Detta är en avskrift av tre artiklar införda i 

Stockholms Dagblad 1906-08-26, 09-01 och 09-06. 

I denna första artikel skildrar Cecilia Bååth-Holmberg sina upplevelser av Storlien och hur hennes första motvilja mot den karga fjällvärlden förvandlas till en stark uppskattning av platsen. Hon berättar om Storliens växlande väder, den stärkande högfjällsluften och den storslagna naturen, men också om sanatoriet, stationssamhället och människorna som lever där.

Berättelsen leder vidare ut på fjällvandring mot Skurdalshöjden, genom blomrika sluttningar, raviner och forsar, fram till den vida utsikten över den jämtländska och norska fjällvärlden. Artikeln blir både en personlig berättelse om hur Storlien vinner författarens hjärta och en levande skildring av platsens natur och miljö vid 1900-talets början.

Storlien

Del 1

En vis man, som jag väl känner, yttrade en gång: ”Jag har endast en princip, den, att aldrig ega några principer.”

Också jag hade en gång en, som jag trodde, orubblig princip: intet i världen skulle förmå mig att styra kosan mot norr, när ångare och iltåg kunde föra mig till kontinenten med dess rika kulturlif.

Men det oaktadt var jag en dag – det är nu några år sedan – tvingad af lång sjukdom och min läkares maktord på väg norrut med Storlien som mål.

Blotta namnet var mig då skräckinjagande. ”På Storlien vill jag bygga mig hus, när jag blir gammal och trött” [1], har en annan vis man sagt; dit skall man fara, när ens lif ändå ej har något mera att bjuda, när man i alla fall intet har att hoppas på. Storlien är köldens och ovädrens rike, där bo fasan och rädslan, där hvirfla stormens andar natt och dag sin häxdans.

Mitt mod sjönk allt mer och mer alltefter som tåget på andra sidan Ånn mödosamt flåsade upp för det sista svåra stigningarna och in i de mörka snötunnlarna. Den mäktiga fjällkedja, som i allt högre majestät rest sig från Oviksfjällen vid Storsjön och aflösts af Åreskutan och Mullfjäll, af Bunnerfjällen, Snasahögarna och bakom dem Syltopparnas hvassa spetsar, ökade intrycket af stor och hemsk ödslighet.

Så började snödrifvorna längs järnvägslinien, snö låg öfver högslätten, snö på fjällen. Björkarna späda stammar på en sluttning mot söder hade strålat ut små värmeringar och smält snön närmast omkring sig, men löfvet satt ännu inom knoppens skyddande hylsa. Luften var kall, +2 gr. Celsius, och yrande snömoln drefs af västanstormen emot en, så att det sved i ansiktet.

Och där nere i Mälardalen var julisommar med smultron och rosor!

Verner von Heidenstam.[1]

Så kom östanvinden!

Den dref undan de norska köld- och ovädersböljorna västanfrån. Solen lyste, det blef varmt, fyra, sju, ja öfver tolf värmegrader! Det blef ljus öfver fjällen, ett flödande ljus af värme och klarhet. Snön smälte, löfven sprucko ut och spredo sin vårdoft i den underbara, rena, alldeles genomskinliga luften. Gök och bofink hördes rundt omkring. Hela natten var full af jubel: natten själf flydde, ty solen gick ned kl. 11 och upp kl. 2; när de mäktiga Snasarna i öster rodnade i den svunna solens reflexstrålar, drog visserligen en skugga öfver Storliens sanatorieplatå, liksom förebådande ett inbrytande nattligt mörker, men midnattstimmen var ännu ej inne, när ett gyllne skimmer åter göt sig öfver hela platsen, den nya dagens förebud, som hälsades af tjärnarnas beckasiner, af skrattarhanar och fjällpipare.

Snart var sägnen om Storliens skräckfyllda hemskhet en fördunstad fantasi, af sol och nystärkt hälsa skingrad, såsom västanmolnet bortdrifves af östanvinden.

Ingen där nere i högsommarvärmen kan ana den vårens ljuflighet med sippor och björkdoft, fjärilar och fågelsång, som man med alla sinnen insuper på Storlihöjden eller, som detta fjäll rätteligen heter, Skurdalshöjden. Det är östanvinden från Sverige, som bringar solskenet, värmen, den rika fjällväxtligheten; det är västanvinden från de norska fjällen, Glucken, Fonn- Fong- och Stenfjället samt från Atlanten nedanför dessa, som välta skymassorna öfver oss. Men de nyss så svaga och ängsliga sökarna efter hälsa, män och kvinnor, rädas ej längre; de vika upp sina byxfållar, de skörta upp sina kjolar och uppåt bär det i storm och slagregn, och ögonen bli käckare, kinderna rödare, mod och nerver stärkas allt mer. 

Ty detta just är det viktiga och rätta storlivädret, det ger kraft och spänstighet och tar bort veklighet och pjunk.

En varm storlisommar, utan snö och regn, säger man här uppe, är förspilld och förlorad. Trött och modlös, som man kom upp, far man åter ned.

Dess bättre: äfven en solsommar som i år behöfver man ej sakna stormens och slagregnets kyliga friskhet!

Den strykande vinden, som far fram öfver högfjällsvidderna, tar med sig bort sjuka tankars och sjuka nervers rädsla; den stärker hjärta och lungor, mod och lifslust; den väcker till handlingskraft. Den och fjällen gemensamt egga till öfvervinnande af hinder. Man vill ut, upp mot höjderna, öfver myrar och öfver raviner. För hvarje 100-tal meter man har bakom och nedanför sig växer själftilliten; den lätta luften liksom bär en uppåt, och snart står den nyss så nervslitne, klenmodige där som en åter handlingskraftig människa, och som en sådan återvänder hon till sitt arbete därnere i låglandets städer och samhällen, och han skall genom kraftig och nyttig verksamhet bära hälsans vittnesbörd om Storliens vidder; luft och ljus.

 Men längtan till solvidderna i norr bor nu outsläcklig inom honom. När i Mälardalen julisommaren nalkas med jasmin och rosor, trånar han efter hjortronmyrarnas något beska, aromfyllda doft, efter en dryck af fjällforsarnas klara vatten, efter att andas den lätta luften och efter ljuset där uppe, som ingenstädes i världen är så skönt och flödande som här. Och inte minst längtar man efter fjällängarna, som ingenstädes stå så kraftigt och saftigt gröna och strålande af solgullsblommor – ja, man längtar efter västanstorm och yrsnö, efter att genom ovädersbyar kämpa sig upp mot den högsta höjden och känna lifskraften växa.

Det är ej underligt, att den som förnummit detta senare, återvänder hit hvarje sommar decennier igenom i obruten följd. 

Det är med en känsla af hemglädje man år efter år åker in i den långa mörka stationshallen och sedan vandrar upp till ”norska hotellet” eller sanatoriet, en till det yttre nog så vänlig huskomplex strax ofvan stationen på en liten solig platå med en terasslik grön vall, gladt strålande af Jämtlands solblomma, annars rätt och slätt smörblomma kallad eller ranunculus açris, den bittra naturens mäktiga kraft och storhet har ofta försonat en med det människoverks brister, som just bär namnet Storliens sanatorium. men ej sällan har man under årens lopp med undran sport: hvarför detta ”norska hotell” på svensk mark! Hvarför har Sverige så illa tillvaratagit denna plats? När naturen bjuder så förstklassiga läkemedel i större och skönare mängd än t. ex. på något norskt sanatorium i Norge, hvarför då ej ordna ett verkligt svenskt högfjällssanatorium här? Kan Norge uppehålla en hel rad sådana kurorter, så skulle väl Sverige kunna rå med en, särskildt när den i så många hänseenden är de norska öfverlägsen. Hvarför, så har man frågat sig, skall Storlien bära denna halfnorska prägel, hvarför har här så länge saknats svensk flagga och svensk inomhustrefnad? Denna sista fråga har man regelbundet gjort sig, hvarje gång den ”norska vinden” från västan drifvit en in i den lilla svagt ombonade kammaren, där man missmodig suttit på golfvet med sin från Östersund efterskrifna späntknif och späntat stickor af motspänstiga sura vedpinnar och fåfängt sökt blåsa eld i de små retsamma norska kaminerna. 

Man har tyckt, att detta gränsland med sitt viktiga pass under det norska Stenfjället, om hvars befästningar den svenska militären under sin gränsbevakning här i fjor [1] voro väl underrättade, borde vara i ”ren svensk” ego. Det är bekant, att framsynta norska läkare till fullo förstått Storliens värde som kurort, och att man sedan länge fruktat ett uppvaknande af svenskt medvetande häraf. I dess nuvarande skick, som uteslutande sommarort och med starkt begränsadt utrymme, var konkurrensen så godt som ingen; men i kraftiga svenska händer! Då skulle Storlien bli en fara för Norge eller åtminstone för dess sanatorier, och kanske icke ens Voxenkollens [2] praktgemak då skulle verka så bländande på svenska sinnen som nu.

Storliens sommargäster har dock med tillfredsställelse funnit sig i sakläget på Storlien, detta tack vare de jämtländska högfjällens medicinske upptäckare, d:r Westerlund, som sedan 25 år hvarje sommar vistas här uppe. Härom mera i det följande.

Att med Heidenstam säga, det man på Storlien icke längre tänker på växtlighet och grönska, är ganska orättvist. Jag skulle tvärtom vilja kalla Storlien för en botanisternas lustgård, och äfven en vanlig olärd blomstervän kan här fröjda sig åt färgrika praktfulla blommor, sådana man icke får skåda dem längre ned åt landet.

I nästa lilla bref skall jag föra läsaren med mig på en den skönaste blomsterprydda fjällväg som norra Europa torde ha att uppvisa.

[1] Krisen vid Unionens med Norge upplösning under juni till oktober 1905.

[2] Voksenkollen var ett berömt kurhotel ovanför Holmenkollen i Kristiania (Oslo). Byggt 1900 av Cristian Lund-Holm, och nedbrunnet 1919.

Först några ord om Storliens beryktade ödslighet. Dalen, som starkt vidgar sig åt väster och släpper in ljus, sol och gyllene aftonrodnad, är gladt lifvad af det lilla stationssamhället med dess många flaggstänger och nätta hus af hvilka några ligga i en lund af björkar, visserligen med snedkrökta hvita stammar, men tätt löfvade, och på en skön gräsrik terass, så saftig och glad i färgen, som endast högfjällens sol och atlantvindens fuktighet i enastående förening kunna åstadkomma den. Prydnadsgrupper af vinbärsbuskar och rabarber stå invid stugorna. Här och där har någon hoppfull man odlat upp ett litet potatisland mot solsidan; det göres också nyodlingar för hafre till grönfoder.

De människor, som befolka det lilla stationssamhället, äro glada och vänliga, de pryda sina stugor utan och innan, de äro nöjda med sin tillvaro och ha om sommaren en lite extra inkomst genom att hyra ut rum åt luftgäster. De stanna gärna kvar häruppe, och de som flytta göra det mest för barnens skull. Storlien har nog en småskola, men vederbörande, så har man sagt mig, har ansett lämpligt att till lärarinna i denna anställa f.d. hushållerskan för lapphemmet i ´Ånge [1]; en lappgumma, som icke längre orkade sköta hushåll. Den undervisning hon meddelar lär också vara sådan, att de barnrika banfamiljerna nödgas draga sig till trakter med ordnadt skolväsen.

Invid stationen är en liten sjö med klappbrygga, tvätthus och en videplanterad holme för banfolkets trefnad. Söder härom, uppe på den södra högfjällsplatån, ligga flera små tjärnar, ibland, såsom det första år jag var här, nå drifvorna ännu i juli ned till vattnet på skuggsidan, men på solsidan står björksnåret grönt, och skrattarhanarna därinne väsnas ilsket åt de badande sommarfrämlingarna, som med förtjusning hoppa ned i det friska fjällvattnet.

[1] Menar hon Änge, Undersåker, där det sedan 1885 fanns ett Lappbarnhem som sedan 1913 blev Nomadskola?

De egentliga fjällvandringarna ställas uppåt Skurdalshöjden, på hvars nedre platå sanatoriet ligger, 600 mtr öfver hafvet. Goda vägar, under årens lopp anlagda på gästernas bekostnad och under ledning af Storliens beundrare den kände öfveringeniören Danielsson, föra i sakta höjning uppåt, först till en öfre björkbevuxen platå, en den härligaste plats för en ny sanatoriebyggnad, med rundblick öfver den mäktiga fjällvärldens snöskimrande toppar. Den barrierskyddade vägen löper invid en brant ravin, där en undervärld af rik växtlighet gömmer sig i lä för storm, värmd af sol och vattnad af stänk från den skummande forsen, som ibland efter en regnperiod brusar likt ett vildt fall, ibland silar som en vacker rännil öfver de slipade skifferlagren, det är myrarnas klara vatten, som kommer ned här. Öfverst bär fallet det stolta namnet Niagara. Här bilda klipporna ett grottliknande skydd, där bänkar bjuda hvila, liksom för öfrigt längs alla vägar här i fjället. En bro leder öfver, och nu bär det på allvar upp mot höjden, ifall man ej först vill hvila i skyddshyddan. Snart når man trädgränsen, luften blir allt lättare och sluttningen lyser af blommor i klara färger.

Vid ”fjällbron”, där vattnet strömmar i en djup fåra, ligger oftast snön kvar hela sommaren, men tätt intill snökanten växa hela fält af den eljest så sälsynta ljusröda azaléan, i högsommarvärme och solgass slår man snöboll och plockar famnen full af fjällets vackra blommor.

Ändtligen når man toppen, nära 900 mtr. med dess hydda. Och fjällvärlden ligger i gripande majestät för ens blickar.

Mot norr har man Skurdalshöjdens myrmarker och tjärnar bortåt Skurdalsporten, där ”stenen i grönan dal” faktiskt ännu ligger, fast så svåråtkomlig, och där den gamla pilgrimsvägen till S:t Olafs helgedom i Nidaros gått fram. Anianskutans och Middagsfjällets toppar synas långt i fjärran.

Ödemarkens storslagna vildhet verkar här nästan förskräckande. Men vänder man blicken mot öster och väster, så ser man fjällvärlden i dess hela majestät och dock tjusande vänlig, ja glad trots sin ödslighet. En krans af snöfjäll liksom slår ring kring denna tiomilsvida högfjällsslät, med dess många sjöar, som gifva taflan lif, och färg: Ånnsjön med otaliga holmar, Gefsjön, Rensjöarna, Visjön och ännu andra små och stora fjällvatten, som glimma och glittra och locka till långvandring, järnvägsstationerna vid Enafors och Ånn lysa gula som jättelika hjortronsklungor på myren. Längst i öster ha vi Åreskutan, långt långt borta anar man Oviksfjällen, närmare ser man Bunnerfjällen med sina ”stötar”, här, nästan nära, resa sig Snasahögarne, de skönaste och mest imponerande af alla fjäll, bakom dem åter sticka Sylarna upp sina hvita toppar; också en bit af Helagsfjället synes här uppe. Så kommer den norska Glucken, Stenfjället med sina snöstrimmor, snötopparna öfver Meraker och som ett oändligt stenhaf hela den norska fjällvärlden neråt Trondhjem.

Cecilia Bååth-Holmberg

Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling