Efter några dagar frågade Kristian om jag ville följa med och lägga nät i Gråsjön. Nästa morgon i fyratiden tog vi upp näten, tyngda av öring och röding. När vi kom hem hjälpte jag till med att gista näten, alltså ta fisken ur näten och hänga näten på tork. Sedan skulle fisken göras upp och efter det åt vi frukost. Så gick Kristian den långa vägen till Ånn för att sälja fångsten.

Stugan låg i öst och väst. Köket var stort och rejält och innanför det fanns en matbod. På andra sidan farstun fanns en kammare där förbivandrande gäster brukade få ligga. Stugan hade förbindelse med ett stall genom en överbyggd gång. Sedan var där en materialbod och längst ut vedboden, allt i ett. Det var praktiskt på vintern. På själva liden fanns resterna efter norskarnas mejeri. Jag brukade sitta på någon av grundstenarna och tänka på hur det kunde ha varit på den tiden däruppe. Det fanns kvar timmerklädda källor där de hade kylt mjölken. De var djupa och vattnet var iskallt, kristallklart och så gott att dricka.

Det gick en gammal väg från Gråsjölien till Meråker, på sommaren var den som en grön tunnel. Rester av brofästen fanns kvar vid ån.

Höstfiske 

Jul i Gråsjölien 

Eftersom stugan var byggd i norsk stil fanns ingen bakugn för tunnbröd. Till jul och andra högtider gräddade vi tunnbröd på köksspisen. Det blev inte lika fint som riktigt tunnbröd eftersom man måste vända på kakorna för att ovansidan skulle bli gräddad, men det blev ganska gott i alla fall. Råglimpor och halvtjocka rågkakor bakade vi varje vecka liksom vetebröd. Vi köpte aldrig hårdbröd annat än till jul och då var det sed att ge djuren var sin kaka på julnatten klockan tolv. Detta var de väldigt noga med.

På julbordet hade vi också ett stort fårlår, lutfisk, risgrynsgröt, ost och messmör, hjorthornskakor och pepparkakor. Under min tid där fick jag leta efter julgran, det var roligt, fast en jul sprang jag i timmar innan jag hittade en som dög. Stina hade alltid rena, fina trasmattor på de vitskurade golven i kök och kammare. På jularna var dotterdottern ofta hos sina morföräldrar. Hon och jag fick alltid var sin julklapp. När julen var över rullade vi ihop alla mattorna till våren då de kalltvättades så de var lika fina nästa jul. Julfirandet var enkelt men trivsamt och rofyllt.

Vinter

Vintrarna verkade långa däruppe. När det var snöyra kunde man knappt gå mellan stugan och ladugården fast det inte var långt. Det kunde bli en snödriva från stugans tak till fjöstaket och därbortom fanns kallkällan där vi hämtade vatten. Vi grävde en tunnel genom drivan och gick genom den och bar vatten både till folk och fä. Fönstren var täckta av snö så man kunde inte se ut.

En vinterpromenad glömmer jag aldrig. Kristian och jag bar tunga bördor fisk, smör och ost som skulle till butiken i Ånn. När klockan var två hade vi bytt till oss varor och startade fullastade hemåt. Jag bar 18 kilo på ryggen och Kristian en mångdubbel börda. Det var ett hemskt snöoväder och när vi skidade över Harrsjön isades våra ansikten igen så vi knappt såg. Vi blev båda dödströtta, jag ville bara stanna och domna bort, jag tyckte att hela kroppen brände. Men Kristian tvingade mig att fortsätta. Han hade markerat leden noga, så vi kunde i alla fall inte gå vilse.

Stina hade varit hjärtängslig, men nu kunde hon möta oss i dörren nar vi vacklade in. Vi var väldigt hungriga och fick den godaste ärtsoppa jag någonsin ätit.

När lillflickan var fem år blev hon kvar hos oss hela efterjulsvintern. På söndagarna brukade vi åka skidor om det var fint väder. När hennes mamma kom på besök hade hon ofta med sig böcker som hon lämnade kvar. Jag har alltid tyckt om att läsa, så det var också ett söndagsnöje.

Vår och sommar 

Våren kom väldigt långsamt i Gråsjölien. I maj började barmarken skymta här och där. Då kom hararna skuttande, det kunde vara en sex, sju stycken som hoppade runt och hade sina parningslekar. Ripor, orrar och sjöfåglar kom eftersom ingenting störde dem vid Gråsjölien.

Kristian plöjde aldrig, han körde ut gödseln på marken och sen skulle den räfsas ut, det var för det mesta mitt göra. Det var en rik växtlighet på ängarna, vildklöver, långt timotejliknande gräs och en massa andra grässlag, små violer och andra örter och blommor. Allt skulle slås med lie när den tiden kom.

Då fick Kristian hjälp av lejda slåtterkarlar, ibland från Norge och ibland från Sverige. Efter ängarna slogs starrmyrarna. Det brukade bli en 30, 40 stackar starrhö. Potatis gick inte att odla, däremot hade vi rabarber och lite jordgubbar.

Djuren gick fritt och betade. Korna hette Fina, Krusa, Pärla, Blomma, Fröjda, Örsvart och Svana som liksom var min. Ungtjurarna hade också namn, Grålle, Kompis och Balder. Getterna var fyra stycken, Sprika, Tippolopp, Hardusitta och så Årsil. Bocken var tysk och hette Luck. Ärsil, som var äldst kom aldrig när jag ropade, men när Stina gjorde det så kom hon. Hardusitta fick sitt namn för att hon var så liten när hon föddes så att hon knappt syntes.

Fåren fick inte vara ute på sommarnätterna för vargen, de togs in i stallet. Annars var djuren väldresserade, de kom när man lockade på dem. Stina kunde kauka så det drillade över fjällen, det var en konst att göra det.

Det fanns en källa vid Långmyrfläte och den kom upp på flera ställen. När jag tittade ner mot bottnen rös jag och tänkte på vad jag hört att man kan se sin tillkommande på sådana ställen. Vattnet vällde upp och kokade, det var så kallt, att när det var hett på sommaren ångade det av det iskalla vattnet när det mötte solvärmen.

En dag när jag som vanligt följde korna smet en av dem undan och sprang ner mot myren. Plötsligt ramlade den ner i den övre källan. Hon tog sig inte upp utan sjönk allt djupare. Jag såg mig omkring efter något att stoppa under henne. Det låg en del björktoppar kvar efter vedhuggning och jag lyckades få några under henne. Jag hade ett bälte på mig som jag fick runt hennes hals och drog och slet allt vad jag orkade, men hon kom inte upp med bakbenen. Då sprang jag längre bort och hittade ett par grövre toppar som jag fick under kons bakkropp och då lyckades hon knäa sig upp över kanten och upp på fast mark. Hon var alldeles svart av myrjord. Jag kände mig nog lite mallig när jag kom hem och fick beröm! Det hade varit en stor förlust för Sivertssons om de hade mist henne.

Strumpstickningen bar vi med oss både ute och inne – på vardagarna. Söndagarna var helgdagar på den tiden, även i skogen. Om det var fint väder då så brukade vi bada i norra Gråsjön. Vi kunde bada en hel dag så vi var alldeles slut när vi kom hem.

Vi bodde nästan mitt i bärskogen. Det var en härlig tid då blåbär och hjortron fanns alldeles intill gården. Nedanför lagårn fanns en långsträckt hjortronmyr. Hallon fanns inte där men lingon kunde man plocka fram på hösten.

Djurvård och gårdens produkter 

Det hände aldrig något med djuren som vi inte kunde åtgärda själva. Ibland kunde en kalv eller ett lamm ligga fel när det skulle födas, men Stina var duktig på sånt och hon lärde mig mycket. Hon kastrerade t.ex. bjäkkran (småbaggarna) själv. Det ville jag inte se på, jag tyckte det var otäckt. Till slakten lejde de Jakob Nordfjell som kom om höstarna och slaktade en sex, sju får. Det var vintermaten. Stina saltade ner köttet så fint att den sista biten vi åt var lika fin som om den var nysaltad. Hon brukade lägga lår och bogar i saltlake i tre dagar, sedan i vatten några timmar och därefter in i ugnen. Det fick torka sakta över natten, annars kunde det bli torrt.

En mejerska, Elin Lindkvist, gick runt i gårdarna i Ånn och lärde ut konsten att kärna smör och göra ost. Hon kom också till Gråsjölien och fick bo i kammaren. Så satte hon igång och skulle undervisa, men Stina sade att det hade hon hållit på med i hela sitt liv. Då ville mejerskan se hur Stina gjorde. Vi separerade och kärnade grädden till smör som lades i ett tråg, Stina slog kallt vatten i tråget och lät det stå en stund. Sedan slogs vattnet bort och smöret ältades tills inte en enda vattendroppe fanns kvar. Sist saltades smöret. Sedan visade Stina hur hon gjorde ost. När mejerskan såg resultatet sade hon att hon inte hade något att lära ut hos oss. Hon berömde också Stina för hennes renlighet med kärlen och disk av separatorn m.m. Men en sak lärde hon oss, om getmesosten blev grynig så skulle man slå i lite getmjölk och koka om den så blev den perfekt. Man fick inte röra mesen, om man gjorde det innan den var kall måste man röra hela tiden annars blev den grynig.

Det fanns ett litet kokhus på gården med en murad eldstad för kitteln. Getost gjorde vi bara på somrarna. Först värmdes mjölken till en viss grad, sedan hällde man i löpe och rörde försiktigt. Sen fick det stå ett tag, man provade med handen när det var färdigt att ta upp. Massan lades i en form, som var klädd med en tunn duk, och pressades så vasslan rann ut. Den kokades sedan en lång stund, för att koka ner den måste man röra hela tiden. Mesen lades också i ostformar och lagrades ett tag. Vi gjorde vitost av sötmjölken av korna också, aldrig av skummjölken. Stina lärde mig att vara renlig och noga med allt vad jag hade för händer, hon var en god husmor. Hon var stolt över att få sälja sitt smör till bordssmör, bl.a. till Jonssons Pensionat (senare Vallagården).

Kristid och rovdjur 

Under de här krigsåren (första världskriget) var det stor matbrist i Sverige, men på Gråsjölien märktes det inte så mycket. Ånnborna brukade retas med oss och säga att vi märkte väl inte av några kristider. Nej, vi hade ju inte stora fordringar heller, det var bara kaffe som vi ofta saknade. Ibland kom mystiska nattgäster, som inte kunde nekas husrum. En del av dem bar stora bördor av bl.a. det åtråvärda kaffet. En gång köpte jag ett kilo för 25 kronor av en av dem. Kaffet gav jag mina föräldrar.

Kristian gick tre, fyra gånger i veckan fram till Ånn med fisk, smör och ost, strumpor och vantar för att sälja eller byta. Några gånger varje vinter gick han till Meråker för att sälja och handla. Han började bli till åren men var fortfarande stark. 

Tid för avsked 

Sista tiden jag var där kom min far och hjälpte Stina och Kristian att dra in vatten i stugan och i lagården. Då blev det fest! Det var självtryck för husen låg lägre än källan och det fanns hur mycket vatten som helst. Folk som varit dit på senare tid har berättat att det fortfarande rinner.

Efter fyra år började jag längta efter något annat, jag var 18 då. Stina och Kristian ville att jag skulle stanna, men förstod att jag hade all rätt att gå vidare ut i livet. Det var vemodigt att lämna dessa två strävsamma och snälla människor som betytt så mycket för mig under nästan hela min ungdomstid. Jag lämnade dem, djuren och den storslagna naturen där uppe med stor saknad. 1922 gick jag upp och hälsade på dem och gick runt och fantiserade om att jag en dag skulle ta vid efter dem. Men det blev ingenting av de drömmarna och nu finns ingen gård där längre.

Några år efter att jag hade slutat där köpte de en gård i Oviken. De tog alla djuren med sig efter landsvägen – det blev många mil! Efter någon tid ångrade de sig och flyttade med alla djuren tillbaka till Gråsjölien. När de kände att de inte orkade längre köpte de ett litet ställe i Ånn som hette Bränna. Det blev deras sista hem. Stina dog först, hon skulle korsa järnvägen öster om stationen och blev överkörd av tåget.

Här slutar bandet om Gråsjölien, Elsas bakgrund och senare liv kan inte beröras i detta sammanhang. En kortare artikel om henne själv följer ett annat år.

Anna Forsåker

Anmärkning:

Detta är en avskrift ur ”Gammalt och Nytt Åre Socken” – 1997.

Bernt Mevik 

Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling