Detta är en avskrift av tre artiklar införda i 

Stockholms Dagblad 1906-08-26, 09-01 och 09-06. 

I den andra delen fortsätter Cecilia Bååth-Holmberg sin skildring av Storlien och den omgivande fjällvärlden. Hon tar läsaren med längs blommande fjällvägar, över myrar och höjder och beskriver den ovanligt rika växtligheten, utsikterna från Västra Kumlet och livet i de små fjällbygderna. Färden går vidare till bland annat fjällmejeriet och Storvallen, där natur, människor och vardagsliv skildras med stor detaljrikedom.

Mot slutet går resan via Enafors till Handöl och de mäktiga Handölsfallen. Här vävs naturupplevelser samman med berättelser om karolinernas ödesdigra återtåg, den samiska befolkningen och Handöls gamla kapell. Efter färden återvänder hon till Storlien med en än starkare känsla för fjällens luft, natur och hälsobringande kraft.

Storlien

Del 2

Man kan säga, att Storliens natur visar ett trefaldigt kynne: här uppe norrut mot Skurdalsporten med dess isiga dödstystnad, råder ett tragiskt drag, det är det skrämmande och hemska det sterila och kala.

Bakom själfva dalen mot Snasahögarna bär naturen en manlig, kraftsporrande uppsyn; en dramatisk prägel hvilar öfver landskapet med dess höga fjälltoppar, det hvassa ”Kyrktaket” [1], den mörka ”Blåhammarkläppen” och de hvita Sylarna, hvilkas öfversta topp alltid sticker svart af mot den eviga snön, hvass och så vresig, att denna aldrig får fäste där.

Storliens idyll, dess kvinnliga element så att säga, leende, glädtigt, fullt af vänlig och tjusande skönhet, det finner man på den sälsynt fagra fjällsida, som leder till ”Västra Kumlet”. Vägen går genom en liten doftande björkskog; fjällbäckar störta ned genom djupa klyftor, och stänket glittrar i det fotshöga gräset. Här ha vi samtidigt vårens och högsommarens flora i oanad yppighet, som fullkomligt nedtystar talet om ödemark. Här lysa hvitsippan och den lilla trientalis [2] hvita inne i snåren. Den lilla blå tätörten, pingvicula vulgaria, hör till de täckaste; ej för intet betyder dess latinska namn ”den lilla feta”; det är en glupsk liten köttätande växt, och dess klibbiga ljusa bladrosett är full af insekter, som absorberas och göra kons mjölk ”tät” eller lång och egendomligt sur.

[1] Getryggen?

[2] Skogsstjärna

Vidare ha vi stormhatten, den jättelika aconitum, alnshög ranunculus; den gula läppblomman rhinantus minor [1]; smärt och fin står här ”den gyllene jungfrun” med reslig gul blomspira; hvit och röd orchis maculata [2] ger ängssluttningen ett fagert skimmer; den vita pyrolan med porslinsklara klockor växer tätt i gräset, liksom epilobium montanum [3], den vanliga ”räfrumpans” [4] kusin, en äfvenledes hvit fin liten blomma med spetsiga rödaktiga blad, och invid vägen står i rader polygonum viviparum [5], den mångknäiga med sina röda frön, som gett den namnet ”viviparum”, den som föder lefvande ungar.

En synnerligt rar fjällväxt lär en hvit ranunculus [6] vara, hvars blad likna aconitum [7].

Naturligtvis frodas här lingon- blåbärs- och käringris, krypbjörk och grått fjällvide. Den lilla vackra potentilla tormentilla [8], min barndoms skånska älsklingsblomma, lyser också här uppe som solstänk bland all den brokiga frodigheten, och i kapp med denna den lika sommarglada gula viola biflora [9].

Daggkåpan bjuder sin klara vattendryck i de kupiga bladen, och den stora familjen cornus [10] kläder alla lindor och trifs gladlynt öfverallt, där den får växtrum. Den lilla, också botaniskt rara silene [11] bildar hela ljusröda fält, och här och där ser man en astragalusbacke – astragalus alpinus [12] – som en liten blekgrå blomsjö, färgad av den fina ärtväxtens blomrefvor.

Här bland björkar och blomsnår hålla skrattarhonorna till i massor: här har bofinkhonan sitt bo, härifrån ljuder hennes makes klara drill ned öfver dalen: här gal göken, och här gnäller fjällpiparen. Längre upp, strax ofvan trädgränsen, är fjällripan i sitt rätta element.

[1] Ängsskallra

[2] Jungfru Marie nycklar

[3] Bergdunört

[4] Mjölkörtens

[5] Ormrot

[6] Vitsippsranunkel

[7] Nordisk stormhatt

[8] Blodrot

[9] Fjällviol

[10] Korneller – här förmodligen Cornus suecica, Hönsbär.

[11] Fjällglim eller ev. Rödblära.

[12] Fjällvedel

Också här är en hvilhydda, men vägen är så bekväm och stiger så sakteliga, att man utan möda når höjdpunkten, Västra Kumlet, invid hvilket vanligen plär ligga en rätt ståtlig drifva.

Här uppe ofvan trädgränsen växa idel sällsynta blommor: den lilla salix herbacea [1] med rödbrun frukt, salix reticulata [2], hvars blad äro rutade i nät, azalea procumbens m. fl. Och tar man vägen hänsynslöst öfver fjäll och myrmarker bort mot ”toppen”, som Skurdalshöjdens högsta punkt kallas, så skall man finna en rik mängd af den fagra och poesiomsväfvande dryas, den hvita fjällsippan med dess små grå blad.

Må ingen komma och tala om Storliens ödemarker och kala fjällnatur!

Här på Västra Kumlet är man nästan rakt öfver riksgränsen. Å ena sidan blickar man ned öfver Storlidalen, som ligger där så tjusande vänlig i gyllne aftondager. Å andra sidan ser man den norska Tevledalen med små grå gårdar på en älfomsluten äng; mellan oss och dem störtar ”Brudslöjan” ned, och långt bort i väster framskymta Merakerdalens mörka skogar.

[1] Dvärgvide

[2] Nätvide

Det var en tid – det är nu redan länge sedan – då man häruppe vid anblicken af det storslagna norska fjällhafvet med dess dalar ibland kunde stämma upp: Ja, vi elsker dette landet. Den tiden är förbi. Man kan ej mera som förr älska det landet, och dess mörka stenfjäll midt emot förefalla snarast som en hotande näfve, knuten mot oss och vårt eget land.

Men här på denna stolta utsiktspunkt tycker man sig dock stå på ett Nebo [1], hvarifrån man kan blicka ned i ett ungdomens och framtidens land. Och detta söker man ej, som fordom skedde och ännu göres af många halfsvenska demokrater, i väster, i Norge. Det ligger dess bättre vid fjällets egen fot; det är vårt eget svenska land, norrut, österut, söderut, så långt som kärlekens och hoppets öga når.

På Storlien behöfver man aldrig göra någon egentligen mödosam fjällbestigning; man är redan uppe, och de präktiga vägarna föra bekvämt vidare.

Man kan dock gå milsvida promenader utan någon stigning alls, ty högfjällsplatån utsträcker sig år öster och söder nästan så lång ögat når, och man rör sig i alla fall på 600 meters höjd öfver hafvet.

[1] Ett berg i Gamla Testamentet varifrån Moses såg ut över det land där hans folk skulle komma till ro.

En sådan promenad är till ”fjällmejeriet” [1]. Österut mot svenska sidan går den s.k. ”landsvägen” [2] backe upp och backe ned, öfver strida, klara åar och bäckar, krökande sig kring myrarna, genomskärande idylliska, stormpiskade björkhagar med härliga blåbärssnår. Sköna hjortronlindor kanta denna underliga väg, som först sedan den i fjol af de svenska soldaterna försågs med broar blifvit om ej körbar så gångbar. Hela skogar af den stolta ”Kung Carls spira” prunka invid de små tjärnar, af hvilka en större nära järnvägen är en omtyckt ”klappsjö” med friska, gröna stränder; här invid har stationsnattvakten sin af torfvor byggda jordkoja, där han kryper in och sofver hela dagen för att om kvällen uppenbara sig i sin underliga, för fjällkylan afsedda nattdräkt.

Lite längre fram ligger banbetjäningens skyttepaviljong, och bör det bemärkas, att denna man må väl säga gränsvakt är besjälad af stark svenskhet och ifrigt sträfvar att utbilda sig till goda skarpskyttar.

Sverige utmärker sig allmänt för sina väl vårdade banvaktstugor, som alltid gifva den resande utländningen ett intryck af den svenska renligheten – så vida öfver t.ex. hvad man ser i Norge. Här uppe i fjällen äro de rent af som vackra oaser. – ”N:r 403” [3] lyser på långt håll med sitt röda tegeltak som ett muntert färgstänk i allt detta myrmarkens och fjällens grå, gröna och hvita. Stugan ligger högt på en backe med rik odlad vall, sin nätta öfverbyggda brunn och sin friska rabarbergrupp. ”N:r 402” [4] i sin lilla björkbacke är lika prydlig och vänlig. Sådana små kulturfläckar lär man sig beundra och älska här uppe i fjällen.

[1] Jämtlands Fjellmejeri AB hade verksamhet i Visjön 1885-1886. Delägare: Friherre Oscar Dickson, Grosshandlare Seth M. Kempe, Konsul Frans Kempe, Fil.dr Severin Axell och V.Häradshövding M. Axell.

[2] Materielvägen till järnvägsbygget mellan Storlien och Enafors började byggas 1877.

[3] Åsvallen?

[4] Ripån?

Efter 6 á 7 km. vandring är man framme vid fjällmejeriet, tätt invid grosshandlar Kempes jaktvilla. Det anlade för omkring 20 år sedan med stora kostnader och hade då 63 kor och 3 hästar. men den för betesvallen utsedda och odlade sluttningen hade orätt läge och fick för litet sol; hela den stora planen att visa huru väl man skulle kunna idka mejerirörelse i högfjället föll alltså för en felberäkning. Nu står den långa ladugårdsbyggnaden nästan tom. Dess öfversta del är emellertid inredd till bostad åt arrendefolket, hvars 3 tama kossor beta utanför. Det är ett mycket inbjudande, varmt och rent litet hem, nymålat och nätt, med hvita gardiner, välskötta blommor, fina möbler och en vänlig, snygg gumma [1], som bjuder fet fjällmjölk ur blanka glas.

Aftonbladets vackra karta öfver Sverige hänger på väggen; Medborgarens bok [2] och Arndts postilla [3] ligga på bordet.

Dessutom stå fem snygga rum med kök obebodda och vänta på någon af kulturlifvet utjäktad människa, som trånar efter absolut ödemarkshvila – en vänlig ödemark likväl, med härlig äng, björkskog och Visjön nedanför med präktiga metplatser, en ödemark med rik tillgång på mjölk och smör och för 15 kr. i månaden till järnvägen rätt att få hållplats så godt som utanför dörren! Med Snasatoppar och Bunnerfjäll som gränsvakt i öster, med Åreskutan som en ståtlig kupol i nordost, med västerhimlens ljusning öfver Skurdalshöjden med dess runda ”Storlitopp”.

[1] Sven Fagerströms hustru?

[2] En bok i statskunskap av Gustav A Aldén från 1896

[3] Tysken Johann Arndt 1555-1621. I postillan finns gammal paracelsistisk naturvisdom.

Ett annat omtyckt mål för en vandring är Storvallen, 5-6 km. sydost om Storlien, 3-4 grå gårdar med torftak, strödda på en underskön äng, doftande af millefolium[1], ranunculus[2], rhinantus[3] och otaliga andra växter och gräs. Vägen för öfver backar och myrar och har på sista tiden blifvit helt ståtlig; man kan tydligt urskilja den och gå den utan att sjunka ned till knäna, och det är mycket i denna trakt – hur hästen kan draga fram kärran är däremot svårare att förstå.

Den första bron går öfver den kallbäck[4], som, kommande från de mörka tjärnarna, bildar den norska Nördalsälfven. Så passeras vattendelaren, som åtskiljer svenskt och norskt vatten, och nästa bro går öfver Enaälfven[5], här en smal å, upprinnande ur träsk och myr nedanför Räkdalshöjden, den långa ås eller ”vale”, som innesluter den lilla högslätt, där Storvallen ligger. Rundt om skina stora drifvor, som aldrig försvinna, ej ens under heta somrar; ja ej ens en dag som denna med +22 gr. Celsius tar på dem. Den lilla ån med sitt klara vatten blir snart en bred älf, som så småningom sväller ut till en af norra Europas skönaste floder, ty i både majestät och idyll kan Indalsälfven täfla med Rhen och Donau.

 Från myrarna stiger den beska och starkt kryddade doften; hjortrontufvorna stå mörkgröna med röd kart; ängsullen växer med hög och ullig vippa i sirliga breda ringar som älfslöjor öfver denna osäkra gungande dansbana, som endast luftalfers lätta fötter kunna trå.

[1] Röllika

[2] Ranunkelväxter t.ex smörblomma.

[3] Skallror t.ex. Höskallra, Ängsskallra.

[4] SO Svarttjärn

[5] Täflan

Midt genom den stora ensamheten går kulturbandet telefontråden, hänsynslöst framdraget öfver myrarna bort till en af de grå stugorna på den guldsållade ängen. Den kommer ej från ”stora världen”, den kommer endast från en annan liten stuga: ”Det är så roligt om vintrarna, då man sitter här, att höra en röst i ensamheten!” Därför har man satt upp en liten privat ”taltråd” till nästa ensamma stuga[1] en half mil bort.

Om sommaren är ensamheten ej så förskräckande: från sluttningarnas rika betesmarker ljuda kornas och fårens skällor; getterna bräka och killingarna svara på deras rop; nu mot aftonen samlas hjorden, och med spända jufver ila getterna hemåt, längtande efter fållan, stäfvan och husmodern, som skall befria dem från den rikliga mjölkens spänning.

Man följer den snabbt framilande hjorden till en af de grå stugorna, den enda som fått en smula af kulturens förfining: fönstren ha gardiner, och den rensopade stugan är friskt löfvad; på väggen bredvid oljetryck i hemgjorda ramar hänger guitarren, och den unga flickan med glänsande buckligt hår, bjuder fjällmarkens läskedryck, gul och god fjällmjölk. Om vintern sitter hon här i den stora tystnaden och syr på sin maskin samt sjunger med sin klara röst till guitarren ”salmer och andeliga visor”, medan stormen ryter nedför Räkdalshöjdens sluttning och hopar snön i sådana massor, att af de små grå husen knappast mer än skorstenen synes.

[1] Förmodligen Enbogen (Rundhögen) eller så Enkroken.

Sommarlifvets behag på Storlien når sin höjdpunkt, när man en morgonstund kl. 7, ger sig af med tåget till Enafors för att därifrån besöka de mäktiga Handölsfallen, som nästan kunna täfla med Tännforsen.

Enafors turisthotell, utmärkt skött af hr Möllner, ligger midt ute på en solrik, gullblommig äng och bjuder i sin vackra sal på god förplägning. En alldeles rak väg för genom ståtlig, tät skog af gran, björk och rönn ned till båtplatsen; skenbart alldeles bakom höja sig de svarta Snasahögarna med sina snöfält, och mellan grantopparna glimmar älfven.

Snart sitter man i båten, som snabbt ros utför den klara, breda floden; de gröna brinkarna äro skogbevuxna, rönnen blommar som bäst och björkarna växa rakt ut liksom för att dricka af älfvens vatten. Beckasinen flyger upp, skrämd af årtagen; änderna häcka i strandens buskar: krak, krak, krak knorra ungarna, som just hålla på att lära flyga, medan en liten gråhvit mes sitter i en björktopp och småhvisslar åt dem. Från snöfälten högt uppe störta bäckarna med, högljudt brus.

Fjällen slå kedja omkring;  nederst den skogsbevuxna Tälgbergsvalen (”vale” betyder ett lågt fjäll, ”skogsvale” ett högland); öfver Bunnerfjällens hvitfläckiga kedja står en rund snökula, Gåsen och Tjallingklumpen – längre borta; här bakifrån tar sig Snasen ut som en pyramidformig kägla, speglande sig i älfen.

Man lägger till vid båthuset, där häggen står i juliblom. Ängsullen är här så frodig, att man undrar, om den ej en gång kunde som kulturväxt bli för nordens textil, hvad bomullen blifvit under sydligare breddgrader. Cardamine pratense[1], på skånska den gråhvita ”pigesärken”, frodas här lika bra som på sydsvenska ängar; den bruna geum pyrola minor[2] med sina klockor samt fina fräkenspiror kläda vägkanten, och linnéans gröna refvor locka till afvägar i skogen, som plötsligt går öfver i en stor hjortronmyr, den man måste passera på utlagda björkstammar.

Vägen kommer fram till en äng, hufvudsakligen befolkad af rumex[3] och rödskiftande poa[4] samt midt framför det stora Handölsfallet, som på något afstånd störtar ned mellan mörka skogar; man ser här bättre än på nära håll dess höjd, som från öfversta branten ned till Ånnsjön är 152 meter. Ännu har man en lång bit att gå, innan man når målet; vägens längd är olika om man väljer öfre eller nedre fallet. Båda äro mäktiga och brusande. 

[1] Ängsbräsma

[2] Menar hon Humleblomster, Geum rivale? Pyrola minor är Klotpyrola.

[3] Ängssyra

[4] Gröen

Till det öfre har man att stiga uppför branta backar genom en liten bygd med snygga stugor, många barn och en midsommarberså af björkris. Men mödan lönas genom utsikten öfver den fagra Ånnsjön med dess små holmar och stora öar, såsom Granön med flera gårdar och hemman samt Årsön; älfven slingrar i stora blanka krökar och faller stilla ut i sjön.

I täljstensbrottet strax bredvid, där de berömda och vackra Handöls tälgstenskaminer huggas och skulpteras, är ifrigt arbete; männen hacka den hvita talkstenen, sågarna gnissla genom blocken och det tunga, nästan feta stoftet yr omkring och gör den branta vägen upp till öfre fallet hal som af såpa.

Detta fall är högre och brantare än det nedre, som liknar en mäktigt stupande och i rasande fart framvällande svallvåg. Här uppe öfver afgrunden stå de ranka granarna med fjällkynne orörliga och våta af det evigt rykande stänket, och den fotsdjupa mossan är frisk och tvagen. 

Det var i denna nejd som Armfelts karoliner nyåret 1719 efter Carl XII:s död gjorde sitt återtåg genom Tydalen från Trondelagen, denna fruktansvärda marsch i högfjällstrakterna under tre juldagars bitande köld och stickande storm. Och det visade sig här som i Ukraine[1], att tapperheten och modet hos Europas största krigare, de svenska karolinerna, intet betydde mot elementens makt. Ryssland och Norge frälstes vida mindre genom sina söners krigarduglighet än genom snöflingornas massvälde.

Borta i Ånn och Dufed stå nationella minnesmärken, resta på karolinernas grafvar.

[1] Julen 1708 frös minst 2000 karoliner ihjäl i trakterna av byn Petrovka i Ukraina, under återtåget från Moskva.

Handöls by besöker man på hemvägen; där dricker man kaffe, och vill det sig väl träffar man på en eller annan lappgubbe.

Af de forna Handölslapparna finnas dock ej många kvar, sedan deras renar fördrefvos, emedan de fördärfvade ripäggen och därmed jakten: de flesta lapparna drefvo sina hjordar till Norge: de som bo kvar ha slutat sitt nomadlif; de ha lagt bort sina brokiga kläder, rifvit sina kåtor, bo i hus och odla jord; några få renar ha de visserligen kvar i fjället, men huru många säga de aldrig: ”ty då dö de, renarna”. De gamle sörja och sucka efter det fria lifvet och den varma kåtan, där hundar och människor sofvo på mjölsäckarna kring elden; men de unga vilja alldeles icke mera löpa omkring i fjällen efter renar; de unge männen bli arbetare och de unga flickorna ha smak för ”civila” kläder, att bo i varma rum om vintern och att tjäna i städer.

Den sista stora renhjord man sett häruppe, bestod av 700 djur, af den rike lappen Jon Persson hopdrifna vid Storlien till ögonfägnad för kung Oscar, när han en gång var på genomresa.[1] För besväret fick lappmannen af kungen en sedel.

”En så stor sedel har du väl aldrig sett förr?” sporde majestätet.

”Åh”, svarade Jon och vände femtian, det är precis hälften af hundra”.

Lappkapellet i Handöl är en liten oansenlig omålad träbyggnad. En gång hvarje sommar är det lappgudstjänst, och då samlas allt ”fjällfolket” – som bekant betraktas ordet ”lapp” som en föraktlig benämning – från långt aflägsna nejder och dalar, då förrättas barndop och altargång, och de omålade bänkarna äro fullsatta af det småväxta nomadfolkets sista spillror här i trakten.

Kapellet har ett gammalt altare, prydt med St. Olaf med yxan och Maria med barnet; predikstolen är vida yngre och bär årtalet 1649; dess inskrifter äro norska. Den lilla kyrkogården utanför prydes af många ljusgrå täljstensvårdar. Omkring dem frodas i fridfull enslighet jättelika blåklockor.

Hemvägen leder längs älfbrinken, där strandpiparen springer och skriker tjip, tjip, tjip, fram till båtplatsen och genom en underlig skog, bladlös, askgrå, förvriden, ett skogens inferno; men man respekterar dem dock, dessa skäggiga granar och kalpiskade gråalar, som kämpat sig fram och ännu segt hålla sig vid lif.

Snart ilar vår båt åter fram öfver det svarta älfvattnet, i hvars djup tyckes gömma sig ett underland: Snasar och skyar, blommande rönn och gröna björkar, allt återspeglas i färg och klarhet, och granarna tyckas med sina toppar nå själfva älfbottnen.

Man hinner just att i Enafors intaga en härlig middag af tätmjölk och röding, af fjällfår och hjortron, när kvällståget kommer flåsande från Ånn. Och snart är man åter i Storlien, där man för hundrade gången utbrister: ”Här är luft! Och här är hälsa”.

Cecilia Bååth-Holmberg

Materialet kommer ifrån Bernt Meviks samling