Stenåldern
Ingen vet hur länge brytning av täljsten har skett i Handöl. Människor fanns runt Ånnsjön under stenåldern och grupper kan ha varit bofasta där, eftersom det fanns gott om föda. Täljstenberget gick i dagen och det vore konstigt om inte dåtidens överlevnadskonstnärer hade funnit och använt stenen. Men några bevis, till exempel i form av gravfynd, har ännu inte hittats.
Vikingatiden
Det mänskliga och kulturella utbytet gick i öst-västlig riktning och under vikingatiden gick en vandrings- och pilgrimsled förbi Handöl, en förbindelse mellan svenska kusten och Norge, där Nidarosdomen i Trondheim var det stora religiösa målet. Vandringsleden gick alldeles vid en täljstensfyndighet. I Norge konkurrerade täljstensgrytorna ut både järn- och keramikgrytor. Men bevis om så tidig brytning i Handöl finns inte.
1500-talet
De första tydliga tecknen på brytning i Handöl finns från 1500-talet. Då berättar fogderäkenskaper om att bönderna i Handöl och Wik (Björnänge), som tillsammans var ägare av täljstensbrottet, betalade mest skatt av alla i hela Åre socken.
Från början av 1600-talet fanns oproportionerligt många av drängarna i Åre socken i Handöll. Undersåkers tingslagssigill från 1634 föreställer en man som holkar ur en täljstensgryta. På den äldsta kartan över Jämtland, ritad efter det svenska övertagandet 1634, finns både Handöl och täljstensberget utsatta så vid den tiden måste Handöls täljstensbrott varit riksbekant. År 1683 finns en anteckning om vad som såldes på marknaden i Levanger, bland annat 42 stycken kakelugnar av täljsten från Handöl. År 1685 besökte Urban Hiärne, Karl XI:s livmedicus, Jämtand. Hans motiv var att bese de svensk-norska gränsfjällen, samt särskilt "berget der den telgstenen utgräfes och är så väl fast i eld som i vatn".
Trots att inga riktigt farbara vägar fanns, och att Urban Hiärne avslutade sin resedagbok med: "Gudi vare lof som mig den besvärliga och farliga resan, så nådeligen igenomhalp", var han bara den förste i en lång rad av betydelsefulla herrar som kom för att bese täljstensfyndigheten. Och beklaga sig över böndernas klumpiga hantering och slöseri med den värdefulla stenen. I Handöl är mängden talk cirka 90 procent, och järn och klorit färgar täljstenen där grågrön.
1800-talet
Inte förrän med järnvägens byggande 1882, kom möjligheten att utveckla bondebrytningen till en industri. Ett konsortium köpte 1869 rätten till berget och vattenfallet av de åtta Handöls-bönderna.
1900-talet
År 1900 bildades Handöls Täljstens och Vattenkrafts AB, med ett mycket stort aktiekapital. Man tillverkade kaminer, grytor, pannor, urnor, bakhällar, eldfärg och prydnadsföremål. Man deltog i flera utställningar, bland annat i Världsutställningen i Paris 1900, och vann första pris. Detta trots att ingen väg fanns de 7 till 8 km mellan fabriken och stationen. Frakten skedde med häst och släde vintertid och med båt sommartid. Vissa perioder däremellan kunde man inte frakta något alls. Väder, snö, dåliga kommunikationer och slutligen en brand 1908, satte företaget på obestånd och 1910 ombildades det till Handöls Nya Täljstens och Vattenkrafts AB. Därefter följde en period med intensiv utveckling.
För att lösa kommunikationsproblemet byggdes 1917 en 7 600 meter lång linbana, mellan Handöl och Enafors. Den användes till lite av varje. Platschef Ivar Rask skrev i maj 1925: "Vi hade ett missöde med linbanan igår på grund av de eländiga hötransporterna". Personbefordran är inte tillåten, men trots det, är det ibland enda sättet att ta sig till eller från Handöl.
Efter flera ansökningar byggdes en väg 1936, men linbanan fungerade parallellt med den till några år inpå 1950-talet.
Husen i byn utrustades efterhand med el-ström, gemensam bytvättstuga och en bastu. På 1920-talet tillkom skolan där man också började med biograf-föreställningar. Dessutom byggdes affär och telegraf. På 1940-talet stod företaget på sin höjdpunkt och hade cirka 130 anställda. Byn hade då vuxit från åtta gårdar till 250 invånare. Handöls-kaminerna var den stora produkten, som alla kände till, och som till exempel fanns i alla Statens Järnvägars väntsalar. År 1944 köptes företaget upp av Höganäs AB.
Efter en period av utveckling, till exempel byggdes talk-fabriken 1946, började en nedgång, sjunkande energipriser minskade intresset för täljstenens värmelagrande förmåga och 1986 ville man försätta företaget i konkurs. Åre kommun gick då in som ägare och sedan följde ytterligare ägarbyten.
2000-talet
Den norska Granit 1893-koncernen blev ägare till verksamheten 2004. I juli 2013 avvecklade de norska ägarna verksamheten.
Beskrivningen ovan är hämtad från Wikipedia 2026