förrunno i ro, dag för dag.

Väl lyser på Stenf jället än morgonsol

och blommar på myren den gula viol,

än skimrar väl Snasen i aftonsols brand,

 förött dock, vad som skaptes av människohand.

Dött bort har de gamla men kvar lever minnet Och 

sagan blev sägen och skrockfullt blev sinnet, Nu sällsamma väsen ses skymta ibland

och än rullar “Eldklotet” mot Klevsjöns strand.

Där enslig låg gården med visthus och lider

och drömde i månljus om fornstora tider

om slåttern, om husflit vid flammande härd,

där styr Du Främling på skida din färd.

Mitt sinne blir vekt och i hjärtat det gråter

vid tanken, att aldrig det gamla blir åter. 

Förklingat har tonen från den melodien

som fanns hos det forna: vi mist poesin.

Gerhard Brenne, omkr. 1955