Storlien

STENEN I GRÖNAN DAL 

Det har under tidernas lopp skrivits ganska mycket om "Stenen i grönan dal", och det kommer säkerligen att skrivas än mer, sedan nu uppmärksamheten ånyo blivit fäst på saken genom Skidfrämjandets åtgärd (1) att söka restaurera det månghundraåriga minnesmärket. Platsen för detsamma är ju också numera lättillgänglig, knappt 6 km norr om Storlien med dess livliga och rikt förgrenade turiststråk. 

Sedan Skidfrämjandet blivit ägare till Storliens fjällhemman, på vars mark "Stenen i grönan dal" står, anmodades jag att ombesörja restaurering av stenen och ange lämpligaste sättet att skydda den mot åverkan. Den började tyvärr bli fullklottrad med ovidkommande inskriptioner. Händelserna fogade det så, att det kom att dröja sex år, till sommaren 1934, innan de önskade åtgärderna kunde igångsättas.

 1 ) Se vidare härom i styrelseberättelsen i Svensk Skidkalender 1935. 

Den 29 juli—1 aug. i år vistades jag i Storlien och företog undersökningar på platsen för upprättande av förslag till stenens bättre vård och skydd. Den 30 juli besöktes platsen jämväl av bland andra t. f. antikvarie K. A. Gustawsson, därvid förslaget godtogs att höja stenens under-grund, som sjunkit ner, och "inkomponera" stenen som förut i terrängen samt f. ö. vidtaga sedvanliga avbildnings- och konserveringsåtgärder. Det sistnämnda arbetet, i vilket jag icke tagit del, utfördes i slutet av augusti av konservator Gillis Olsson och tecknaren Harald Faith-Ell. Men därvid flyttades stenen, enligt uppgift, 20 m öster om sin förut varande plats och återupprestes där, 1,7 m högre i terrängen, på stabil grund, en åtgärd, emot vilken jag nödgas hos riksantikvarien anföra en avvikande mening. Stenens läge har med största sannolikhet varit detsamma under åtminstone de två senaste århundradena. 

Avståndet från stenen åt väster till riksröset n:r 161 vid Skurdalsporten bilderna 1—2 utgjorde 480 m och rätt i norr till Skurdalssjöns vattenlinje den 30 juli 160 m. Stenens höjd över sjöns vattenyta nämnda dag uppmättes till 18,6 m. På grund av den rådande torra väderleken och norrmännens urtappning av sjön för driften av ett kraftverk måste vattentillståndet betraktas som mycket lågt och närma sig det lägsta, vilket tidigare av kartografer skall ha preciserats till 682 m ö. h. Stenens ursprungliga höjdläge torde då kunna angivas till c:a 700,5 m ö. h. Den har stått i en svacka vid gamla "bymansvägen" (jfr bild 2), som där korsats av en liten källbäck. Stenen utgöres av ett triangulärt block, c:a 1,10 m högt och vid basen 0,85 å 0,90 m brett. Dess tjocklek är c:a 0,2 å 0,3 m, och vikten torde kanske uppgå till c:a 400 kg. I beskrivningar och rapporter allt intill denna dag, där stenarten angives, säges det tämligen kategoriskt, att den är av täljsten. Det är oriktigt, den är av en vanlig typ fyllitisk skiffer, till synes i växellagring med finkornig kvartsit) inom köliskifferbildningarna där i trakten. 

Det är av vikt att nu en gång för alla avliva den gamla felaktiga uppgiften, som kan ge och också gett anledning till trassel. Orimligheten att miltals ifrån frakta dit upp ett dylikt block av täljsten framträder än mera bjärt, då man på platsen ser den rikliga tillgången på för detta ändamål lämpliga skifferblock. 

Stenens åt söder vettande plansida, framsidan (bilderna 4—8) är utfylld med "ristningar", som utan minsta tvivel bekräfta stenens identitet med både den hos Olof Rudbeck avbildade (bild 4) och den av lantmätaren Matthias Busch år 1700 avritade (bild 5). På den senare ritningen grundar sig Erik Dahlbergs avbildning i Sueciaverket, där stenen placerats i ett förskönat landskap med lemlar i förgrunden och renar samt ett jaktparti i bakgrunden (bild 6). Den förstnämnda ritningen kan möjligen ha tillkommit 1665. Upptill å stenens "nordkant" är prydligt inristat äldsta säkra årtalet: ANO 1665 (möjligen 1605). 

Bland de många ristningarna av namn m. m. å stenens baksida märkes Dan. Tilas' mycket omtalade inristning av namn och vapen samt årtalet 1742. Även smalsidorna äro översållade med namn, initialer och årtal från särskilt 1700-, 1800- och 1900-talen. Sekreterare Nordenson har välvilligt meddelat mig, att också på stenens undersida finnas några inskriptioner, däribland årtalet 1737. Tilas uppger, att han (1742) fann stenen kullfallen. Den må ha legat omkull i flera år — det var hårda tider, och varför skulle inte "spådomen" då gå i uppfyllelse! 

Och nu några ord om spådomen, denna vandringssägen, som knutits till "Stenen i grönan dal". 

Den jämtska "Stenen i grönan dal" namnes första gången i den av Jesper Marci (kyrkoherde i Vadstena, 1581 superintendent i Mariestad, död 1592) diktade visan, vars sjunde strof ovan citerats. I sin 1612 utgivna "Specula Sueciae" talar historikern Johannes Messenius om en sten i Jämtland, kallad stenen i Gröndal, på vilken Hälsinglands apos tel Staffan inhuggit en runinskrift, som Jesper Marci i sin visa återgivit sålunda: 

Enligt Messenius skall Jesper Marci påträffat anteckningen om stenen med spådomsinskriften i ärkebiskop Laurentius Petris bibliotek efter dennes död 1573. Messenius uppger vidare, att Laurentius Petri, då han hört stenen vara omkullfallen, säges ha strax rest ditupp och avskrivit spådomen samt att Jesper Marci därom gjort en visa, "hwilken sång Swea och Giötha inbyggiare ännu i thenna dag, icke utan stor förunder, uti sina samqväm sjunga". 

Visan skall ha tryckts första gången 1617. Ord och melodi återgivas i Geijers och Afzelius' Svenska Folkvisor. 

Senare, år 1631, skriver Messenius i sin "Schondia Illustrata", att inskriften å stenen troligen är uppdiktad, då varken Olaus Magnus eller Johannes Magnus hört talas om den och språket är alldeles nytt. Jesper Marcis fynd i Laurentius Petris bibliotek är intet annat än en av katolikerna under striden mot lutheranerna uppfunnen spådom, hemligen kringspridd och lagd i den helige Staffans mun samt sedan av herr Jesper begagnad under liturgistriden för anti katolsk propaganda. Och Messenius tillägger, att detta är så mycket troligare, som stenen trots mycket sökande icke kunnat återfinnas, varken i Undersåker, där Gröndal ligger, eller annorstädes i Jämtland. 

I sin "Helge broder Staffan" (i "Oljoberget och Ladugårdsgärde" 1924) erinrar professor Nils Ahnlund om med vilken skärpa och iver Jesper Marci inskred mot katolicerande företeelser inom kyrkan, och han var en oböjlig motståndare till Johan III :s liturgiska strävanden. Han blev 1579 anklagad och av konung Johan avsatt, men vann  hertig Karls bevågenhet och utsågs två år därefter till andlig styresman för de delar av hertigdömet, som låg under Skara stift. 

Ahnlund håller före, att visan tillkommit under just dessa prövningens år och vill vara ett varnings- och väckelserop, en uppfordran till Sveriges folk att slå vakt omkring dyrbara tillkämpade värden. Sin visa har han renodlat från allt, som kunde minna om papismen. 

I detta sammanhang må även erinras om den danska "Stenen i grönan dal". I sitt år 1643 utkomna arbete "Monumenta Danica" omtalar Ole Worm en anteckning, enligt vilken en kanik i Ribe, Jens Christoffersen, skall år 1503 vid en färd mellan Viborg och Randers på Jylland i en dal, kallad Gröndal, påträffat en sten med följande spådom i kopparskrift: 

Inskrifterna förete ju en så slående likhet, att deras karaktär av vandringsmotiv är uppenbar. Men den senare hade till syfte att bekämpa protestantismen, sådant som tyska seder, varibland särskilt förstås lutherdomen, och den ville påtala, att prästerna — de vidundren — i kyrkan talade böndernas språk i stället för att sjunga latinska mässan o. s. v. Worm avbildar den danska stenen, fastän den enligt hans utsago icke erbjuder någon hemul för sägnen, och så berättar han, att i Jämtland i Norge finns samma sägen (han har det efter Messenius), men den i det jämtska Gröndal ryktesvis försporda stenen hade han icke lyckats få något spår av. Bibliotekarien Harald Wieselgren, som gått hårdast åt den jämtska "Stenen i grönan dal"-traditionen, har i en vid sekelskiftet publicerad uppsats, "Stenen i Grön dal", sökt klarlägga spådomens upprinnelse, och han betecknar  den danska traditionen som den ursprungliga eller — med vår välvilliga tolkning — såsom den tidigare. Wieselgren söker bevisa, att de båda stenarna äro rena myter och "Skurdalsstenen" allenast en gränssten. 

Det skulle föra alldeles för långt att redogöra för mytens mer eller mindre gynnade behandling av olika författare, rapportörer och andra. Vi hänvisa ytterligare särskilt till bilderna 4—6 och erinra endast om, att även ett par lärda jämtar ventilerat spörsmålet. I sin gradualavhandling 1722 om Jämtland säger Johannes Sparrman, att kyrkoherde Burman i Offerdal meddelat honom, att den s. k. Grönadalsstenen var den gamla gränsstenen mellan Jämtland och Meraker, och 1733 disputerar Jonas Bidenius Renhorn om "Stenen i grönan dal", berättar myten och söker fastslå, att de sex fälten med dess bomärken utmärka halv nämnd, vars närvaro vid gränsreglering var sedvanlig, och att stenen nog är gammal gränssten mellan Meraker och Undersåker. 

Då Tilas kommer 1742 och uppreser stenen, förhör han traktens bönder, som försäkra, att detta är den rätta "Stenen i grönan dal". Han beskriver det hela, bl. a. i en berättelse "Iemtelands kenning", och avbildar stenen. Bland vedersakarna märkes nu lantmätare Marelius, som anser, att stenen oförskyllt kommit i värde och blivit berömd. 

Av det föregående torde vara uppenbart, att detta gamla minnesmärke vid vägen genom Skurdalsporten icke har någon för oss vanliga människor tydbar inskrift. Vid undersökningen i år tyckte jag mig ännu kunna spåra, att åtskilliga av de gamla ristningarna i viss utsträckning följde naturliga sprickbildningar i stenen. Många av de gamla inristningarna äro dock helt utförda av människohand och därav även sådana som i sina detaljer erinra om en eller annan trolldomsfigur. Det må väl få anses som en i och för sig sällsam omständighet, att den vandrande myten lokaliserats till denna ödetrakt — men måhända är det ändå inte bara en ren tillfällighet. 

I redan anförda, mycket intressanta sammanställning om 

"Helge broder Staffan", den store svenske siarmunken, erinrar förf., att minnet av denne man utslocknat och att av de förutsägelser, för vilka man en gång åberopade hans inspiration, ha alla utom en fallit i glömska. Tack vare detta undantag, den berömda spådomen om stenen i grönan dal, har Staffans namn burits till eftervärlden. Men här gjorde ett nyckfullt öde honom till en dubbelgångare av Hälsinglands apostel, den helige Staffan, och på så sätt har han trotsat glömskan under en främmande förklädnad. Ahnlund anser, att Messenius, som tidigast har uppgiften om spådomens inhuggning av hälsingeaposteln, utan tvivel härvid vägletts av en levande folktradition, ty ingen av våra äldre historiker har haft ett så öppet öra för allmogens min nesskatter som han. Messenius torde ha mött traditionen i en form, som redan byggde på en förväxling mellan de båda Staffanpersonligheterna. 

Ja, denna folktradition har varit så stark, att man ännu i dag kan få möta en och annan reminiscens av densamma. Vallflickan får tillsägelse att icke på något sätt röra vid stenen, det är något heligt med den. Där gick en förgrening av pilgrimsvägen genom Skurdalsporten, och man rivaliserar fortfarande kraftigt här med en annan led om heliga Birgittas pilgrimsfärd över Jämtlandsfjällen till Nidaros. Norrlands stora färdled mellan Öster- och Västerhav gick genom Jämtland. En gren, vägen genom Skurdalsporten, var väl ej den mest befarna, men det ännu i äldre personers minne bevarade namnet Bymansvägen (Byn = Trondhjem) vittnar om dess forna betydelse även som färdmansväg. 

Redan första undersökningsdagen på platsen diskuterade jag med min medhjälpare, byggmästare Sandberg, dessa färdvägsproblem, som så livligt intresserade oss båda. Det var inte så svårt att leta sig fram efter den gamla vägen, fastän den nu var överväxt. Vi voro ense om platsens utomordentliga lämplighet som rastställe: en vindskyddad svacka, fjällkammens tvärhuggna skåra, Skurdalsporten, rätt fram mot väster och en vid, betagande utsikt över sjö,  dal och fjäll. I nordvästra hörnet av vägen och den lilla källbäcken: stenen — med det av naturen "inristade" korset. En stämningsfull tavla! 

Platsen bjuder till andakt. Visst rastade pilgrimsskarorna här! Och höllo både vid fram- och återfärd en andaktsstund på denna utvalda plats. Kanske var Messenius ändå inne på rätt historisk stråt, då han med stöd av en stark folktradition lät S:t Staffan stå för stenens första uppresande. Lärda män, och de äro många, som i Överhogdalstapetens framställningar se en missionsberättelse, vilja anknyta den till samma helgon. Det är en ganska god parallell. 

Sannolikheten skulle då tala för, att den korsmärkta stenen var vida känd, och så blev den utsatt för det ena falsifikatet efter det andra, främst den märkliga spådomen som — naturligt nog förresten — förvirrat många även goda sinnen. Men även dess karaktäriserande som gränssten kan på goda grunder betvivlas. 

Hur som helst — detta enastående minnesmärke med sin rika andliga utrustning, alltifrån pilgrimen, som ödmjuk kryper till dess kors, eller spådomens allvarshändelser och till den merkantile vägfararen, som här, också med visst allvar, tar sin färdmanssup, och sist nutidsturisten, som njuter av den storslagna, mäktiga landskapsbilden, är i hög grad värt att vårdas och skyddas. 

Sista ordet om "Stenen i grönan dal" torde icke vara sagt, allraminst sedan nu jag, arma människa, låtit en gnista singla ned i krutdurken. 

Ovanstående var infört i Skidfrämjandets årsskrift ”På Skidor” 1935. 

/Bernt Mevik 2010-02-11