Läsning för svenska folket 1904

Skaparens makt och ära. Vi stodo alla tysta en stund invid dess rand, hänförda af dess majestätiska skön­het, under det att ett fint duggregn från det hvita silfverglänsande böljeskummet susade ned öfver oss och våra öron fylldes af dånet frän det nedstör­tande, mäktigt brusande vattnet. I turisthyddan där bredvid funno vi ett gästvänligt mottagande och förstärkte vår matsäck med livad huset förmådde, hvaraf det varma kaffet var det förnämsta. Nedan­för betade en fridfull hjord af getter och får, och måltiden intogs under festlig samklang af djurens bräkande och forsens brus.

Storlien.

Efter de fyra veckorna i Åre följde en vecka i Storlien. Förbi Dufed, Gefsjön, Ånn och Enafors — allt platser med ståtliga snöfjäll — går järn­banan fram till riksgränsen. Storlien är, som be­kant, själfva gränsstationen. Omgifningarna äro storartade, men det hela verkar dystert genom de ofantliga ödevidderna, helst när man, som vi gjorde, kommer ditupp i regn och dimmor. Såsom vanligt under sommartiden vistades här rätt många luftgäs­ter, de flesta boende på det så kallade norska turist­hotellet. Det bestod af tre tämligen stora två-våningshus och sades kunna bereda utrymme för 150 personer. För vår del bodde vi på statens, till fru Wettergren uthyrda järnvägshotell i sta­tionsbyggnaden, där likväl endast tolf rum äro tillgängliga. Åtskilliga hyra rum hos personer, som äro anställda vid järnvägen. Några bondgårdar förekomma ej på stället. Förtänksamma norrmän hade i tid inköpt större delen af marken; svenska staten äger blott ett mindre område för sta­tionen.

En stor förmån i Storlien är. att berget är så lätt tillgängligt. Redan vid stationen befinner man sig omkring 2,000 fot öfver hafvet och har ej särdeles långt att gå, förrän man är öfver trädgränsen. Hvad de sågo underliga ut, dessa krokiga dvärgbjörkar, ned­tryckta och förvridna af fjällvindarna och snötryc­ket! De äro en bild af det myckna förkrympta, som möter här i världen, men ock af det uthålliga mod som med uppbjudande af all sin kraft kämpar för sin plats i tillvaron. Till sist blifva de allt smärre och lämna rum för videt, som kryper längst upp. Men snart försvinner äfven detta; man ser fjället ligga där öde och bart. Dock brytes ödsligheten här och hvar af den fina, hvita »fjällbruden» och andra fjällväxter samt en del mossor och lafvar och af större och mindre rös af stenar, hvilka luftgästerna trafvat upp till ett slags minnesvårdar från fjäll­vandringen.

Genom bidrag af Storliens besökande har un­der ledning af framlidne öfveringeniören Danielson — till hvars åminnelse en stentafla infästs i berget 1901 — en god gångväg beredts med bekväm stig­ning från stationen upp på fjället. Till högsta röset, där en hydda är upprest, är vägen två och en half kilometer. Dit upp kunna, om väderleken ej är alltför svår, äfven svagare krafter arbeta sig fram. Man är där omkring 3,000 fot öfver hafvet och har vid klart väder en underbart storslagen utsikt öfver en mängd sjöar och snöfjäll, till vänster: Åreskutan, Renfjället och Ottfjället; framför: Snasahögarna, Helagsfjällets öfversta topp och Sylarna ­till höger: (Glucken, Fonjen och Stenfjället; bakom sig Middagsfjället och Stjördalen ända till fjällen vid änden af Trondhjemsfjorden. Gripande, ja öfver-väldigande är denna syn. På vintern, då allt är täckt af snö och skidlöpare ila fram öfver fälten, är taflan säkert lifligare. Nu åter var känslan af ödslighet i denna oerhörda fjällöken mest förhärskande; man ville ej gärna gå på berget ensam. Vid stationen åter var lif och rörelse, synnerligast när tågen kommo. Där hade man äfven skydd mot störtregnet och den isande fjällvinden genom att den långa bangården är helt öfverbyggd. Till värn mot snöhinder har själfva banan här uppe öfverbyggts med brädtunnlar på flera sträckor, där de vanliga snöskärmarna, som dock äro mycket höga, ej varit till fyllest.

En känd riksdags- och folkskoleman från Stock­holm — stadd på genomresa till Nordkap — hade godheten att redan andra dagen efter vår ankomst taga oss med på en utflykt till »Brudslöjan». Vä­gen, omkring tre och en half kilometer, var rätt god, men blef till sist ganska svår, när vi nästan som på grufstegar — under hällande regn för res­ten — måste krypa ned i den djupa dalklyftan, från hvars botten det 24 meter höga, men jämförel­sevis smala fallet ter sig vackrast. I solsken, helst vid aftonbelysning, hade det säkert erbjudit oss ännu skönare anblick. Men vi sågo nog däraf för att aldrig glömma detta fina, hvita silfverskir — en träffande bild af slöjan, som smyckar bruden.

Hade vädret varit gynnsammare eller åtmin­stone vi bättre utrustade med ogenomträngliga ytterkläder och fjällskor, skulle vi ingalunda försummat att i fjällpasset Skurdalsporten uppleta den märkvärdiga »stenen i grönan dal», som landshöfding Tilas reste år 1742, sedan den i sekler varit ett gränsmärke. Följande profetia säges på den vara inristad:

1.            När Svenske taga vid utländske seder, Och landet mister sin fordna heder; Än står stenen i grönan dal.

2.     Kyrkor vändas i fångahus; Gudstjänsten mister sitt fångna ljus; Än står stenen i grönan dal.

3.  Skalkar och bofvar trifvas; Gode och gamle drifvas; Än står stenen i grönan dal.

4.  Präster varda bönder,

Och bönder varda vidunder;

Nu ligger stenen i grönan dal. —