Berättelsen ger en levande samtidsskildring av unionskrisen mellan Sverige och Norge sommaren 1905, sedd från Jämtland och gränstrakterna kring Duved, Ånn och Storlien samt vidare över riksgränsen mot Meråker och Trondheim. Tidningsmannen och författaren V. Hugo Wickström reser genom området för att undersöka stämningarna och förhållandena på båda sidor av gränsen under en tid då ett krig mellan länderna fortfarande uppfattades som en verklig möjlighet.
Under färden möter han soldater, järnvägsmän och ortsbefolkning och skildrar hur den politiska konflikten påverkar vardagslivet. Svenska trupper bevakar järnvägen, broarna och andra strategiska platser, medan soldaterna lever fältliv under svåra förhållanden i fjälltrakterna. Vid Ånn och Storlien märks spänningarna tydligt, och den tidigare livliga trafiken och kontakten över gränsen har ersatts av misstänksamhet, rykten och rädsla för spioneri.
Resan fortsätter över gränsen genom Meråkerdalen mot Trondheimsfjorden, där även den norska militära beredskapen och stämningarna bland befolkningen uppmärksammas.
Berättelsen ger därmed en ögonblicksbild av den svensk-norska gränsbygden under den dramatiska sommaren 1905 – en berättelse om militär beredskap och politisk oro, men också om vanliga människor vars vardag och tidigare självklara kontakter över gränsen plötsligt förändrades av unionskrisen.
Resebref för ”Kalmar” af
V. Hugo Wickström[1]
Källa: Kalmar. Datum: 1905-07-22.
Åtskilliga gånger förut har jag ju rest denna väg Östersund—Trondhjem, men aldrig förr under den sinnesstämning, som nu behärskade mig. Förr lekte i min håg naturens skönhet och turistlifvets behag, nu åter sysselsatte mig helt andra idéer. Jag skulle ju resa öfver till Norge för att lära känna stämningarna och förhållandena därborta; naturen skulle vara död för mig och endast människorna tala. Det var likasom en ny fas i mitt lif som trädde fram, och det var icke utan, att jag kände mig nästan som - krigskorrespondent.
I enlighet med mitt program började jag under väntan på tågets afgång från Östersunds västra förfråga mig hos den där posterade stationskarlen, hur trafiken ställde sig nu för tiden. Han lämnade då den upplysningen, att det var mycket flera resande denna sommar än den föregående samt dessutom en annan betydande skillnad: då allra största delen af dessa resande förut fortsatt sin färd öfver gränsen, en uppgift, som bekräftades af konduktören på tåget, som berättade, att somliga dagar icke en enda resande passerade gränsen från svenska sidan.
Naturligtvis spärrade jag upp mina ögon för att lägga märke till de svenska ”rustningarna”. Jag såg här och hvar vid stationer och broar en liten flock fosterlandsförsvarare; på ett ställe hade de åt sig tätt invid järnvägen uppfört en vaktstuga af ohyflade bräder med konungens krönta namnchiffer öfver dörren och den svenska ärorika flaggan fladdrande vid dess sida. Gossarna sågo glada och säkra ut. Jag undrar icke öfver, att de nästan stredo om, hvilka skulle få slippa lägerlifvets enahanda och begifva sig ut till det fria lifvet i skog och mark. då underrättelsen kom, att gränsen skulle bevakas.
En officer omtalade för mig åtskilligt som jag anför, för att belysa situationen. Förr än bevakningen af järnvägen kom till stånd, hade ganska många norrmän, däribland äfven officerare i civil dräkt rest öfver gränsen för att göra sig underkunniga om de svenska ”rustningarna” men efter denna tid hade deras antal förminskats. Likasom norrmännen på andra sidan Charlottenburg mot värmländska gränsen göra järnvägen ofarbar mellan hvarje tåg genom att lösgöra ett par skenstycken och böja dem ur den vanliga rälsriktningen, så göra de det äfven här på andra sidan Storlien, tydligen af fruktan, att ett svenskt militärtåg skulle kunna göra ett oväntadt infall och sätta sig besittning af järnvägen. Särskildt vid Gudaa på norska sidan lära kraftiga försvarsanstalter blifvit träffade, och ehuru icke en skymt af dessa befästningar synas från banan, äro de dock så starka, att det är omöjligt för ett fientligt tåg att gå denna väg.
Den jordbrukande befolkningen i västra Jämtland har, enligt hvad som meddelades mig, haft ganska stora olägenheter af spänningen mellan de båda folken, i det att de norska landtarbetarna, som alla år plägat komma öfver till Jämtland för att där förtjäna sin bärgning medels id på åker och äng, detta år nästan fullkomligt uteblifvit. Under de senaste dagarna har dock visat sig en ljusning till det bättre, enär norska arbetare, om också jämförelsevis fåtaliga, åter gått öfver gränsen och sökt arbete.
Dufedsmonumentet, som bekant rest till minne af de ihjälfrusna karolinerna, då de tågade tillbaka öfver fjällen, reste sig rank på sin kulle i det härliga landskapet. Med tanke på, att vår armé saknar all vinterutrustning, föreföll det mig, som om det frågade: ”Skall Sverige då aldrig lära någonting af sin historia? Skola väl ännu en gång våra krigarskaror af tanklösa och pliktförgätna ledare sändas bort att frysa ihjäl i ödemarkerna.
Med förut omnämnda officer kom jag att samtala om den norska officerskåren, hvilken utan något som helst skäl brutit sin tro och lofven till den norska konungen. »Ja. de ha det svårt”, menade han. För egen del vore han fullt och fast öfvertygad om. att ryktet om de båda generalmajorerna Klingenbergs och Krohns vägran att lyda den nya regeringen med ty åtföljande straffarrest vore grundadt på faktiska förhållanden, likasom han också uppgaf, att en kapten, tillhörande Trondhjemsbrigaden, hellre lämnat sin tjänst - hvilket han i egenskap af förmögen man, som de andra officerarna icke äro, kunde göra — än brutit sin ed till konungen. Jag återkommer till dessa historier i nästa bref.
Det har sagts i tidningarna, att turisttrafiken i Norge lidit betydligt i följd af de politiska förhållandena, till ganska stor del på grund af svenskarnas uteblifvande från alla norska sanatorier. ”Svenskarna uppmuntra detta år sitt eget land”, säger man. Det roade mig att under färden mot gränsen höra efter, huruvida de jämtlänska luftorterna kunde lämna något bevis för sanningen af denna sats. Vid efterfrågningar befanns det, att det var ”fullt hus” öfverallt, trots att väderleken den sista veckan varit ganska kall och regnig. Redan före min afresa från Östersund hade jag hört, att Bydalen var proppfullt, och nu ljödo liknande uppgifter efter hela järnvägen. Vid alla stationer stodo massor af turister. Ensamt 2 pensionat i Hålland hade 65 gäster, var det svårt att få rum, vid Enafors fanns endast ett rum ledigt, och vid Storlien spisade 40 gäster på järnvägshotellet och 117 på turisthotellet. Strömningen till Jämtland under denna sommar visar utan allt tvifvel, att svenskarna uppmuntra inhemska bad- och kurorter i år.
Vid alla svenska stationer stiga resande af och på tåget. Men när vi anlända till Ånn, är det icke mer än 4 andraklass-passagerare, hvilka följa med till Storlien.
På det sistnämnda stället passar jag på att intervjua en gammal vän, som är lokomotivförare, och denne klagar bittert öfver det förändrade förhållandet mellan de svenska och norska järnvägsmännen. Under 24 år hade stämningen varit den bästa dem emellan, och så lägger sig i ett nu någonting underligt, tryckt, kylande öfver norrmännen. Så kom brytningen och därefter — tystnaden. Medan de svenska järnvägsmännen, som förut tala fritt och öppet om svenska förhållanden, veta de norska ingenting alls. De ha ingenting sett och ingenting hört: de tyckas knappt ha kännedom om hvad som passerat i Norge.
På restaurangen i Storlien neka mänga svenskar att mottaga norska pengar.
Vi gå nu öfver gränsen, vi — två passagerare, en svensk dam och undertecknad, en skärande motsats mot de glada skaror, som förut i sommartid under sång och jubel stormade fram öfver gränsen för att beundra de norska fjordarna och fjällen !
Jag har lofvat att lämna objektiva redogörelser för mina erfarenheter, men det kan lätt hända, att det objektiva sammanfaller med det subjektiva. Så åtminstone på min färd till Trondhjem, hvilken höljdes likasom i ett känslornas sorgdok. Ett tåg med endast två passagerare ned till Nidaros, det förr så hyllade och berömda, konduktörer, som sågo ut som likbjudare, de gråa stugorna, som föreföllo så kyligt fattiga i jämförelse med de rödglänsande svenska odalhemmen, de torftäckta taken, de bleka, trasiga barnen vid stationerna — allt gjorde ett så bittert nedslående intryck.
Vid Meraker inleder jag samspråk med några infödingar. Naturligtvis tala vi politik. En af dem ger ord åt den förhoppningen, att upphetsningen skall komma att lägga sig i — Sverige. I Norge gubevars, aldrig varit upphetsad.
Jag såg icke en enda soldat vid de norska stationerna. De ha order att hålla sig undan, då tågen passera.
Min nästa rapport skall insändas från Trondhjem.
Jag kom temligcn sent på kvällen till Trondlhjem, men som jag måste göra mig så mycken nytta som möjligt af tiden under min snabba rundresa i Norge, beslöt jag mig ändock för att begifva mig ut på något ställe, där det var tillfälle att studera norska fysionomier. Det bästa tillfället erbjöd utvärdshuset Hjorten, dit en måttligt yster arab förde mig på 7 minuter från hotell Britannia.
Lokalen var mycket godt besatt och de uppträdande fingo lifliga applåder. Att döma af publikens hållning lefde Trondhjem icke under några säreget uppjagade förhållanden. Hvad som utgjorde skillnaden här mot i Sverige var de enklare njutningsmedlen. Man dricker kaffe eller en half öl, men ingenstädes synas som i Sverige dessa med en mängd spirituosa fullastade brickor. Norrmännen lefva tydligen mycket billigare på värdshus än svenskarna — det berömmet förtjäna de verkligen. Att de äfven öfverhufvud taget lefva billigare och sparsammare än svenskarna ligger i öppen dag. Därtill bidrager helt naturligt den omständigheten, att man verkligen kan lefva billigt i Norge, emedan hvarken hyror eller lifs- medelpriser äro så stegrade som hos oss. Men nog böra åtskilliga ha det ganska svårt att taga sig fram. Hvad sägs t. ex. om, att kassörskan på Trondhjems förnämsta badhus, hvilken varit i bolagets tjänst i 23 år, åtnjuter en lön af 500 kr. om året? Inför ett sådant faktum skulle alla i Sverige, rika som fattiga utan undantag, ropa på skandal och tvinga bolaget att lämna en anständig lön åt sin kassörska, men här i Trondhjem tycks det vara i sin ordning. Antingen måste man lefva mycket billigt i Trondhjem eller också exploateras värnlösas arbetskraft ohyggligt — ett tredje är icke möjligt.
Men jag återvänder till min publik på Hjorten. Medan jag sitter där ensam och mina blickar flyga ut öfver mängden, kommer jag att tänka på ett uttryck, som en Trondhjemsvän, en mycket hygglig jurist, overretssagförer Bergersen, fälde till mig för en hel del år sedan. Vi sutto tillsammans på teaterkaféet i Trondhjem. Han hade nyligen hemkommit frun juristmötet i Stockholm och fälde ett och annat omdöme, för öfrigt alla mycket sympartiska, om svenskarna. Bland annat sade han : »just när man sitter i en sådan lokal som denna, full med norrmän, och nyss sett större samlingar af svenskar, märker man, hvilken oerhördt stor skillnad det är mellan dessa båda folk. Jag vill i korthet uttrycka detta så, att medan norrmännen te sig som ett nytt folk med oskolade, nästa grofva drag, förefalla svenskarna som ett gammalt folk med drag, som fått en prägel af århundradens kultur.
Dessa ord döko upp ur mitt minne, då jag betraktade den norska allmänheten på Hjorten. Min vän Bergersen hade fullkomligt rätt. När man betraktar dessa fysionomier, slår det en genast, hvilken skilnad redan i det yttre norrmän och svenskar erbjuda. I de förres groft tillyxade kindknotor och oregelbundet tjocknande eller smalnande näsor framträder någonting okultiveradt, som motstått alla affilnings- och formningsförsök, medan svenskarnas drag i allmänhet förfinats, att icke säga, förvekligats. Jag lämnar åt mina läsare att afgöra, på hvilken sida fördelen ligger, emedan jag själf ställer mig tveksam rörande det »grofvas» och det »förfinades» företräden. Ett är dock säkert, att norrmännens yttre bär en vida större prägel af ursprunglig kraft och obruten förmåga. De båda folken borde ha fått komplettera hvarandra. Hvilken ras skulle vi icke kunna förete, ifall vi fått blanda blod och egenskaper med hvaran- dra! Hvilken förfinad styrka, hvilken skolad ursprunglighet skulle icke detta svensk- norska folk visat sig besitta!
I sammanhang med dessa reflexioner torde förtjäna omnämnas ett ganska egendomligt svar jag erhöll af den kypare, som serverade mig på Hjorten. Det föreföll mig, som om han bröt på svenska, hvarför jag frågade honom om han var svensk, hvartill han genmälte: »nej, dess värre!» Artigare svar kan man väl knappast få Han hade endast vistats någon tid i Sverige och däraf fått en svensk klangfärg i sitt tal.
Naturligtvis skulle jag intervjua personer för att taga reda på stämningen, hvarför jag dagen efter min ankomst till Trondhjem begaf mig ut i staden för att söka »hvem jag uppsluka månde». Nu äro ju, som bekant, tidningsmän inga sanningsvittnen — från denna regel undantager jag ”selvfölelig” mig själf! — men artigheten fordrade ju, att jag skulle visa mig hos dem. Lyckligtvis var ingen af dem hemma. Dagspostens redaktör, hr Oppedahl, vistades i Stockholm för att därifrån sända korrespondenser till sin tidning, Adresseavisens redaktör, hr Höjtomt, var på landet, och Nidaros' redaktör, hr Löken, i utlandet. Jag hade nog icke heller fått höra någonting nytt af dem, hvarför förlusten var minimal.
Då var det ju mycket bättre att intervjua privatpersoner, och min gamle vän konsul H. F. Klingenberg, en sällsynt sympatisk man, var ju då ett synnerligen lämpligt föremål. Jag träffade honom på hans kontor vid Köpmangatan och inom kort framlade han för mig ställningen — sådan han såg den.
Hr Klingenberg var förut högerman och unionsvän i likhet med hela sin familj, men hade nu helt och hållet gått öfver till vänstern. Hans uttalanden äro därför så mycket märkligare som de representera f. d. högerfraktionens i Norge, utan hvars sammanslutning med vänstern statshvälfningen varit omöjlig.
Han konstaterade nämligen till en början, att, enligt den modärna högeruppfattningen, den norska konungen och den svenska regeringen genom sitt uppträdande under de senaste månaderna visat sig vilja behandla Norge som ett »lydrike», och det var detta, som förenat hela Norge till en man. Han förnekade, att Norge företoge extra rustningar — hvarje dylikt påstående vore skrön (= ovederhäftigt prat) — och än mera energiskt, att Norge hyste anfallsplaner mot Sverige. Då jag frågade honom om ryktet, att hans kusin, generalmajor Klingenberg i Kristiania, nekat att ställa sig till den nya regeringens tjänst, vore sant, svarade han, att det »absolut» icke fanns någon grund för detta prat. Att en kapten vid den trondhjemska brigaden lämnat sin tjänst, emedan han icke ville vara drottsvike, kände han icke till, på samma gång han framhöll, att han borde fått höra det, ifall någonting sådant in- träffat.
Likaså trodde han icke historierna om svenskars ovänliga behandling i Norge. För egetn del hade han däremot hört, att svenskarna nu vore ovilligt stämda mot norrmännen, samt anförde som exempel därpå, att en af hans affärsvänner — namnet uppgafs, men anser jag onödigt återgifva det — i dagarna vändt sig till en kommissionär i Östersund för att få en fordran indrifven, men att denne returnerat papperen med det beskedet, att han »icke inkasserade åt norrmän». Denna bittra stämning i Sverige kunde jag ju ej förneka för Klingenberg, i synnerhet som jag ett par dagar före min afresa från Östersund underrättats om, att åtskilliga stora handelshus i Göteborg en vecka förut sändt krafbref till alla sina norska affärsvänner med anmodan att till uppgifvet datum uppgöra alla sina mellanhafvanden med de respektive firmorna. Då jag omnämnde detta för Klingenberg, anmärkte han dock, att han äfven fått röna prof på en motsatt stämning, i det att han nyligen erhållit besök af en jämtländsk affärsvän, som försäkrade, att de senaste politiska händelserna icke skulle hindra honom från att framgent som förut upprätthålla de angenäma förbindelser, hvari han stode till Klingenberg.
Detta var i sammandrag hvad min gamle vän hade att säga om den nuvarande situationen.
Ur tidningarna anför jag här nedan ett par roligheter (tidningen Nidaros):
»Inte ett Skinn». En större skindhandler i Bergen skrev nylig til en af sine forretningsforbindelser i Sverige og spurte om prisen paa skind. Herpaa har han nu ifl. »Morgenav». mottat folgende svar: »Jag säljer inte ett enda skinn till Norge ; ni skall endast använda dem till trumskinn».
Uf!
Er det sandt, at der er samlet tropper i det Trondhjemske og sendt mot gränsen? Nei, de, som siger det, lyver storligen. (Storlien).
Fri lejd under färden genom Norge lofvades mig af Trondhjems Addresseavis i nedanstående ordalag:
Jemtlandspostens» Redaktör, Skronemageren Dr. Hugo Wickström — har anmeldt sin Ankomst til Trondhjem idag. Han bebuder i sit Blad, at han vil sende »objektive Redogjörelser for Stemningen i Norge». De bliver sandsynligvis lige »objektive» som hans tidligere Meddelelser, der er dementeret af de övrige Aviser i Östersund. Men han skal ikke lide nogen Overlast i Norge. Vi tager gjerne mod alle de svenske Skrönemagere; thi vi ved, at det svenske Folk forstaar Ge halten af »Jemtlandspostens» og »Vårt Lands» Uvederheftigheder.
Åt Trondhjems domkyrka ägnade jag ett besök. Arbetet hade framskridit betydligt. Som färdig blir den utan all jämförelse nordens skönaste kyrka. När jag lämnade den, föll min blick på den nya flaggan — ett blått kors med hvita ytterkanter i rödt fält — som svajade från Kristianstens salutbatteri. Det slog mig, att den har samma färger som den ryska. Som bekant ha finnarna efter dess färgers initialljud formulerat sentensen: »Vi blefvo ryssar». Den norska flaggan på batteriet var tretungad. Auktoriteter i dessa flaggetikettsfrågor påstå, att den rätteligen borde vara tvetungad.
[1] F.1856 d.1907. Tidningsman, författare och politiker. Ägare av Jämtlands-posten 1888-1907.
(Ur ”Vårt fosterland och dess försvar”.)
Källa: Kalmar. Datum: 1905-08-11
När jag kommit ned från fjället igen, var det öfver midnatt. Men sömnen svek. och i stället för att gå till hvila fortsatte jag vägen fram mot älfven. Allt närmare och närmare hördes dånet från forsen, och snart såg jag den glittra i månskenet. Jag tänkte först svänga upp mot Dufeds- skansen, men åsynen af bron, som spände sitt fina järnverk likt ett luftigt nät högt öfver vattnet, kom mig på andra tankar. Om jag skulle leka spion och pröfva postens vaksamhet.
Sagdt och gjordt. Tyst och hukande smög jag närmare, medan jag försökte urskilja, hvar jag hade min man. Jo, där stod han lutad öfver räcket och såg antagligen ned i vattnet. Alltså djärft vidare. Afståndet till mitt mål, den närmaste bropelaren, blef allt kortare; väl där var jag säkert gömd och kunde smyga fram längs banken. — Endast några steg till och jag var säker. — Halt, halt halt, hvem där? röt det då uppifrån i samma ögonblick jag sprang intill pelaren Så hörde jag någon springa ut på banken och i nästa ögonblick, innan jag hunnit ge mig tillkänna, var karlen alldeles inpå mig. »Vill du inte svara din...!» och den uppbrakte jämtlandspojken hade bestämdt smitit mig ett bra slag. om jag inte sprungit ut från muren.
Nu svalnade snart hans heta blod, och så satte vi oss och språkades vid öfver ett par brostockar. Vi talade om kommenderingen förstås och unionsbråket och han berättade, hvad jag förut talat om, om sinnesstämningen vid afresan från Östersund. Sitt hem hade han där, »men mor var inte så värst lessen. Värre var det med Lisa». Hvem nu »Lisa» var talte han inte om, men jag tror, vi kunna gissa't.
Något krig ville han precis inte ha, han som de andra, men »nog borde baggarna ha något för besväret i alla fall.
Banan Dufed—Storlien går genom typisk jämtländsk fjällnatur. Linjen stiger hela tiden starkt. Den högsta punkten ligger öfver 600 m. öfver hafvet. Vi passera en hel del mindre floder och vatten drag, hvars öfvergångar alla bevakas af militärposter.
Godståget jag följer med gör rätt god fart mellan stationerna, men står en hel evighet vid dem. Vid Ånn, ungefär halfvägs, stiger jag ur ett slag och får sällskap med några jämtar nedåt fjällsjön här för att se på den storartade naturen. Samtalet är snart inne på unionskrisen och norrmännen och det blir intressant att höra gränsbefolkningens mening och tankar om förhållandena. De äro ett blandadt sällskap. Några stationskarlar, en bonde från trakten och en trävaruhandlande från Östersund. Krig vill ingen direkt ha. men att ett krig kan bryta ut när som hälst, tycks vara allmänna tanken. »Få vi det inte nu med Norge, dröjer det väl inte så värst, förr än ryssen är här». Riksdagens beslut afvaktar man med största lugn, men särskildt järnvägsmännen anse inte en vädjan till vapnen omöjlig. »För något borde allt norrmännen ha ändå».
En öppen blick tycks man ha för vanskligheterna med Norges dåliga affärer och som affärsmän sätter hvarken trävaruhandlaren, som drifver exportaffär i Trondhjem, eller bonden norrmännen högt. »Aldrig är det ordentligt ord och afsked med dem, utan alltid något krångel till sist för att slippa undan några ören». Och bonden, som haft norska drängar, har inte trifts med dem. »Inte stjäl de precis, men ärliga ä' de inte ändå. Och det säger jag», slutade bonden, och det instämde de andra med, »vänner bli vi aldrig med norskarna här uppe, därtill känna vi dem allt för väl».
Från Ånn, där, inom parentes sagdt, finnas åtskilliga karolinska grafvar sedan den stora ofredens dagar, stiger banan oafbrutet upp på vattendelaren, högplatån, mellan Sverige och Norge. Väldiga snöskärmar, styfva fem meter i höjd, kanta järnvägen, och här och hvar har det byggts hela trätunnlar af ofta mer än 100 m. längd. Här uppe på höjden går tåget på en mindre bro öfver Visjöån, vid hvilken bro en större bevakningsstyrka förlagts, den sista egentliga närmast gränsen.
Nu rullar tåget utefter en lång sluttning ned till Storlien, den sista stationen hinsidan gränsen. Storlien är ett stort järnvägssamhälle, beläget i en storslagen om också inte precis vacker natur. Fjäll kanta synkretsen rundt omkring. Till gränslinjen är det från stationen omkring 4 km. och till närmaste norska station, Meraker, 2 1/2 mil.
Storlien bebos och bebygges uteslutande af järnvägsfolk förutom en stor samling turister nu på sommaren. De svenska tågen stanna i Storlien, dit de norska komma upp för att snart vända åter igen. Ett norskt lokomotivstall och en logementsbyggnad finnes dock strax ofvanför stationen. Under dessa tider är naturligtvis persontrafiken mellan de båda landen högst obetydlig, och man märker genast, att det ligger oro i luften.
Det norska tåget rullar in. Maskin och vagnar äro af en helt annan typ än de svenska. Tågpersonalen på det norska tåget och det svenska befälet växla stelt den sedvanliga honnören. De få norska resandena ägnas alls ingen uppmärksamhet och man gör öfver hufvud taget så liten affär af det hela som möjligt. Det norska lokomotivet rullar genast bort till sitt stall, och den norska tågbetjäningen försvinner hastigt utan att ha växlat ett ord med sina svenska kolleger.
Några norska spioner i egentlig mening har man inte sett till i Storlien. Det vill säga, innan de svenska trupperna kommo hit uppåt, var det rätt vanligt att norska officerare besökte Storlien på en eller ett par dagar. Men sedan våra jämtlandsjägare kommo i närheten, blef det slut med den trafiken. Den norska tågpersonalen tjänstgör dock som ett slags kunskapare. De svenska officerare, som då och då besöka Storlien, väcka dess stora intresse, och är det då några offi- erare på en gång, begapa föraren och eldaren med betänksamma miner det »hotande» skådespelet. Och nästa dag står det i Trondhjemstidningarna, om hur svenska officerare ligga vid gränsen.
(Ur »Vårt fosterland och dess försvar».)
Källa: Kalmar. Datum: 1905-08-12
Uteliggare i ödemarken.
Vid Visjön och järnvägsbron öfver Visjöån ligger, som nämndt, en större postering. Vi äro nu midt uppe i vilda ödemarken, på den stora högplatån. Oändliga mossar utbredde sig, hvart vi än vände blicken, endast på ena stranden af den lilla fjällsjön lifvas blicken af några gröna vallar, som tillhört det nu nedlagda fjällmejeriet här uppe. Rundt omkring i synranden reser sig höga, vilda fjäll, som i dagens regndusk försvinna i molnen. Egendomliga trolska dagrar hvila öfver fjällpassen, och alla afstånd mångdubblas.
Midt i denna ödemark, där hela världens arméer skulle kunna få plats att sammandrabba, och det inte skulle bli någon trängsel, ligger nu några tiotal jämtlandsjägare under befäl af en officer. Alldeles invid järnvägsbron och banken ha de rest sina tält och inrättat åt sig på bästa vis. Det är samma hurtiga pojkar här som i Dufed, beväringar alle sammans. och med ett brinnande intresse för sitt arbete. Och ändå tror jag, att de flesta af våra »sörlänningar», som ligga på hedarne nere i landet och må godt och bo ombonadt och varmt, ej skulle vilja byta med jämtarne vid Visjön. I fjorton dagar har det regnat utan uppehåll, och det kan regna här uppe. Mossen är som ett enda träsk. Någon sommarvärme har det inte varit tal om. uppe från de snöklädda fjällen har vinden svept fram och trängt genom de sura kläderna intill märg och ben. Men lika hurtigt har kuraget varit hela tiden och lika troget och vaket ha posterna fullgjort sin pröfvande tjänst.
Den jämtländska fältjägareuniformen är i daglig dags lik våra vanliga infanteriuniformer. Endast skorna skulle väcka litet uppmärksamhet, om jämtlandsknekten kom söder ut. En del ha visserligen vanliga snörkängor eller stöflar, men många, särskildt af befälet, gå i toppiga lappskor och med lindade ben. Den är också den bästa fotbeklädnaden i fjällen. Befäl som manskap har hela tiden legat ute i tält och ätit och kamperat tillsammans dag och natt. Jag talade med en ung löjtnant, som på tre veckor endast haft sin sofsäck att krypa ned i, men sömnen och hvilan kunde aldrig varit bättre. »Det var endast skada», sade han, »att vi inte litet mera allmänt fått pröfva på. hur det känns att riktigt lefva fältlif.» Men här uppe, där trupperna nu kamperade, var det inte många, som varit förut, och då kanske endast på en hastig genomresa med tåget. Det är att beklaga, att svenska officerare och trupper aldrig fått tillfälle öfva sig i gränstrakterna, artilleriet exempelvis skulle säkert få det kinkigt nog att ta sig fram här uppe i fjällen. Öfver hufvud taget tyckas de svenska officerarne i allmänhet ha väl ytlig kännedom om Jämtlands fjäll- och gränstrakter. Däremot erkänna alla, att norska officerare hvarje vinter med ränseln på ryggen genomskidat Jämtland kors och tvärs och känna landskapet, som vore det deras hemtrakt. Om svårigheterna vid större truppförflyttningar häruppe kan man göra sig en föreställning, när man hör, att ingen enda farbar landsväg exempelvis leder till Storlien.
Den första natten pojkarne lågo här uppe vid Visjön var det lif minsann. Man visste ju fortfarande inte alls, hvad saken gällde. En liten senig pojke, med någonting af lapp öfver sig. som hade vakt just den natten, berättade också, att det var de värsta timmarne, han haft i sitt lif. Med handen krampaktigt sluten om kolfhalsen oeh fingret på aftryckaren stod han och spejade ut längs banan, tills tårarne runno utefter kinderna och han såg hvarken svart eller hvitt. Hvarenda minut såg han en »norsk», som kröp i mossen, och uppe i fjället hörde han då tydligt, hur de åkte med tunga kanoner. Ja nog visste han, hur det kändes att vara i krig alltid.
Det är förresten inte så godt att slippa fram öfver broarne. Är det en civil, går det platt inte, ja, när höga brandsynen en dag i full uniform kom åkande utefter banan, blef det stopp vid bron, tills den visat »klara papper».
På nedvägen till stationen mötte jag en lappgubbe, som var på väg bort öfver till Rensjön. »Han hade allt hört», berättade han, sedan samtalet fallit på trupperna häruppe, »att norrmännen hade sitt uppe i Vaerdalen» (där stora landsvägen går fram från Sverige till Trondhjemsfjorden). Jag lugnade honom med, att vi nog hade vårt litet på samma väg.
Öfver gränsen.
Att fara Öfver gränsen har, som bekant, dessa dagar sina sidor. Den norska spionskräcken grasserar grufligen, och fredliga svenska turister, som t. ex. gjort liten semestertripp in öfver gränsen, ha fått åka i fångskjuts tillbaka. Och ändå påstå norrmännen frankt, att de inte vidtaga några som helst särskilda militära åtgärder. Är det bara det kanske, som vi inte få se efter?
Sedan jag lagt ifrån mig alla papper, som på något upptänkligt sätt skulle kunna bli misstänkta, steg jag bittida en morgon på trondhjemståget för att se mig om litet på andra sidan gränsen och ned efter den viktiga järnvägslinjen. Banan Storlien till Trondhjem är något öfver 11 mil lång. Genast nedanför stationen försvinner tåget i en lång snötunnel för att sedan i stark fart rusa vidare de sista kilometerna till gränslinjen. Sedan en femte sådan snötunnel passerats, skära gränslinjen, en 16 alnar bred rågång genom skogen, vid själfva banvallen ytterligare utmärkt genom taflor med ordet: Riksgräns.
Vi äro nu i Norge alltså. Och det är ett faktum, att nästan från gränslinjen märker man genast, att det är ett annat land man genomfar. Den svenska vida ödemarken förbytes till en allt djupare skogklädd dalgåug i hvars botten de strida fjällbäckarna skumma och växa allt större. Banan följer troget den ena sluttningen med stark lutning och på branta bankar eller öfver en rad småbroar. Efter närmare en timmes färd nå vi den första egentliga norska stationen, Meraker, belägen innerst i den utomordentligt sköna dalen med samma namn. Härifrån bär det vidare utför, ner i dalens botten, som järnvägen sedan följer ända ut till Trondhjemsfjorden.
Dalgången blir så småningom allt trängre och lämnar mellan de skyhöga nästan tvärbranta höjderna endast ett knappt utrymme för älfven och på ömse sidor om den banan och landsvägen. Att denna väg inbryta i Norge skulle säkert bli en svår uppgift, under förutsättning förstås att norrmännen skulle göra ett effektivt motstånd. Naturen bildar nämligen en rad befästningar, hvilka vederbörligen »påbättrade» kunna göras mycket besvärliga och dyrköpta för en framträngande fiende. Att norrmännen vidtagit försvarsarbeten i dalen, är ju endast att vänta. De äro naturligtvis svåra, för att inte säga omöjliga att upptäcka framifrån. allra helst från ett framilande tåg. Så det var först på uppresan igen, som jag med fältkikare bakifrån kunde blotta en sådan ställning, röjd genom en liten tillfällig oförsiktighet.
Att järnvägslinjen med sina många broöfvergångar strängt bevakas, har man sig bekant, men de norska bevakningstrupperna gå betydligt fösiktigare till väga, än de svenska gjort. När tågen passera hålla de sig undan — tåget är ju ingenting att vara rädd för — på det att inte passagerarnes uppmärksamhet skall väckas. De svenska trupperna åter kamperade, som nämndt, alldeles invid järnvägslinjen till allmänt beskådande och kunde därigenom exempelvis lätt ha röjt, möjligen vidtagna försvarsarbeten för en fackman i järnvägskupén. Och civilklädda, norska officerare gjorde också veterligt då och då resor ned till Dufed och tillbaks igen. På min nedresa sist konstaterades dock med glädje, att man icke längre såg en enda svensk uniform utefter linjen.
Den norska misstänksamheten förnekade sig inte heller på min lilla tripp öfver gränsen. Redan när konduktören i Storlien klippte min biljett, sågs jag med sneda blickar. Från Hells station nere vid Trondhjemsfjorden hade jag så tänkt göra en liten cykeltur uppåt fjorden till Levanger, men när detta blef bekant för mitt »ressällskap», en norsk tulltjänsteman, varnades jag ögonblickligen från att fullfölja den planen, då jag annars »genast skulle bli tagen som spion».
Hell är nämligen mötesplats för det Trondhjemska stiftets trupper af olika vapen. På Vaerners läger, som det heter, ligga f. n. flera tusen man infanteri, artilleri och trängtrupper, medan kavalleriet håller till längre upp i Vaerdalen.
Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling