Skidtur i Syltrakterna 1927

En skidtur i Syltrakten påsken 1927

Utrustningen var också baserad på detta. Självklart var vi så väl utrustade att vi någorlunda rustade kunde möta alla eventualiteter; men sådant som övernattning ute i snöstorm var vi inte förberedda på och var därför inte försedda med tält, sovsäckar, spadar eller yxor. Var och en av oss använde Bergans meis-ryggsäck, som vi anser vara alldeles utmärkt, och vår utrustning i övrigt måste sägas vara bra under normala förhållanden. Vi hade således 3 uppsättningar kartor och 3 kompasser samt ett skidsegel, som dock inte kom till användning som sådant. Var och en var väl utrustad med underkläder, strumpor, byxor och skodon, och alla utom Benterud var utrustade med vindjackor. Goda ullvantar och ullmössor hade vi också allesammans.

Med denna utrustning skulle vi alltså enligt planen starta på långfredagens morgon. Vädret var ganska dåligt; men efter en del överläggningar blev vi ändå eniga om att ge oss av, eftersom vi ansåg att vädret inte gav anledning till oro, så mycket mer som vi av gamla fjällmänniskor hade hört att oväder så sent på året sällan varade flera dagar i sträck. På grund av olika missöden kom vi något sent iväg från Storlien; men eftersom första dagsmarschen var ganska kort, cirka 35 km, ansåg vi ändå att vi hade gott om tid innan mörkret föll. Allteftersom tiden gick tilltog snövädret och vinden så att orienteringen efter hand försvårades, tills vi på eftermiddagen befann oss ute i en verklig snöstorm.

Vi rastade då vid Enan, lite nordväst om Blåhammaren. Vi åt ordentligt och den medförda buljongen dracks innan vi gick vidare. Planen var att följa Enan uppåt till riksröse nr 158 för att där svänga av mot sydväst mot Essandsjön. Det snöade nu så våldsamt att framryckningen i hög grad försvårades. Skidorna bar inte längre och vi sjönk för varje steg djupt ned i snön, och vi måste hela tiden turas om att gå först och spåra. Denna långsamma framryckning i förening med att vi förlorade orienteringen på grund av snövädret och att kompasserna var opålitliga gjorde att vi vek av för tidigt och därför hela fredagen trodde oss befinna oss längre söderut än vad som var fallet.

Mörkret föll efter hand och då ingenting tydde på att vi var i närheten av Essandsjön eller stugan gick den kusliga sanningen upp för oss att vi hade gått vilse i stormen. Vi hade då inget annat att göra än att finna en plats som kunde ge oss skydd mot stormen och där vi kunde tillbringa natten. Under en stor snödriva gjorde vi med hjälp av skidorna och skidseglet ett skydd mot stormen. Under detta kröp vi sedan och trängde ihop oss tätt för att så mycket som möjligt hålla varandra varma. Trots att vi var ganska utmattade vågade vi ändå inte lägga oss att sova, eftersom kylan var genomträngande och vi fruktade förfrysningar; kanske kunde sömnen den natten bli vår sista.

Vår liggplats var mycket obekväm och Benterud fick också våldsamma sensträckningar i båda benen som varade hela natten; men eftersom vi alla trodde att vi nästa dag skulle vara inomhus tyckte ändå ingen av oss att situationen var förtvivlad. Stormen tilltog emellertid efter hand och när delar av snödrivan ständigt rasade ned förstod vi att den växte över oss. Vid 3-tiden på lördagsmorgonen rasade en så stor del av drivan ned över oss att vi med nöd och näppe kunde komma loss. Vi måste gräva fram skidorna ur drivan, men olika saker, däribland Benteruds och Ottesens vantar, hade försvunnit. Stormen var nu som värst och mörkret bidrog också till att situationen verkade tröstlös. Redan vid denna tidpunkt ansåg vi att vår enda utväg var att söka oss norrut för att träffa på järnvägslinjen, som från Storlien går rakt österut. Den tanken måste emellertid överges, eftersom stormen då måste forceras i så stor utsträckning, vilket visade sig hopplöst. Vi höll då undan för vädret och gav oss åt tillfälligheterna. Vi blåste bokstavligen med stormen och måste hela tiden ropa och skrika till varandra för att vara säkra på att vi fortfarande var alla fem tillsammans, eftersom en separation nu i mörkret kunde bli ödesdiger. Vi såg nämligen inte handen framför oss och stormen överröstade alla rop.

Efter mycket kringirrande på dessa flacka marker stötte han på en rösad led, och eftersom han trodde att denna måste leda till Stor-Erikvolden följde han den med förnyat hopp. Emellertid föll natten på och mörkret omöjliggjorde fortsatt framträngande längs leden. Han var nu uppe på högfjället, där stormen rasade med oförminskad kraft, och eftersom han i sitt utmattade tillstånd av rädsla för att somna inte vågade invänta dagsljuset vid leden höll han undan för stormen för att finna skydd i lägre terräng. Här rastade han och började sedan en mödosam vandring uppför en dalgång, som till slut förde honom upp på Snasahögarna, långt från de trakter där han trodde sig vara. När sikten nu hade förbättrats  kunde han orientera sig och kom slutligen efter en mödosam marsch i djup snö fram till människor vid Åsans banvaktarstuga öster om Enafors vid 2–3-tiden på söndagseftermiddagen.

Vi fyra som blev kvar kom då överens om att söka oss längre ned i dalen där vi kunde få bättre skydd i en gles björkskog. Guldahl och Baumann gav sig ut på en liten rekognoseringstur, medan Hellån och Benterud, som båda vid denna tidpunkt var mycket trötta och slitna, blev kvar för att vila under den tid de andra två skulle vara borta. Benterud och Hellån satte upp seglet och tog fram mat; men tröttheten gjorde sig påmind och båda hade lätt för att somna. De förstod att det kunde bli farligt att ligga stilla längre och beslöt därför att röra på sig för att få värme i kroppen. Maten hade gjort gott, för båda kände sig nu betydligt mer upplivade. Benterud försökte stå baktill på Hellåns skidor, men det gick inte. Under tiden kom de ned på den rösade leden igen, och Hellån beslöt nu, eftersom han trodde att de inte var så långt från Stor-Erikvold, att fortsätta dit. Han överlämnade sin ryggsäck till Benterud, som inte hade någon. När Benterud förlorade skidan hade han nämligen lämnat ryggsäcken och den andra skidan bakom en stor sten. Han kunde ju ändå inte ta sig fram med en skida, och eftersom skaren bar honom fann vi andra det riktigast att han i sitt utmattade tillstånd inte fick något att bära på.

Guldahl fann inte Benterud genast, eftersom denne, som trodde sig ha sett en stuga i väster, hade gett sig av till fots på en mödosam marsch mot denna i djupsnön. Efter att ha sökt efter Benterud i flera timmar fann de slutligen varandra. De valde genast en skyddad plats för natten under en stor sten.

På söndagsmorgonen vid 4-tiden hörde de rop och svarade genast. Hoppet flammade genast upp, men de blev besvikna, för ingen kom. Vinden bar nämligen över mot dem och de andra hade inte hört något. Som tidigare nämnts hade Benterud förlorat sin skida och i månskenet lyckades Guldahl finna skidan. Återtåget var nu möjligt. De lyckades finna den rösade leden från föregående dag och följde denna tills de, som det senare visade sig, befann sig alldeles nedanför Blåhammarstugan. De trodde emellertid att leden förde till fjällets topp och ändrade kurs. Vädret hade nu tjocknat och det var bara en lycklig tillfällighet att de ett par timmar senare träffade på Lilla Ulvåstugan, som gav gott skydd trots sitt fallfärdiga skick.

Här uppehöll de sig i två dagar. Benterud hade under det senaste dygnet förfrusit både händer och fötter och hans tillstånd blev allt sämre. I stugan fick de lite sömn, vilket gjorde gott. Guldahl kunde äta och återhämta sig. Benterud däremot kunde på grund av en våldsam törst inte svälja en enda bit. Över huvud taget var bristen på något att dricka det värsta. När Benteruds frostskador efter hand hade blivit så betydande att han omöjligen kunde lämna stugan av egen kraft, var den enda räddningen att Guldahl kunde nå fram till människor. Han försökte på måndagsmorgonen ge sig av men förstod att vädret var för hårt. Slutligen på tisdagsmorgonen mojnade stormen så pass att det var möjligt för Guldahl att nå fram till Storlien, dit han hade bäst hopp om att komma fram eftersom han hade märkt ut riktningen efter solen. Han nådde fram och blev hjärtligt mottagen. En expedition gav sig omedelbart av till Benterud och återvände på onsdag middag med färdens siste deltagare.

Det är klart att en så hård påfrestning som den vi utsattes för under vår färd på ett kraftfullt sätt måste blottlägga bristerna såväl i vår utrustning som i planeringen av turen.

När en sådan tur ska planeras måste mycket tas i beaktande som lätt förbises eller ges mindre vikt. Man bör således känna sin egen och sina kamraters prestationsförmåga så väl som möjligt och absolut se till att den är likvärdig för alla deltagare. Man måste veta så noggrant som möjligt hur långa sträckor man kan tillryggalägga per timme under de olika väder-, terräng- och föresförhållandena, och man måste på förhand med hjälp av kartan ha skapat sig en bild av terrängen i stora drag. När det gäller karta och kompass måste man se till att ha förstklassiga saker, och kompassen måste vara av enklaste konstruktion och absolut vattentät. Kartorna förvaras självklart i kartfodral.

Skidorna bör vara terrängskidor (inte för smala). Bindningarna måste vara enkla och pjäxorna väl anpassade till dem. Flera av de norska patenten är utmärkta (Haug, Eriksen, Seeberg m.fl.). För att man inte ska förlora skidan, som skedde med Benterud, måste man ha en extra bakrem i bindningen som spänns över vristen.

Stavarna måste vara solida, och vi anser handremmar absolut nödvändiga, både för att få en lätt gång och för att förhindra att stavarna tappas. Vidare är det nödvändigt att känna till användningen av skidvallor för de olika föresförhållandena och ha med ett gott urval av dessa. Guldahls tur på tisdagen försvårades således i hög grad av brist på valla.

Det viktigaste av allt är självklart en ändamålsenlig klädsel. Den måste vara enkel. De så vanligt använda ullhalsdukarna visade sig i snöstorm vara helt oanvändbara. (I kyla är de självklart utmärkta.) De blev genomvåta och frös till ett ispansar som verkade helt mot sitt syfte. Vindtyg visade sig vara utmärkt, särskilt utanpå ullkläder, och man borde genomföra användningen av vindtyg för hela klädseln. Således en vindtygshuva som i nacken är fastsydd vid vindjackan och bör vara utformad så att den kan snöras över halsen och ansiktets nedre del, så att endast ögonen är fria. Vindjackan måste kunna knäppas tätt kring halsen.

Byxor av vindtyg saknades i hög grad under färden, och sådana byxor måste göras vida och inte strama över knäna som är fallet med de mycket använda ridbyxmodellerna. De bör vara så långa att man kan stoppa ned dem i skorna. För att hindra att dessa blir våta, varigenom man lätt förfryser benen, kan man använda raggsockor som dras över skorna. Dessa fryser nämligen till ett ispansar som håller skorna torra innanför. Vindtygsvantar visade sig vara utmärkta utanpå vanliga vantar för att hålla dessa torra. Man måste ha torrt ombyte med i ryggsäcken, och reservvantar, över huvud taget ha med extra av allt som man lätt kan förlora.

Vad som särskilt saknades under turen var något att dricka, speciellt för Benteruds del. Man bör därför alltid ha med hjälpmedel för att göra upp eld och kokkärl för snösmältning etc. Tändstickor måste medföras i vattentät förpackning (plåtask, gummipåse eller liknande) och bör bäras på kroppen, inte i ryggsäcken, som lätt fyker full av snö, vilket vi fick erfara.

För att vara säker på att kunna göra upp värme har vi av erfarna fjällmänniskor fått rådet att medföra en burk karbid, som lätt antänds genom att läggas direkt på snön.

Ett segel eller en presenning, sydd i form av en stor vindsäck, bör medföras vid längre turer där deltagarna inte har sovsäckar. En sådan lämpar sig utmärkt vid lägerslagning, eftersom den bildar både golv, vägg och tak (jfr Søylands påstält).

Provianten måste vara lätt och närande. Den måste vara lika fördelad i varje mans ryggsäck, och var och en äter ur sin egen ryggsäck och inte ur de andras. Därigenom riskerar man inte att finna sin ryggsäck tom när stormen kanske har skilt en från de övriga deltagarna. Detta sistnämnda blev för Ottesen en dyrköpt erfarenhet när han de sista dagarna kom på egen hand.

Provianten måste vara så mycket som möjligt färdiglagad i förväg, smörgåsarna bredda, äggen kokta och liknande, eftersom man annars kan riskera att behöva börja laga mat i en snöstorm när händerna är valna och man fryser vid minsta stillasittande.

Sprit har blivit mycket omdiskuterad som stimulansmedel under hård påfrestning. Vi hade med oss en del brännvin, men vi aktade oss noga för att röra det så länge vi inte visste vad vi hade framför oss. Sprit kan enligt vår mening endast vara berättigad som stimulans när det gäller en sista kraftansträngning innan man är väl i hamn. Under andra förhållanden måste den absolut avrådas, eftersom den i längden förslöar både viljekraft och prestationsförmåga.

Sekreterare Nordenson frågar oss i en skrivelse om det från svensk sida kunde ha vidtagits åtgärder för att ge oss hjälp tidigare eller för att göra det svårare att komma vilse. På den första frågan vill vi svara att det knappast var möjligt att få en effektivare hjälp. När det gäller att förebygga liknande olyckor som den vi råkade ut för anser vi det tillrådligt att från alla turiststugor märka ut radiellt gående fångarmar av några kilometers längd. Till dessa fångarmar används på högfjället ruskor, och avståndet mellan dessa ruskor måste vara så litet att man även i den starkaste snöstorm kan följa ”armarna”. Dessa fångarmar används på de flesta trafikerade påsklederna på högfjället i Norge, till exempel Hardangervidda. Vidare skulle ett kraftigt blinkljus och en mistlur vara till stor nytta. En omfattande väderrapportering vid alla turiststugor som har telefon skulle säkert förhindra många olyckor och är kanske en av de saker som lättast skulle kunna genomföras.

Det kunde ha varit intressant att gå närmare in på de enskilda deltagarnas psykiska tillstånd under färden; men eftersom detta är ett ganska känsligt ämne vill vi avstå från detta och endast kraftigt påpeka betydelsen av att hålla humöret uppe under sådana förhållanden. Även om allt ser mörkt ut för en själv ska man ändå försöka uppmuntra sina följeslagare. Ty förtvivlar man är allt förlorat.

Originalartikeln på Norska