Enafors

Kortfattad historik

(Not: för definition av kortfattad ges fri tolkning)

Hur det blev så, att jag 1944 köpte Handöl 1:29 är en lång historia, även tidsmässigt. Jag skall försöka göra det så kortfattat som möjligt. Jag utelämnar många förvecklingar, besvikelser och tråkigheter som jag råkade ut för under denna period, De namngivna personer, som finns i denna historik och var inblandade i detta köp äro nu döda. Frid över deras minne.

Min dåvarande divisionschef, kaptenen Nils Werner, efter arv relativt förmögen,ville skaffa sig något i Jämtlandsfjällen, som låg bra till för vinter-, men även sommar-vistelser. Andra världskriget rasade som värst, och vi på F 4 var hårt engagerade i neutralitetsförsvaret. Vi var norra Sveriges största bombflygflottilj och låg ofta baserade på Torne träsk, Kalix, Rommehed, Hållnäs, Gotland, Västgötabaser, Skåne mm beroende på tyskarnas krigföring och vad som hände i Norge. Vi bar alltid pistol och skulle alltid vara anträffbara. Nog om detta.

Nisse Werner fick genom en annons nys om något i Enafors, Handöl 1:29 som rubri­cerades som jordbruksfastighet. Det var ca 150 ha skog och myrmark nära träd­gränsen samt en stuga med s k uthus. Han åkte dit för att se vad det var. Efter denna syn blev det ingen affär. Stugan var knappt halvfärdig, uthuset en gammal fallfärdig ladugård. Där bodde 2 lappfamiljer. Säljarna var två genom skog ganska förmögna hemmansägare som även hade några kor och hästar samt en del får som gick i lösdrift lite varstans i skogarna och samlades ihop framåt hösten. De två var Mattiasson i Klocka och Olofsson i Åsan nära nuvarande Blåkulla eller som det kallades då, Vackermon, där Olle och Alva Olsson bodde.

Det visade sig så småningom att Mattiasson och Olofsson var ena riktiga filurer. Det jag i fortsättningen kommer att förtälja är, hur jag så småningom blev ägare till Handöl 1:29, men även varna för att göra affärer med fullslipade jämtar och även "goda vänner". Jag var väl 25 år gammal och helt utan erfarenhet av att göra fastig­hetsaffärer. Min enda affärserfarenhet var var att vi ungkarlar på F 4 skrev på växlar åt varandra på 500 kr till semestern som det sedan tog ett år att omsätta och betala till nästa växelköp och semester.

Nisse Werner berättade för mig om stugan och tyckte att jag skulle se den och kanske köpa. Jag hade genom många av mina flygningar tjusats av fjällvärlden.

Vi flög inte så nära norska gränsen för där stod tyskarna. Några turister fick ej komma upp till Åre och fjällvärlden. Bydalen var tillåtet att besöka. Som militär fick jag åka dit utan vidare och jag ville besöka Enafors.

Mina kamrater på F4, Gunnar Färnström, Gun Månsson, Bruno Källgren och Inger Kullgren skulle en weekända åka upp till Enafors och bo i en stuga i Enkroken,som tillhörde blivande generalen och min eskaderchef Ingvar Berg som fått stugan av dåvarande Chefen för Flygvapnet, Friis.

Dessa fyra kamrater åkte upp dagen före min resa och jag skulle vara välkommen att hälsa på dem. Detta var väl i slutet av april. Tågresan från Östersund till Enafors tog visst 4-5 timmar med det vedeldade loket som gick så långsamt i backarna uppför mellan Duved och Gevsjön att man skulle kunnat hoppa av och springa bredvid vagnarna. Allmän väg slutade i Duved.

Jag kan redan nu nämna att vägen E75 (numera E14) byggdes i olika etapper. Vid denna tid kunde man åka bil till Ånn endast på sommaren. På vintern kunde man åka på Ånnsjöns is till Handöl och sedan på vägen mellan Handöl och Enafors station.

Vid framkomst till Enafors gick jag till dåvarande turisthemmet, nuvarande Jämtlandia och frågade Aune (ägaren) om vägen till Enkroken.

Svar: Ta roddbåten som ligger därborta (nuvarande bron över Enan) och ro över och sen är det väl en halvmil genom skogen. Ingen väg. Ingen roddbåt, den låg på andra sidan.

Jag bestämde mig för att inte gå till Enkroken eller åka skidor dit, jag hade sådana med mig. Det var sol och vackert väder och snö i skogarna men ganska mycket barmark också. Jag beslöt att gå och titta på "Werners stuga", Handöl 1:29.

Jag hade fått en beskrivning hur jag skulle gå till Olssons, Olle och Alva , som så småningom blev våra kära vänner. Jag trasslade mig fram och fick då för första gången se Vackermon och min blivande stuga. Vädret var strålande och utsikten mot Snasahögarna och övriga fjällvärlden var överväldigande. Jag kunde gå in i stugan. Köket var som det är än idag. Stora kammaren ganska sig lik, lilla kammaren hade inget golv. Trappen upp till vinden var byggd, på vinden fanns bara golvstockar. Inget sågspån i väggarna.

Jag tar tåget hem till Östersund. Efter flera månaders funderande bestämde jag mig för att kanske skaffa mig stugan i fjällen. Jag kontaktade Mattiasson och Olofsson och förklarade mig intresserad av att köpa det. Jag provlandade en gång på Ånnsjön och kontaktade Mattiasson. De skulle ha 10 000 kr som skulle skrivas som 8 000 kr

 Jag hade inga pengar. "Du kan låna på banken" sa' dom och så började mina försök att skaffa pengar. Jag kunde mot borgen få låna pengar i Jämtlands folkbank och ha stugan som säkerhet. Det var bara att skaffa borgenärer.

Trots att tio av mina officerskamrater skrev på, gick det inte utan banken ville ha ett "bra "namn också. Till slut vågade jag gå till flottiljläkaren, Gusten Kjellner, överläkare och ögonspecialist på Östersunds lasarett, och framlade mina bekymmer. Han var själv fjällentusiast, hade alltid eget bord på Storliens Högfjällshotell när han for dit med sin gode vän, Gunnar Unger på F 4, filmstjärna på stumfilmstiden och sedemera flygare. Hans hesa röst gjorde honom oduglig som älskare när ljud­filmen kom. Unger var min divisionschef när jag var aspirant däruppe 1940. Då fick jag låna pengar som det sedan tog 20 år att betala tillbaka till Jämtlands sparbank, som försvann in i Sundsvallsbanken , som gick upp i Nordbanken.

Ett köpekontrakt upprättades av en fastighetsmäklare i Östersund till vilken jag hänvisades av Mattiasson. Mäklaren hade ett litet kyffe på några kvadratmeter. När jag så småningom skulle ha lagfart på mitt s k köp förklarade tingsrätten att kontraktet var ogiltigt. Köpekontraktet måste kompletteras med diverse namn-teckningar, exempelvis säljarnas hustrurs. Det blev nödvändigt för mig att få juridisk hjälp. Köpeskillingen hade ju erlagts av mig till Mattiasson och Olofsson.

Jag blev rådd att gå till advokaten Victor i Östersund. Han var känd för att kunna tampas med kluriga surjämtar. Det började kosta pengar igen. Jag bodde då i Stockholm.

Alltnog. Victor lyckades få genomdrivet att ett nytt köpekontrakt upprättades. Det visade sig då, att som det första köpekontraktet var upprättat och när lagfarten skulle bevilja var jag även ägare till Mårtenssons och Gunnerfeldts mark nere vid järnvägen. Jag tyckte inte det var rätt men Mårtensson och Gunnerfeldt hade ingen lagfart och deras köpekontrakt med Olofsson och Mattiasson var bristfälliga. Jag meddelade Victor att vi inte skulle driva igenom min äganderätt till denna mark. Victor tyckte nog jag var en idiot, men jag tänkte, att om jag tar deras mark, kommer de säkert att bränna ner min stuga. Inte Gunnerfeldt men väl Mårtensson, som Olle och Alva ansåg kapabel till vad som helst - vilket också skulle visa sig framledes.

Mårtenssons och Gunnerfeldts köpekontrakt gjordes om så de kunde få sina lagfarter. Så här efteråt tänkte jag på baggböleriet i Norrland. Inom parentes kan jag nämna att Gunnerfeldt, som hade varit min ambulansförarinstruktör på F 4, på sin sista tjänsgöringsdag före pensioneringen skulle göra en kort flygning med ett ambulansflygplan. Tragiskt nog störtade han och omkom. "Den mänskliga faktorn" var orsaken".

Nuvarande Eirtiz' stuga bestod på den tiden av en logeliknande byggnad, som tjänstgjorde som bostad med två rum att bo i. Övriga utrymmen hade varit ladugård och höloge. Där bodde två lappfamiljer, Fjällberg och Klemmedsson. Fjällberg hade varit trea i Vasaloppet en gång i tiden. De skulle betala 10 kr i månaden i hyra. Jag fick aldrig ett öre från dem.

På Blåkulla började ett långvarigt snickrande och byggande som drog över många år. Kriget tog slut, jag sökte till nuvarande SAS, bodde på Sibyllegatan 39 och gifte mig med Margareta den 18 september 1948. Ett jättebröllop i Vadstena klosterkyrka.

En dag fick jag brev från länsstyrelsen i Östersund att jag huggit ned en massa skog på ett 300 m brett område av min mark, som nu är omplanterat och delvis uppvuxet, öster om vägen ned mot Eirtiz' stuga. Jag blev tvungen att åka upp och titta. Och visst - det hela var ett kalhygge!

Bekymren hopades. Jag ålades att återplantera skogen, som här klassas som skyddsskog. Jag skrev naturligtvis till Länsstyrelsen och förklarade att jag inte kände till någonting om avverkningen. Så småningom fick jag av Olle och Alva reda på vad som förevarit. Olofsson och Mattiasson hade lovat att mot betalning fälla några träd åt mig till vedbrand. De skulle göra det gratis om de fick ca 10 kubikmeter själva av min skog.

Jag tyckte det var skäligt. För att fälla träd häruppe måste länsskogvaktaren märka ut, "bläcka", de träd som kunde få fällas. Enligt Olle och Alva hände följande: Mattiasson i Klocka kallade på skogvaktaren, söp honom full varefter alla träden bläckades, varefter träden raskt höggs ned av de båda filurerna. Det var åtskilliga 100-tal kbm fin gran som försvann in i fickorna på de två kumpanerna. Jag fick betala hela nyplanteringen men några granar såg jag aldrig till. Olle och Alva fick sig dock en extraförtjänst genom att plantera nya granar. Idag kan ni se hur de vuxit upp tillsammans med en massa björksly, som egentligen borde gallras bort. Jag fullgjorde min skyldighet. Det var fördjävligt och fick senare höra att skogvaktaren - eller vad det nu var för en typ- fick sluta sin anställning vid länsstyrelsen. Här hade man säker hela tiden förstått hur det gått till, men jag var ju markägaren och fick bekosta kalaset. Efter alla dess år häruppe är Olle och Alva de enda jag trott på.

Sammanlagt där uppe ägde jag ganska mycket ha skog, kärrmark, myrar och några fjällnära träd. Handöl 1:29 sträckte sig en bra bit upp mot Högåsen. Skogsmarken värderades till 2 öre/kvadratmeter. Både Olssons och Mårtenssons hade kor. Bägge ville låta sina kor beta på mitt område, Mårtensson kom först och han fick beta första sommaren men sedan överlät jag betet till Olsson gratis. Jag hade märkt vilken lurifax Mårtensson var.

Olsons försåg oss med mjölk och grädde, verkligen tjock, under många år när vi bodde där uppe. Korna gick lösa i skogen och på vissa öppna ängar runt stugan och ovanför nuvarande E 14.

Det löste många problem för Olle och Alva. Jag hade en tid en egen gris hos dem. Jag fick "svart" mjöl från min Morbror Nils i Äppelbo och slakten verkställdes av kontrollanten, som skulle se till att det inte fanns några svarta grisar.

Kom ihåg att vi hade ransoneringar flera år efter krigsslutet!

Det var tider det!

I Mårtenssons skifte som han fått gratis av mig ingick ett område söder om järn­vägen. Där ligger nu en massa stugor som byggts av folk från Östersund.

Ingrid Eiritz, Eriks dotter, kallade dom helt riktigt Balubas, efter en negerstam i Kongo.

Området liknade till sist en enda stor skräphög. De ville ha en väg dit samt passage över järnvägen vilket SJ förbjöd. E 75 höll på att byggas och man kunde nu åka bil till Enafors och så småningom till Storlien och Norge.

En sommar när jag kom upp så hade Mårtensson huggit ned en massa träd på mitt område och skapat den körväg som nu går bakom vårt dass till järnvägen.

Trädstammarna hade han vänligen låtit mej behålla. De äro uppeldade efter tre års

torkning. Inte nog med detta, han hade dessutom systematiskt huggit av trädrötterna till de björkar som idag finnes på sidan av den vägen.

Olle och Alva talade sedan länge inte längre med Mårtensson. Mårtenssons fru tyckte jag verkligen synd om, hon var kuschad till tystnad men var säkert en fin kvinna men som för husfridens skull gömde sig för omvärlden.

Deras hus köptes, vad som sagts mig, sedermera av en tandläkare från Sundsvall. De har aldrig synts till, i alla fall inte när jag har varit där uppe.

Hur Blåkulla blev Handöl1:149 kan i korthet beskrivas på följande sätt:

Mina då bästa kamrater var Erik Eiritz, som jag lärde känna som "silverflygare" dvs en privatflygare som utbildades inom flygvapnet. Han tjänstgjorde på F4 när jag var kadett där, samt en man vid namn  Esbjörn Edman.

Esbjörn och jag var luckkamrater på Ljungbyhed och följdes åt tre fyra år tills han omplacerades till F12, Kalmar. Jag tog avsked från FV 1946 och anställdes vid ABA (nu SAS).

Handöl 1:29 var för mig ekonomiskt betungande med skulder och amorteringar, el, försäkringar, advokater mm.

När vi träffades då och då i Stockholm eller hos Erik i hans hem i Harnäs, Erik var överingenjör på Skoglund & Olsson i Gävle, talade vi ofta om Blåkulla. De ville köpa in sig och till slut blev det så. Några papper oss emellan skrevs aldrig, det fungerade medelst handslag.

Jag fick fortsätta att betala och sköta räkenskaperna, de andra var ivriga att investera.

Esbjörn skulle sätta dörr på den av mig och Glestand byggda vinden mm. Dit kom så småningom någon slags dörr. Ingenting passade. Dörren fick gå tillbaka till fixaren Rothelius i Ljusne.

Esbjörn flyttade över ett telefonnummer till Blåkulla. Ledningarna finns än. Gäster ringde utan att betala. Jag fick stå för detta. På något sätt lyckades jag bli av med telefonen och gratisringandet.

Esbjörn blev kär i en flicka Elin från Ronneby, och de var här uppe tillsammans med oss en påsk. Det skar sig ordentligt då Elin avskydde snön och allt det primitiva.

Esbjörn bar sig dumt åt mot Margareta och ville dra sig ur det hela. Han ville ha 4000 kr. För vad? Erik och jag betalade honom i alla fall 2000 kr vardera och så var Esbjörns saga på Blåkulla all. Gör aldrig affärer med vänner utan att papper skrivs!

Vi var nu två. Erik var egentligen en ganska hänsynslös affärsman har jag så små­ningom förstått. Han lämnade Skoglund och Olsson för att bilda en egen firma,"Gävle Plåt", samt skapade en liten anläggning i Ytterharnäs med ett mindre antal plåt- och svetsarbetare anställda.

Han började bearbeta mig och så småningom delade vi Handöl 1:29 så att jag fick 1/3 mark med stugan och Erik 2/3 av marken med den gamla ladugården.

Eriks del blev stamfastighet och Blåkulla fick fastighets-beteckningen 1:149. Erik rev den gamla ladugården och byggde upp det hus som nu står där. Erik tycktes vid denna tid ha ganska gott om pengar, villa ,stor bil och båt. När avstyckningen skedde var jag ej närvarande. Det blev då så att Erik tillsammans med lantmätaren styckade fastigheten och med detta följde den ganska konstiga gränsen fastigheterna emellan.

Som alltid gäller det att bevaka sina intressen.

När Erik byggde sitt hus lät han borra en mycket djup brunn för att kunna dra in vatten i stugan. När vatten väl hade hittats och pumpen skulle sänkas ned bar det sig inte bättre än att den fastnade där nere - och där sitter den än. Erik har servitut på att få ta vatten i min brunn.

Vi hade det bra tillsammans, familjerna Lundström och Eiritz. Nu var det inget sam­ägande längre vilket jag lärt mig är mest av ondo.

Erik avled plötsligt i någon blodsjukdom och därmed hade alla som hittills om-nämnts, gått ur tiden - utom jag. När han avlidit konstaterade skattemyndigheten att döds­boet var skyldigt en massa pengar pga obetalda arbetsgivaravgifter. Dödsboet över­tog genom dottern Ingrid, som är en duktig flicka, firmans verksamhet men måste skaffa fram pengar till skattmasen. Hon ville inte göra konkurs utan anlitade en mycket skicklig advokat i Gävle som hette Ahlström. Han rådde henne att bl a sälja det mesta av Handöl 1:29. En svarthandlare i Gävle var beredd att betala flera hundra tusen kronor för ett avstyckat område om han fick köpa motsvarande och angränsande del av Handöl 1:149. Jag var beredd att sälja och affären genomfördes.

De nu sålda delarna av ursprungliga Handöl 1:29 som jag 1945 köpte för 10 000 kr in­bringade så mycket att dödsboet blev skuldfritt, jag köpte en ny fin bil och aktier för 25000 kr, vilket visat sig vara en bra investering.

Marken, som såldes till Stor-Stockholms Fastighets AB, var delen norr om E 14 upp mot Högåsens myrar. Jag hade dock vissa svårigheter att få ut mina pengar  av fastighetsbolagets advokat, Södere'n, vilken ville betala mig genom inteckningar.

Nu hade jag dock lärt mig och svarade med "pengar eller köpet tillbaka" och anlitade advokaten Ahlström i Gävle. Södere'n var besvärlig men gjorde till slut bort sig genom att dra vägen som går upp mot Högåsen från E 14 och tomterna där över min mark utan att ha rätt till det.

Det har hänt mycket här på Blåkulla sedan jag för första gången vi påsktid 1944 satt och tittade upp mot Snasahögarnas toppar och funderade på om detta kunde vara något att ha.

Vår son Gunnar, som praktiskt taget varit här upp varje år sedan födseln övertog år 1980 fastigheten Handöl 1:149. Jag, och min älskade hustru Margareta, som bidragit med det mesta till husets charm hoppas att våra efterlevande skall ha fortsatt glädje och nytta, få frisk luft och tillfällen till rofyllda och avkopplande stunder i denna miljö.

Våra tankar är alltid med er, kära barn och barnbarn, när ni är här uppe.

Historien om vattnet

 Vatten måste man alltid ha tillgång till. När jag köpte Blåkulla var det lite si  och så med det. På våren fanns alltid vatten i den nu befintliga brunnen nere i backen. I den stora 18 m djupa brunnen ner mot Eiritz stuga fanns dock intet vatten. Hur denna brunn kommit till vet jag ingenting om.

Lapparna Klemmedsson och Fjällberg samt Olle och Alva ansåg dock, att om man rensade den skulle det nog bli vatten. De ansåg också att vattnet i den nu använda lilla brunnen ej var tjänligt, då det hade varit kreatur i den då befintliga ladan där Klemmedssons och Fjällbergs bodde. De tyckte att jag skulle rensa den stora brunnen och lägga i cementringar - så skulle alla problem vara ur världen. Kanske skulle det gå med hjälp av hyrespengarna från lapparna. Men jag fick ju aldrig några sådana.

Olle och Alva kände en person i Duved ,som var slagruteexpert och tillika cement­ringgjutare. Han skulle tillfrågas. Olle och Alva skötte det hela. Hissanordning i form av en vev fanns, men den var trasig och i behov av lagning. Det hela skulle finansieras genom att Olle och Alva lovade betala 100 riksdaler om året för vatten och bete om deras två kor fick beta på mitt område.

Ringar mm kom och sattes i den tidigare träklädda brunnen. Lapparna och Alvas bror Sixten gjorde jobbet. Sixten fick vinschas upp och ner i det smala hålet och place­rade ringarna från botten och uppåt. Det har aldrig kommit en droppe vatten upp ur detta brunnshål men väl sand och lera. Vackermon's experter trodde "att kanske hade vattenådern slammat igen" men "att det nog skulle ta sig". Investeringen i den brunnen visade sig tyvärr vara värdelös.

Återstod alltså den gamla brunnen i backen. Den får sitt vatten från en källåder samt från smältvatten. Den har fungerat bra och ingen har någonsin bliv sjuk av det vattnet.

Cementbrunnen stängdes senare på grund av att utrymmet ovanför ringarna sjunkit ihop och det blev en djup grop runt omkring. Gå alltså inte för nära den brunnen - skulle man ramla ner kommer man inte upp!

En sommar när Erik och jag var på Blåkulla gick vi en kväll under Olles och Alvas överinseende med en slagruta som Olle täljt till. Både Erik och jag fick "utslag".

Slagrutan stod som en sprättbåge och pekade nedåt och vi hittade två vattenområden som båda ledde ner mot brunnen. Varken Erik eller jag hade tidigare trott på detta fenomen, men vi var väl båda lämpliga "slagrutemän".

För att kunna hitta brunnen vintertid är den utmärkt med en stör som står ca 1 m söder om brunnslocket. Det har hänt att jag måst skotta mig ned 2 m för att komma åt brunnen.

Eiritz har servitut på att ta vatten i brunnen.

Hjortron

Florans beskrivning:

Ört med stora, breda, kantflikiga blad. De stora blommorna sitter ensamma i plantans topp. Blommorna är enkönade. Växer på mossar, både på öppna trädlösa myrar, särskilt i fjälltrakterna och på försumpade mossmarker inne i barrskogarna. Blommar under försommaren. Fruktmognad i juli-augusti.

Ovanstående täcker det mesta men jag har några tillägg: Pollineringen sker genom flygande insekter. Följaktligen blir det dåligt med hjortron om dessa är få eller helt saknas. I fjällvärlden kan det hända, att blomningen försenas genom kall försommar, mycket regn eller annan otjänlig väderlek. Insekterna kommer kanske fram först efter blomningen. Temperaturen spelar också stor roll. Ett normalår kommer blomningen igång i början till mitten av juni här uppe i Blåkullatrakten. Hjortronplantor hittar man under ovan beskrivna växt­betingelser i praktiskt taget hela Sverige. Jag har plockat hjortron även på ganska kala öar i Stockholms skärgård ute vid Sandhamn.

Mitt stora intresse för bärplockning grundlades under tidiga barndomsår genom att jag följde min far och mor under deras bärplockning, när vi bodde i Småland, Åryd, utanför Växjö, samt efter flyttning till Storvik, i Gästrikland. Vi plockade lingon, blåbär och hallon samt hade svarta- och rödavinbärsbuskar och några krusbärsbuskar hemma i trädgården. Smultron plockades med fördel i fäbodarna som fanns några mil norrut runt Fäbodsjön och Hosjön men dessa bär åts nästan genast upp. Övrigt syltades och saftades och skulle räcka till nästa sommar. Under vår nästan 20-åriga vistelse på Kungs Starby utanför Vadstena genomsökte jag Omberg och plockade hallon och smultron hinkvis.

Hjortronmyrens värsta fiende är norrmännen. De har ingen religion - de plockar hjortronen när de är gröna. De invaderar markerna och dammsuger dessa medan vi svenskar går och väntar på att bären skall mogna. Svenskar får icke plocka norska bär. I hjortrontider är därför grannsämjan är inte särskilt god. Därför gäller det att man har hjortronställen som norrmännen inte hittar - vilket ofta innebär de otillgängligaste platserna.

Efter några år har man lärt sig att hitta de bästa ställena, vilka oftast är skogsmyrar i djupaste skogen - och svåra att hitta igen.

Nu åter till hjortronen som jag började leta efter när Blåkulla blev mitt 1945. I princip har jag besökt Blåkulla varje år, sommar som vinter fram till dessa dagar. Sommarvistelsen skedde från sista veckan i juli och några veckor framåt under arbeten på stugan samt jakt efter hjortron.

Här kommer en liten beskrivning av hjortronet. Det bildas ett hjortron av varje blomma efter pollineringen. Detta bär är från början ganska litet men växer till. Jag kallar nu bäret för frukt. Denna frukt börjar innehålla delfrukter. Fruktbesättningen är som regel ganska sparsam.

Varje delfrukt innehåller en liten fruktsten. Jag har räknat att en hjortronfrukt kan bestå av upp till 18 delfrukter. Vanligen 5-7 st. Frukten liknar hallon till formen. Ju fler delfrukter - desto större och saftigare bär. Vissa människor tycker icke alls om dessa bär, dels på grund av dess speciella smak och dels fruktstenen, som de säger, att de inte kan svälja. Min far åt t ex aldrig hjortron.

Hjortron är numer en dyrbar delikatess från vildmarken. När jag plockade hjortron tog jag de största och lagom mogna för mig och åt upp dem. De var för fina för "vanliga" människor. Hjortron är synnerligen nyttiga, vitamin- och näringsrika för bärplockaren som kämpat mot mygg, knott, broms, svår terräng och tunga myrmarker. Skörden kokas till sylt eller eventuellt bli till mylta - ett slags hjortronmos. Mer om det senare.

Ett hjortron är från början hårt och grönt till färgen men blir vid lämplig väder­lek mjukare och mjukare, börjar rodna och blir sedan vackert rött och saftigt. Det mognar vidare och blir så småningom gult och väldigt "löst i köttet" och därmed svårplockat. Dessa gula bär, som oftast plockas på själva myrarna läggs i krukor och kallas mylta. Jag brukade inte plocka dessa bär - det blev bara mos i hinken.

Ett hjortron bör plockas när det är rött men inte för löst. Då går det lättare att vrida av det från plantan. Så småningom blir man expert på denna konst. Under mognadsperioden lossa bären lätt från foderbladen vid plockningen.

Hjortron eftermognar.

Syltningen

När man varit ute en dag och kommer hem med en eller två fulla hinkar, vidtar nästa fas. Skörden består av bär i olika utvecklingsskeden - från halvmogna till kanske övermogna. Bären slås nu ut på plåtar, brickor mm för att sorteras. Mogna bär plockas ut och läggs för sig i något kärl eller kastrull. Övriga får ligga till sig, helst i solen om det finns någon. Varje dag mognar bären mer, de rodnar och mjuknar. Mognade bär plockas bort och läggs bland de redan mogna. Efter några dagar har de flesta blivit godkända. Kvar ligger bara hårda, gröna, fula kart, som man kanske kokar upp dålig stenrik sylt av eller också slänger man dem. De från början grönaste bären brukar inte bli bra.

När bären under eftermognaden plockats ihop varvar jag dem med socker, ej alltför mycket, allt eftersom man fyller på med mognade bär. Hjortron möglar inte. Jag vill inte att sylten skall bli för söt. Ett halvt kilo socker till ett kilo bär försöker jag hålla mig till.

När nu allt är rensat och mognat och varvat med socker har man en kastrull vackra hjortron framför sig. Jag slår i lite vatten och kanske lite mera socker och ger det hela ett uppkok under omrörning med träsked. Sylten ändrar nu färg och gulnar. Slå upp på burkar som för säkerhets skull paraffineras.

Mina hjortronmarker

När jag började leta efter hjortron gick mina första strövtåg norrut mot Högåsen. Så småningom hittade jag här och var i skogen mindre myrmarker som genom­skars av någon liten bäck. De bästa plantorna och bären fanns runt små granskogs-öar i den blöta och myrliknande terrängen. Nu började jag lära mig var jag skulle leta. Jag kunde få ihop några liter ibland.

Ju högre upp mot Högåsen man kom desto färre hjortronblad.

Ovanför kraftledningen till Norge finns inga hjortron..

Jag började nu leta söder om järnvägen i skogen ner mot Enan. Hjortron fanns här och var, stora och granna, men det blev inte mycket i hinken.

Efter några år gick mina vandringar söder om Handölsvägen för att genomforska skogsområdet nedanför myrmarksområdet som ligger söder om ett mindre skogsområde nedanför Snasen. Så mycket hjortron blev det inte, men upp-levelsen att se och höra vadarfåglar, spovar mm som flaxade och skriade över sina häckplatser i vattensamlingarna i myrarna gjorde det mödan värt.

I vissa svårpasserbara myrar måste jag rulla mig för att inte sjunka ned.

Det var väl någon kilometer till att gå för att nå nästa skogsparti upp mot Snasen och fjällbjörksterrängen på dess nedre branta bergmassiv.

I detta skogsdungeområde med många små bäckar fanns det här och var hjortron, stora och fina och röda men någon hink blev aldrig riktigt fylld. De bästa bären växte längs bäckarnas kanter. Man kan se hur hjortronen följt småbäckarnas lopp.

Ingolvån

När man sitter i Blåkullas kök och tittar mot Snasen ser man alltid, sommar som vinter, vid vi kallar för Silverfallet. Det är en mycket brant klippa varifrån Ingolvån kastar sig ned för att fortsätta i ett, utom på vissa ställen, lugnt lopp för att förenas med Enan i höjd med landsvägsbron över Enan på vägen Enafors - Handöl. Jag har följt dess lopp från födelsen mellan Stor- och Lillsnasen och Getvalen och hur den slingrande rinner genom Snasens steniga fjällbjörkterräng via en canyon-liknande raviner och så småningom likt Smetanas "Moldau" flyter "ruhig und breit ins Enan und weiter dahin ins Ånnsjön". (Moldau flyter genom Prag och är en biflod till Elbe.)

Ånnsjön är förmodligen näst Tåkern och den nyrestaurerade Hornborgarsjön förmodligen Sveriges fågelrikaste  sjö. Enan bildar nämligen ett fågelrikt delta när den rinner ut i Ånnsjön. För att uppleva detta måste du helst paddla kanot. Tranor trumpetar här och var.

Om du riktar blicken mot Storsnasens topp kan du på sommaren se en bäck som i nordostlig riktning rinner ned mot Handölsvägen. Olle och Alva kallade den för "Guldbäcken". Den är liksom Ingolvån utmärkt på fjällkartan. Jag har följt även denna "farled" men den rinner i sådan terräng som icke är lämplig för hjortronplantor. För stenigt. Har kikat efter några guldfynd men icke funnit ett korn. Jag har även spanat efter rester från Armfeldts karoliner 1718-1719 men inte en benskärva eller musköt har jag hittat. De drog ju sig tillbaka denna väg under reträtten från Norge.

Ofta när jag suttit vid köksfönstret och njutit av den pampiga utsikten mot Snasen och Silverfallet har ibland en tanke dykit upp. Man skulle låta bygga en kraftig vattenledning från Silverfallet till Enafors station eller kanske ända till Trondheim för att med vidare befordran med båt exportera vatten till Arabiska halvön. Ingolvåns vatten kan rinna av sig självt genom självtryck. Vattnet är välsmakande och utan föroreningar och skulle göra arabiska planer på att bogsera stora isberg från Antarktis för att försörja länderna där med billigt livgivande vatten onödiga.

Anläggningskostnaderna torde vara försumbara i jämförelse med de gas- och oljeledningar från Atlanten och Sibirien finns idag för att försörja ett törstande Europa!

Skanderna (Sverige och Norge) kunde försörja Europa, Sahara och Arabiska halvön med sötvatten med solen som enda drivkraft i åtminstone 30 000 år. Utan reningsverk och green-peace. Rikspajasen Per Garton kunde gå i pension. Vattnet rinner genom självtryck genom halva Europa på grund av jordaxelns lutning!

Ett år beslöt jag att följa Ingolvåns västra sida. Man kan vada över ån lite här och var. En vandringsled från Enaforsholme fick så småningom en spång byggd över ån. Leden går upp mot Snasen och Silverfallet och vidare in mot Blåhammar-stugan eller Ulvåtjärnstugan.

Nu hade jag fått en lyckträff. Längs Ingolvån växte dessa typiska små granskogs-dungar med fuktig mossa och med massor av hjortron. Nu började jag kunna fylla en hink. Väster om ån utbreder sig ett relativt vidsträckt myr- och kärr-område. Detta genomsöktes även, men där fanns ej plockbara bär. Jag vadade ömsom väster om och ömsom öster om ån upp till Snasens fjällbjörkterrängen men hittade ej så mycket så pass högt upp. "Stränderna" kunde vara mycket branta klippor med strid ström. Mycket svårklättrat här och var. Ingolvån har skurit sig  ned i berget under årtusendens lopp för att komma fram till Enan. Här och var växte dock skogsdungar, som stod fuktigt och var omgärdade av hjortronfyllda plantor.

När man möter en dylik syn efter många strapatser känner man sig belönad.

Jag är övertyget om att ingen hjortronplockare har varit där tidigare, trots att vandringsleden mot Snasen bara går 2-300 m vid sidan om dessa platser. Fjällvandrare går inte så värst långt vid sidan om lederna och någon bilväg för norrmän finns ej på flera kilometers avstånd.

Nästa fyndplats

Jag hade nu bil. Efter kartstudium beslöt jag mig för att tillsammans med hustru söka hjortron längre bort mot Storlien söder om E 14 i höjd med sopstationen, på vägen mot Enkroken. Margareta hade ej tidigare varit med under mina vandringar. Jag hade alltid varit ensam - mot alla regler för vistelse i fjällen.

Om något skulle hända, så man inte kan förflytta sig, benbrott e dyl, skulle man kanske inte bli funnen förrän åratal efter olyckan. Sitter eller ligger man under en gran är man nästan omöjlig att upptäcka.

Har ibland suttit under en gran, genomblöt under våldsamma åskväder, och filosoferat över vad man egentligen höll på med. Jag hade alltid sökt instruera Margareta vart jag hade tänkt styra kosan - men hjortronen styrde färden.

Margareta fick nu visa sig som duktig bärplockerska. På kartan hette området vi skulle utforska "Brattåsens f d fäbod". Man måste hoppa eller vada över en bäck, Brattåsbäcken, på någon lämplig plats. Denna är ganska djup på sina ställen. Man kan faktiskt köra bil till fäboden, om man hittar en liten avtagsväg från E 14 strax efter sopstationen. Skogs- och myrmarker är nu tillgängliga om man går i riktning mot Snasen. Terrängen är vandringsvänlig.

Detta blev också ett lyckokast. Första och enda gången Margareta var med plockade vi var sin hink full med hjortron!

För att hitta bär måste man nästan ha ett slags "bärplockarsinne" och även kunna ta hänsyn till hur bären kan tänkas växa och mogna. På Omberg kunde jag säga till mig själv: där borta finns smultron eller hallon - och det slog aldrig fel. Vilda bär har sina speciella växtplatser!

Inte undra på att vilda hjortron är dyra att köpa!

Om juni hade varit kall och det blev dåligt med bär nämnde Alva ibland att man kunde få en andra skörd av hjortron i augusti, men det har jag aldrig kunnat verifiera.

Det är 85 mil från Nyköping till Blåkulla men naturupplevelserna är väl värda resan. Mygg och knott kan dock ibland förpesta tillvaron . Efter vår vistelse på Blåkulla den varma sommaren 1994, när vi målade om stugan sade Margareta: aldrig mer Blåkulla när det är mygg och knott. I september är det ofta klart och kallt men naturens färger är obeskrivliga. Har man bil kan man vid den tiden besöka många platser utan att flygfän plågar en och då verkligen njuta av fjällvärlden. Hjortronen är slut då, men det kan finnas lingon och svamp att plocka och förhoppningsvis finns det hjortronsylt i källaren.

Vissa år finns inga hjortron alls här uppe i fjällvärlden, men man längtar dit i alla fall; till dessa mäktiga berg, den färgsprakande naturen, tystnaden, den klara rena luften, det omväxlande vädret med storm, regn, snö och solsken, till trivsam tillvaro i stugan med en kanske sprakande spis. - medan kaskader av protoner och elektroner, styrda av solvinden, kanske klär och färgar himlen i de vackraste norrsken.

Epilog

Tal som icke åtföljas av någon slags handling är ett läte. Läten kan vara vackra men även fula. Tystnaden är ljuvast.

På Blåklulla ljuder endast vackra läten. Sfärernas harmoni skall råda.

Pimpelfiske.

Det var påsktid. Gösta och Esbjörn skulle en morgon åka till S.Rensjön gör att fiska röding. Olle lovade att följa med. Han lånade oss borr och pimpelspö. Mask hade inköpts hos en maskmånglare i Åre för 1 kr/st.

De var små och ynkliga men om man delade på dem så blev det ju bara 50 öre/st. Olle tyckte att det var billigt. "En Pälle" sålde dem.

Avfärdsmorgonen var helklar, sol och skare och en dryg halvmil till Rensjön.

Olle skulle visa oss lämpliga borrplatser genom isen, som sedermera visade sig vara ca 1m tjock.

Kl.3 på morgonen gav vi oss iväg, på skidor naturligtvis, medhavandes mackor med skinka, ägg och kaviar, termosar med dryck samt flera icke redovisade förnödenheter.

Olle medförde en en sotig kaffepanna som vi kunde koka kaffe på, när det blev lämpligt, på en pinne över brinnande ris. Det var mycket trevligt.

Väl uppe på Högåsen och på sluttningen ner mot sjön mötte vi för första och förmodligen sista gången två polarrävar. Vi stannade och tittade på dem. Sällsynt med polarrävar i Enafors.

Vad jag nu tror mig veta är den utdöd i Sverige. De försvann i skogen ner mot sjön.

Vi fortsatte i lagom jämn fart på skaren på sluttningen mot Rensjön.

Olle placerade ut oss på några ställen i en vik för att borra hål i isen (vi hade två borrar.) Så smånigom kom vi igenom isen och vattnet flödade upp varefter pimpelspöna med maskar gjordes i ordning.

Sedan var det bara sitta på renhuden och rycka och vänta.

Det var klart, solen var uppe, kav lugnt och värmen kom så sakta. Efter några timmar utan ett napp var det lämpligt att gå till ett annat ställe. Esbjörn och jag flyttade oss också till en annan del av sjön oh borrade nya hål.

Vi satt ganska långt ifrån varandra.

Jag fick efter någon timme napp och drog upp en liten krake på något hekto.

Med detta förändrades tillvaron, här fanns fisk!

Timmarna gick, solen flödade och solbrännan ökade. Jag satt vid mitt hål till framåt eftermiddagen, avbruten av mackor, termos och Olles kaffekokning, verkligen mysigt.

Vi bestämde oss för att åka hem. Jag hade fått tre små fiskar.

Sammanlagt hade vi fått ihop 5 små ynkliga fiskar som Olle fick.

Vi visste att vi skulle mötas av spydigheter, överlägsna miner mm och få höra hur usla fiskare vi var från våra hustrur. De stämde.

Esbjörn och jag kom hem utan fisk. Vi sa sanningsenligt att Olle fått den vi dragit upp.

Det kollades naturligtvis med Alva, som sa att Olle fått några stycken som hon slängt bort.

Nästa dag så gick jag till den sedermera mystiskt nedbrunna affären i byn, vars innehavare, Skårsdal brukade fiska i Husån som rinner mellan S.Rensjön och Visjön. Han brukade få fisk där.

Vi fick till slut köpa ett mål röding av honom, Bobbie blev sjuk.

Mitt huvudsakliga minne av denna fisketur var synen av de nu utdöda polarrävarna samt den eviga solen.

Ripor var sällskap överallt i trädgränsen. Jag fångade aldrig ripor.

Hade ammuntion med mig, men ingen bössa.

Har under hela mitt liv bara skjutit en kaja i tron att det var en kråka, som det var skottpengar på . 

Flygräddningsövning

Någon gång i början av 1950-talet då jag var divisionschef för en S 18-division

 på F 11 i Nyköping firade vår familj en vintersemester på Blåkulla tillsammans med familjen Arman, Olle och Margareta och deras barn Per och Kerstin.

Jag hade fått en idé att öva sökande efter nödställda i fjällterräng med våra spaningsflygplan S 18 och hade planlagt en övning att från F 11 söka efter nödställda (fallskärmshoppare) i fjällterräng. Fallskärmshopp hade (fingerat) ägt rum i trakten av Enafors......

Jag planlade med min adjutant, Ingemar Wängström, att jag, under min vistelse på Blålulla, skulle markera den försvunne piloten, som en viss dag, en torsdag, skulle efterspanas och kanske undsättas med hjälp av flygspaning. Nedslagsplatsen skulle markeras någonstans på Högåsen med bl a hjälp av den nödsignalmateriel, färgpulver och röksignalljus, som medfördes i fallskärms-packen.

Det var en ganska lång flygsträcka F 11 - Enafors - F 11 men det var inga problem för en S 18 som kunde medföra stora mängder bränsle.

En S 18-besättning bestod av förare, flygspanare och radiotelegrafist. Chef ombord var den till tjänsteställningen äldste. Flygspanarna, som kom från Armén och Marinen, hade under många år utbildats på min division, bl a amiralen Kalle Algernon, krigsmaterielinspektören, som på ett mystiskt sätt dödades av ett tunnelbanetåg i Stockholm. Det var han som fällde "nödprovianten".

Wängström, som var kvar på F 11, när jag var på Blåkulla, ansvarade för sökandet efter mig. Dagen innan övningen skulle äga rum, alltså på onsdagen, skidade jag upp till Högåsen för att rekognoscera. Jag återkom till Blåkulla strax före lunchtid och möttes av en vilt skrikande Margareta som ropade "Dom kommer, dom kommer nu!"

Wängström hade måst tidigarelägga övningen en dag. Vi hade ingen telefon.

Margareta Arman hade på förmiddagen åkt ned till Enafors för att handla och på stationen mötts av stinsen med ett telegram som han fått "i går". I telegrammet stod att övningen skulle genomföras på onsdagen i stället för på torsdagen. Margareta Arman skidade så fort hon kunde tillbaka till Blåkulla. Hon tyckte sig ha hört motorbuller.

När jag kom åter från Högåsen hörde även jag motorbuller, och förstod då att planerna måste ha ändrats eller att det förelåg något missförstånd. Jag skyndade mig att sprida ut markeringspulver på backen mot Eiritz stuga. Det blev ganska mycket färg (jag hade reserv) och när flygplanet passerade någonstans mellan Snasahögarna och järnvägen tände jag några rökfacklor. De lyste med ett intensivt rött ljus och rök kraftigt.

Vi stod allihopa mellan stugorna och viftade med gummimadrasser och när flygplanet tog kurs mot oss förstod vi att vi var upptäckta. Flygplanet gick ned ganska lågt och ut kom ett föremål som singlade mot marken i en fallskärm. Det landade ungefär vid cementbrunnen. Det var synnerligen skickligt manövrerat och fällt. Innehållet skulle markera proviant till den nödställde.

Vi vinkade, flygplanet vände nosen mot Nyköping och vingtippade som svar på våra vinkningar. "Nödprovianten" bestod av en  halvlitersflaska med Nyköpingsbrännvin, väl inpackad i en stålcylinder som förmodligen specialtillverkats på flottiljverkstaden. Olle Arman var flottiljingenjör och chef för flottiljverkstaden. "Bomben" mottogs med stor tacksamhet av den nu mycket lyckligare "fallskärmshopparen". Wängström förstod min stora nöd, och likaså föraren, dåvarande kaptenen Hasse Neij, som sedemera blev general och flygattaché i Washington. Han avled där p g a någon form av hjärtfel strax innan han och familjen skulle flytta hem till Sverige igen.

Epilog

Brunnsvattnet färgades rött och färgen fanns kvar i nästan ett år till förargelse för vissa, men övningen blev lyckad, mycket tack vare  Margareta Arman´s stora och osjälviska insats och det turliga i att jag återvände från rekognosceringen på Högåsen när jag gjorde. Slutet gott, allting gott, speciellt när Särimner bjöd på både fläsk och snaps.

Under den fortsatta vistelsen på Blåkulla den gången förbjöds barnen, att av tvättskäl, närma sig den rödfärgade backen.

Blålulla och jag, "Flygarn", blev vida berömda i bygden - från Åsan till Dalsvallen.

Jag organiserade flera markbundna överlevnadsövningar för flygande personal i Enaforstrakten. Deltagande personal hade förläggning i min stuga och på Jämtlandia.

Vissa lärde sig snara ripor enligt överlevnadsinstruktionen och att anrätta dem med hjälp av tre tändstickor och torrt ris. Vissa lärde sig även att Dalsvallens fäbod´s våfflor med hjortronsylt kunde duga som reservproviant.

Efter de hårda och strapatsrika övningarna och upplevelserna var Storliens högfjällshotell ett exempel på civilisationens möjligheter efter dagar av nöd, törst, svält, pinande kyla och påtvingad avhållsamhet.

Gnoti seauton!

(Grekiska från Apollotemplet i Delfi: "Känn dig själv", Thaled och Sokrates)

Snöstorm

En stor fara i fjällvärlden är hastigt uppkomna snöstormar, många gånger i

 kombination med kyla. Under en vistelse i Blåkulla fick jag höra att två turister frusit ihjäl på Visjön, vars södra strand endast ligger 7-800 m från järnvägen till Storlien. Visjön är en ganska liten sjö.

Tag lärdom av denna tragik.

I alla broschyrer om fjällturer mm ges råd och anvisningar där det betonas att man skall ha rätt klädsel och utrustning när man skall gå på tur, även på enkla sådana. Detta enligt gammal beprövad erfarenhet.

Så var det inte i detta fall. Turisterna hade gått ut från Visjövalen på en liten tur. Vädret växlar som bekant snabbt häruppe, och är man inte observant på vindriktning, vindstyrka samt molnsituationen är det lätt hänt att man blir överraskad av dåligt väder och snöstorm vilket var vad som hände.

Ute på Visjöns is överraskades de olyckliga av snöstorm. Sikten gick snabbt ner till noll och på grund av den vita snöytan tappar man då alla referenser om var man är. För att nå sjöstranden med skogsterräng och träffa på järnvägen hade de endast behövt gå ca 7-800 m sydvart. Men för att veta varåt söder är måste man ha en kompass, vilket saknades. Utan några fasta hållpunkter eller kompass kombinerat med snöyra börjar man gå i cirkel. De hade förmodligen satt sig för att vila och hålla värmen men slutligen frusit ihjäl. De hittades på isen ca 1 km från järnvägen.

Det har även inträffat att människor frusit ihjäl bara några meter från Blåhammarstugan.

Alltså. Följ råden som ges och finns. Gå aldrig ut ensam på fjället - inte ens i det vackraste väder. Tala om för någon vart och hur ni skall gå samt beräknad ankomst/återkomst. Glöm ej heller att meddela när ni är framme/tillbaka!

På min livrem finns kniv, visselpipa, kompass och karta med fodral. Ta även alltid med en ryggsäck med extra tröja, förbandsartiklar, någon reservproviant (t ex chokladkakor och russin), snören (att laga med samt ett för att koppla ihop deltagarna med), ev reservskidspets och helst spade och vindskydd. Prylarna kan med lätthet fördelas mellan deltagarna.

Min ryggsäck står alltid packad och klar!

Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling